Aladin

En för svenskt vidkommande smått sensationell operahändelse gick av stapeln i mars på Staatstheater i Braunschweig – premiären på Kurt Atterbergs opera Aladin. Ett mindre tyskt operahus återupptäcker och satsar resurser på ett komplett sceniskt framförande av ett svenskt operaverk, spelat endast i två uppsättningar tidigare, senast 1941! Dessutom en opera av en kompositör som länge varit persona non grata av musikaliska såväl som moraliska bevekelsegrunder. Hur har detta gått till?

Samtidigt som Atterbergs orkestermusik under senare år fått en entusiastisk renässans, har hans tvivelaktiga förhållande till Tredje riket noggrant kartlagts och analyserats av forskare som Petra Garberding, Claes Jacobson och nu senast Anders Carlberg. Redan två decennier före det nazistiska maktövertagandet hade Atterberg haft nära kontakter med det tyska musiklivet och han hade flera av sina mest betydande framgångar där. Det råder inget tvivel om att tonsättaren inte kunde ta avstånd från den regim, vars företrädare så generöst uppmuntrade hans skapande. Tvärtom, hans höga positioner i både tyska och svenska musikorganisationer gjorde att han entusiastiskt, mer eller mindre medvetet, verkade för den nazistiska musikpolitiken.

Gemensamt för Atterberg och nazismens musikideologi var hatet mot modernismen. Atterbergs nationellt folkmusikaliskt förankrade senromantik, förhöjd och förädlad av den tyska symfonitraditionen, gjorde honom till den perfekta musiklakejen. I Tyskland var han sedd som Nordens Richard Strauss. Det kan man säkert ha delade meningar om, men likheter finns i ett envist fasthållande av en förgången musikstil och oförmåga eller ovilja att i sitt skapande införliva och behandla sin samtid.

Det var också i Tyskland som Atterbergs sceniska verk nådde sina största framgångar. Alltifrån hans första opera, Härvard Harpolekare (1919), kommer hans operor, efter premiärer på Stockholmsoperan, att spelas i flera av de mindre tyska operahusen. Just i Braunschweig fick hans mest kända opera en omjublad premiär 1936, Fanal eller Flammendes Land (med arian ”I männer över lag och rätt”, det enda som man under gångna halvseklet haft möjlighet att höra genom Jussi Björlings insjungning).

Texten, ursprungligen skriven på tyska, av Bruno Hardt-warden och Ignaz Michael Welleminsky (makarna Atterberg översatte själva operan till svenska inför urpremiären i Stockholm) bygger på sagan om Aladdins underbara lampa i Tusen och en natt. Aladin får se den sköna prinsessan Laila, dotter till Nazzredin, sultanen i Samarkand och fångas av hennes skönhet. Med hjälp av den underbara lampan som han fått tillgång till genom en blind tiggare, som han förbarmat sig över, kommer Aladin att slutligen få den sköna Laila, trots hårt motstånd från rivalen stormogulen Muluk.

Vid urpremiären på Stockholmsoperan 1941 framstod verket som otidsenligt och inaktuellt, inte bara genom sin världsfrånvända sagomiljö utan framförallt för att den i sin senromantiska stil ansågs passé och därför inte stod högt i kurs bland de tongivande i det svenska musiklivet.

I Chemnitz, där Aladin gavs senare samma år, blev den däremot mycket väl mottagen och skulle ha kunnat fortsätta sitt segertåg – om inte kriget och sedan Atterbergs sjunkande status förpassat hans musik till det ospelbaras skräpkammare. Så här tyckte man i Chemnitzer Tageblatt: ”Med klokt tillämpade medel av överdrivna intervall, ovanliga tonföljder, grälla kvart- och kvintgångar, bisarrt blandad orkesterklang trollar Atterberg fram en värld ur Tusen och en natt … men Atterberg utmattar sig inte i det tonmåleriska … om och om igen låter han sköna melodier blomma upp”.

Det var symfonikern Atterberg som gjorde att ledningsteamet i Braunschweig med operaansvarige Philipp Kochheim i spetsen började intressera sig för svenskens operor och fann denna som de menar bortglömda pärla. Här har regissören och scenografen Andrej Woron förvandlat den underbara lampan till en blåglimrande trolltärning. Scenografin utgörs också av en kub på vridscenen, som förvandlas till sagans olika miljöer, stadsvyer, sultanpalats och hemliga underjordiska grottor. Kostymerna är en blandning av exotisk orientalism med kopplingar till nutiden. Här kan man bland den Erdoganliknande sultanens gäster se både en Angela Merkel och en Donald Trump. Är det rent utav den amerikanske presidentens operadebut?

Det internationella sångarlaget når genomgående en högre nivå än vad som vanligtvis råder i Tysklands många mindre operahus. Den Parsifalliknande titelrollen fordrar en hjältetenor. Efter en viss nervositet inledningsvis klingade det fritt och potent hos sydkoreanen Michael Ha. Fransyskan Solen Mainguené var en sagolikt förtrollande Laila, den ukrainske barytonen Oleksandr Pushniak gav the bad guy Muluk en Scarpialik skärpa. Bäst av allt den turkiske basen Selçuk Hakan Tiraşoğlu, som gjorde den blinde tiggaren med en pondus som borde göra honom efterfrågad i Wagnerroller på än mer prestigefyllda scener. Men det som mest bidrog till att ge Atterbergs opera en sådan succéartad återfödelse var dirigenten Jonas Alber som tillsammans med Staatsorchester Braunschweig lyfte fram det ymniga och detaljrika partituret.

Skulle ett eventuellt framförande i Sverige tas emot lika snålt som det i Stockholm 1941? Det får vi nog aldrig veta. Med det stränga kvalitetstänkande som präglar repertoarpolitiken på svenska operascener är väl ett framförande inte att tänka på. Atterbergs tvivelaktiga moraliska status gör det ännu svårare. Men det vore välkommet om någon av våra högkompetenta och vidsynta dirigenter, en B Tommy Andersson eller en Tobias Ringborg, ville sätta tänderna i Aladin-partituret och bli lika bedårad som jag.

Jag väntar otåligt och förväntansfullt på den kommande cpoinspelningen från Braunschweig, för att återigen få höra Atterbergs ohämmat vällustiga och utflippade klang- och melodiorgie.

ATTERBERG: ALADIN

Premiär 11 mars 2017. Dirigent: Jonas Alber Regi, scenografi, kostym: Andrej Woron Koreografi: Martin Stiefermann Solister: Michael Ha, Frank Blees, Solen Mainguené, Oleksandr Pushniak, Selçuk Hakan Tirasog˘lu, Justin Moore, Patrick Reyters, Yuedong Guan, Tadeusz Nowakowski. Spelas t.o.m. 14 maj 2017. www.staatstheater-braunschweig.de