DEAD MAN WALKING

Jake Heggies opera Dead Man Walking bygger på nunnan Helen Prejeans berättelse om sina möten med en dödsdömd fånge i Louisianas statsfängelse. Världsberömd blev historien genom filmen med Susan Sarandon och Sean Penn. Också Heggies opera fick stor framgång vid urpremiären i San Francisco år 2000, då Susan Graham gestaltade syster Helen. Senare har även bland andra Joyce Didonato gjort rollen. Dead Man Walking räknas som ett av de främsta verken inom den nya amerikanska operan. Sin skandinaviska premiär fick den i Malmö hösten 2006.

Det tog tio år innan någon annan skandinavisk scen tog sig an verket, och då blev det grannscenen på andra sidan sundet. Som regissör valde man irländska Orpha Phelan som gjort flera starka insceneringar både i Malmö och Köpenhamn. Hon övertygar även nu.

Det är visserligen alltid vanskligt att jämföra produktioner med tio års avstånd, men efter att ha sett Phelans uppsättning fick jag en ny respekt för Heggies opera. Då i Malmö uppfattade jag skildringen av nunnan Helens kamp för den dödsdömde mördaren Joseph som sentimentaliserande och ytligt effektsökande. Inte alls så i Orpha Phelans täta och starkt koncentrerade uppsättning, där känslostyrkan hela tiden känns äkta. Ett ställe, där tonfallet lätt kan bli falskt, är till exempel den långa monolog som mördarens mor håller för att urskulda sin son inför offrens föräldrar. Den genomförs helt mästerligt av Susanne Resmark, och den extremt påfrestande mardrömssituation alla på skilda sätt befinner sig i blir plågsamt stark.

Så är det också i de centrala scenerna mellan syster Helen och Joseph. Regissören har lyssnat sig fram till de rätta tonfallen, har total kontroll på det ständigt känsloladdade läget och låter det aldrig färgas av känslosamhet. Däri har hon stöd i dirigenten Sebastian Lang-lessing, som sakligt och klart lägger ut Heggies amerikanskt väloljade, välformulerade musik med rötter hos både Gershwin och Bernstein, även om Heggie saknar deras kapacitet som melodiker.

En styrka i Dead Man Walking, som jag inte heller uppfattade i Malmöuppsättningen, är Terence Mcnallys intelligent utformade libretto. I prologen visas det vidriga mordet på två tonåringar på kärleksmöte i skogen, vilket ger kuslig relief åt frågan om dödsstraffets berättigande. Alla i publiken måste omfatta gärningsmannen till det dådet med spontan avsky.

Han framställs dock aldrig som ett monster. I stället får i scen efter scen alla göra sin stämma hörd, mördaren själv, hans mor, offrens föräldrar, fängelsedirektören och främst den allt djupare engagerade

syster Helen. Detta sker utan moraliska pekpinnar, scenerna framställs objektivt. De olika stämmorna tilldelas samma vikt, och publiken tvingas att tänka till ordentligt. Dead Man Walking kommer på så sätt inte bara att handla om det groteska med dödsstraff utan här ställs också frågor om vad skuld, försoning och människovärde egentligen innebär. Att lyfta fram detta på ett sobert vis kräver en regissör av Orpha Phelans kaliber.

Det finns också ett par fina kontrastscener i dysterheten, som när syster Helen berättar om hur hon som barn upplevt Elvis i Las Vegas, och den dödsdömde överväldigas av att för första gången fått möta någon som sett The King på riktigt.

Inte bara Susanne Resmark utan alla sångare i både ledande och mindre roller gör starka insatser. Inte minst Hanne Fischer med rund varm mezzo som syster Helen och Johan Reuter, vars betydande scenauktoritet ger relief åt den dödsdömdes trots samtidigt som dödsångesten mal under ytan. Cornelia Beskow ger vokal briljans åt Helens förtrogna syster Rose.