Reims
Gioachino Rossinis mycket udda opera Resan till Reims har sina dramaturgiska likheter med Tintinalbumet Castafiores juveler. Där bygger Hergé gång på gång upp spänningen via typiska deckaroch serieklichéer, men varje gång får allt en naturlig och banal förklaring. Till slut visar sig att inget har hänt. Rossini gjorde likadant i sitt beställningsverk inför Karl X:s kröning i Reims 1825. En disparat samling kröningsgäster från olika länder blir strandsatta på ett värdshus och missar kröningen. Rossini laddar upp med alla tänkbara operaklichéer och bygger upp förväntningar som aldrig infrias. Musiken skildrar engagerat och virtuost en icke-handling. Här sker ingenting men på det musikaliskt mest praktfulla vis. Rossini driver både med sig själv och den högförnäma publiken vid kröningsfestligheterna.
Efter att ha återuppväckts vid Rossinifestivalen i Pesaro 1984 har Resan till Reims fått ett nytt om än begränsat sceniskt liv. I Sverige är den framför allt känd genom David Radoks roliga uppsättning i Göteborg 1997. Den återkom fyra år senare i Köpenhamn, och jag minns den danska versionen som ännu roligare än den i Göteborg. Nu är det dags igen i Köpenhamn, och även nu har man hämtat en uppsättning utifrån. Damiano Michielettos egensinnigt uppfinningsrika variant hade premiär i Amsterdam för två år sedan och realiserades nu av hans holländska dramaturg Meisje Barbara Hummel.
Här befinner vi oss i ett modernt konstgalleri. Värdshusvärdinnan Madame Cortese är en mondän och arrogant galleriägare – på alla vis briljant gestaltad av Henriette Bonde-hansen. Gästerna är figurer som kliver ut ur tavlorna och beblandar sig med besökare och personal. Den själfulla poetissan Corinna är en konststudent, ivrigt avbildande olika målningar – hennes två arior hör till operans svagare nummer men sjungs stabilt och behagfullt av Anke Briegel.
Sammanblandningen av tavelgestalter och publik ger upphov till en rad ibland mycket – ibland mindre – roliga sketcher. Dråplig är den scen där en rad kända personager ur konstens historia kommer in på scenen för att förvånat betrakta sig själva, en kubistisk Picassodam, en grotesk Botero-figur, van Gogh med bandage för örat, den lilla Velázquez-infantinnan, en Magritte-herre med plommonstop med flera. Någon ny handling har däremot Michieletto inte lyckats åstadkomma, det är snarast fråga om en absurdistisk revy. Uppsättningens sceniska tour de force är slutet när de lössläppta tavelfigurerna tillsammans med kör och statister inom en stor ram grupperar sig till en storslagen tableaux vivant minutiöst kopierad efter François Gérards paradmålning från Karl X:s kröning.
Det är musiken, framför allt den virtuosa sången, som givit Resan till Reims nytt liv. Verket kräver åtminstone fjorton fullfjädrade solister, och alla tillsammans framför de operans särklassigt mest spektakulära nummer, av Rossini kallat ”Gran pezzo concertato a 14 voci”, en härlig ensemblescen som kan drivas upp till ännu större briljans än här. Den art av tyngdlös teknisk suveränitet som Rossini kräver uppnåddes egentligen, förutom av Henriette Bonde-hansen, bara av Rebeca Olvera som grevinnan Folleville och av den erfarne Nicola Ulivieri som Don Profondo – honom såg jag i samma roll i Pesaro redan 1999. Men det sjöngs ändå utmärkt också på andra håll, t.ex. av Elisabeth Jansson som den polska grevinnan Melibea och av den utpräglade Rossinitenoren Levy Sekgapane som greve Libenskof.
Det Kongelige Kapel är inte så Rossinirutinerat, vilket hördes, och den förträfflige Thomas Søndergård kan arbeta vidare på finslipningen en del.