Förklädd Gud

Många är myterna kring en gud som stiger ner på jorden och lever bland människorna så som kristendomens Jesus, eller den hinduiska Krishna som kan anta olika skepnader när han deltar i det vanliga livet på jordskorpan. Inom buddhismen prövar de troende själva att vara tiggarmunkar för en tid, samma tanke fast, liksom, baklänges. Den panteistiska idén har prövats på så många sätt inom konsten att vi knappt ser den i – för att ta ett enda exempel – lilla Idas sommarvisa, där en liten flicka ”gör” så att sommarblommorna blommar.

Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud bygger på en berättelse i den grekiska mytologin där guden Apollon dömts till att vara människa under ett år. Gullberg inspirerades under ett besök i Grekland 1932 och vistades året därpå i Berlin, där han upplevde det nazistiska maktövertagandet på plats. Dikten ”Förklädd Gud” ingår i samlingen Kärlek i det tjugonde seklet och tonsattes sex år senare av Lars-erik Larsson. Europas sammanbrott och andra världskriget var då ett faktum: ” Ej för de starka i världen men de svaga” hade Gullberg diktat inför den annalkande faran, som på kort tid blev verklighet.

Och om gudar kan leva mitt ibland oss, vem vet vad som döljer sig i vår tids tiggares skepnad? Pappmuggarna utanför Coop eller Ica, de textade kartongbitarna, ”din blick är slö”. Att korsa Förklädd Gud med den svenska verkligheten och dess Eu-medborgare, till stor del rumänska romer, är både en snilleblixt och ett etiskt eftersinnande, som kan vila tryggt i armarna på Lars-erik Larssons nära romantiskt pampiga men också spänstiga komposition. Hos Folkoperan har Jonas Forssell arrangerat musiken och flätat den samman med kompositioner av Lelo Nika, ackordeonsolist i världsklass, rom född i Serbien, men sedan länge bosatt i Malmö.

Orkestern tronar mitt på scenen som (nästan) alltid hos Folkoperan och omges av Folkoperans vokalensemble, sångare från fyra kammarkörer, en grupp Eu-medborgare och recitatören. När jag såg uppsättningen var det Lill Lindfors, alternerande med Björn Kjellman och Astrid Assefa, som gav en varm och vänligt leende ton åt Gullbergs dikt. Regissören Malin Stenberg har funnit en estetisk nyckel i de medverkandes skor. Dirigenten byter skor med en ung, romsk kvinna, körmedlemmar byter skor med Eu-medborgarna – en lika minimalistisk som storslagen gest för att säga: det kunde lika gärna vara jag som fått leva ett liv som ditt.

Förklädd Gud på Folkoperan har en underrubrik: ”Synliggör de osynliga” och Malin Stenberg står också för en film i fonden, där korta intervjuer dyker upp med romer i olika åldrar. Rynkiga, tandlösa eller tårfyllda i längtan efter barnen därhemma skissar filmen med känsliga fragment en etnisk grupp och dess villkor.

Om denna uppsättning står stadigt i sina skor och inte bokstavligen går på lina, som nyss Folkoperans Philip Glass-opera Satyagraha,

så är den hisnande på ett annat sätt. Team Forssell-stenberg lyckas att med värdigt, vackert lugn, osentimentalt och sakligt berätta med värme och empati vad som behöver sägas om och om igen: vi är alla bara människor, alla och envar lika mycket värda.

Med hjälp av lågmäld koreografi av Örjan Andersson växer helheten av kroppar, ansikten, t-tröjor, skor och jeans samman till en altartavla. Svensk trygg körsjungande medelklass blandas med trötta axlar och besvikna blickar. De förtrycktas språk är en kroppslig identitet, även om det här har lyfts upp i ett sceniskt arrangemang. Små kvardröjande drag av romsk dans har fått glida över till svenska medelklassben – ett lustigt knixande från knäet och neråt som känns igen från Balkan.

Lelo Nika Jr trakterar sin fars kompositioner den kväll jag ser verket; han är i detta stora grupparbete både en i laget och en strålande solist. Hans ackordeon svirrar ”för himmelsk att begripa” och lyckas dra iväg ur Larssons välstrukturerade toner som anden ur sin flaska. Folkoperans orkester och kör ger musiken en mjukt studsande rytmik, som låter gudarna dansa i våra öron och sinnen.

Det är en allvarlig iscensättning, och precis när jag börjar längta efter att romerna ska få ta egen plats och sätta ett avtryck i rytmik och känsla, så händer det också. I den härligt festliga romska allsångerna ”Seretina” och ”Sukar Romnji” slår alla hjärtan lite hårdare och varmare, publikens också. Och där kommer det: det suveräna visslandet, den trotsigt vällustiga frihetens signal!

Här är icke jude eller grek, icke man eller kvinna, icke tal om kulturell appropriering eller romantisering. Här berättas vackert, klokt och starkt om en förtryckt europeisk minoritet som vi tillåter oss att inte se och inte låtsas om. Här är de, de syns och går i samma skor som vi; kanske bland dem finns en gud förklädd.