Parsifal
Den lettiske regissören och scenografen Alvis Hermanis, som ursprungligen kommer från talteatern, anförtroddes uppgiften att iscensätta Richard Wagners ”Bühnenweihfestspiele” Parsifal på Wiener Staatsoper. Hermanis svarar för en modern, men ändå konservativ registil. Han har förlagt spelet till Wien omkring år 1900 och det märks främst genom den Otto Wagner-inspirerade scenografin. Otto Wagner räknas som den främste representanten för jugendarkitekturen. Genomgående scenbild för de tre akterna är hans Kirche am Steinhof, som ingår i ett komplex ihop med en nervklinik strax norr om Wiens centrum.
Gurnemanz är chefsläkare på nervkliniken – en Sigmund Freud som antecknar allt vad patienterna säger till honom. Gralsriddarna är hans assistenter, i form av At-läkare. Parsifal gör entré – efter att en riddare kommit in med den skadeskjutna svanen – förvirrad som om han kommit in på fel avdelning. Kundry är iförd tvångströja och läggs i en säng omgärdad av en stålbur. Klingsor tittar in redan i slutet av första akten och får nycklarna till buren av Gurnemanz och tar därmed över patientansvaret för Kundry.
Andra akten utspelas i ett kaklat bårhus. Patologen Klingsor verkar vara chef för kvinnokliniken. I hyllorna syns foster i formalinbehållare. Här väcks döda/skendöda människor till liv igen. Med hjälp av elchocker försöker Klingsor få liv i Parsifals mor Herzeleide, men det misslyckas givetvis. Betydligt bättre går det med Kundry, som vaknar upp med ett gastkramande skri. Likaså vaknar blomsterflickorna och damkören upp – en morbid scen. Här blir det inte tal om någon erotisk förförelselek mellan blomsterflickorna och den rene dåren.
Nina Stemme gör sin entré till förförelseakten med Parsifal iförd en guldbrokadklänning av orientaliskt snitt och liknar en annan fresterska i operalitteraturen, Thaïs. Fast med tanke på omgivningen är hon kanske snarare Freuds Anna O? Nu stegras temperaturen både sceniskt och musikaliskt, främst genom Stemmes enorma scenutstrålning. Vokalt behärskar hon partiets schatteringar från djupet via sitt komfortabla mellanläge till de vokala utbrotten där höjdtonerna sitter som en smäck. En mycket stark Kundrydebut!
Hennes utspel smittar av sig på Christopher Ventris som ursprungligen var en lyrisk tenor. Nu har han sjungit Parsifal många gånger, är inte längre helt ung men besitter en kraftfull hjältetenor. Tyvärr brister regin och man märker ingen mognadsmässig utvecklingskurva hos denne Parsifal. Desto mer kärnfull var Jochen Schmeckenbechers Klingsor, vars lite råbarkade baryton har fint bett och därtill en exemplarisk diktion.
Klingsorvärlden går inte under med ett brak som brukligt är, utan akten slutar med att Parsifal drar spjutet ur en enormt uppförstorad hjärna. Ett av flera regiinfall som inte ges några konkreta förklaringar på vad de betyder. Associationskedjorna håller inte ihop.
Förspelet till tredje akten inleds med ett vackert gryningsljus innan Parsifal återvänder. Gripande blir fottvagningsscenen och när Amfortas vägrar avtäcka gralen, här i form av en självlysande glashjärna. Gerald Finleys insatser i första och tredje akten var storartade, där han framställde sin fysiska smärta så övertygande att man som publik nästan kunde känna den själv. Finley artikulerade som vore det en romanskonsert, där varje stavelse gick fram genom hans täta och varmt flödande baryton.
Kören i sista akten kom in i guldfärgade vikingahjälmar som vore de hämtade ur serien Asterix. I denna folkmassa är personer från fin de siècle lätt igenkännbara, som Gustav Klimt, Egon
Schiele, Johann Strauss d.y. och Sigmund Freud. Sorgligt att Alvis Hermanis många idéer stannar vid hugskott, och personregin stundtals är obefintlig. Det råder en scenisk letargi, där sångarna får fylla i själva. Den här uppsättningen ligger tyvärr fast och kommer inte att förändras regimässigt som vid festspelen i Bayreuth, där Wagneruppsättningarna kan förbättras eller revideras från år till år. Dock är scenografin en fröjd för ögat, men Alvis Hermanis borde ha låtit någon annan regissera.
För kvällens starkaste insats svarade inhoppande René Pape, då han ersatte Hans-peter König, som Gurnemanz. Pape gick in på genrepet och en bättre ersättare går inte att finna. Närmast godmodig i sitt uttryck och med en bas så len och slaggfri, med ett flöde så bedövande att det blev ren balsam för själen.
Dirigenten Semyon Bychkovs arbete med Wiener Philharmoniker kan heller inte nog prisas. Framförallt första akten hade en otrolig precision, där både riktningar och enskildheter blev påtagligt detaljrika – en ymnig klangmatta som fick en tydligt märkbar rymd i Staatsopers stora salong. Det har jag knappast upplevt någon annanstans än i Bayreuth. Bychkov är dessutom en riktig sångardirigent som andas och fraserar i total samklang med artisterna på scen.
Det blev kraftiga burop mot regiteamet, men även några obefogade missnöjesyttringar mot dirigenten i denna den 326:e föreställningen av Parsifal sedan Wienpremiären 1914.
WAGNER: PARSIFAL
Premiär 30 mars 2017. Dirigent: Semyon Bychkov Regi och scenografi: Alvis Hermanis Kostym: Krist¯ıne Jurja¯ne Ljus: Gleb Filshtinsky Video: Ineta Sipunova Solister: Gerald Finley, René Pape, Christopher Ventris, Jochen Schmeckenbecher, Nina Stemme, Jongmin Park.