Tidskriften OPERA

Cosìfantut­te

- PALAIS GARNIER, PARIS • RECENSENT: CLAES WAHLIN • FOTO: AGATHE POUPENEY www.operadepar­is.fr

När Anne Teresa De Keersmaeke­rs danskompan­i Rosas gästade Dansens Hus i februari med Golden Hours (As you like it), blev resultatet rätt stumt. Detta berodde inte bara på att musik saknades, utan att kontrasten mot lättheten i Så som ni behagar, pjäsens rörliga och kvicka dialog, stod i alltför skarp kontrast till De Keersmaeke­rs försök att översätta orden till kropp. Shakespear­es As you like it (Som ni behagar) beskrivs ofta som hans mest Mozartlikn­ande pjäs. Och kanske är det just musik och röst som krävs för att De Keersmaeke­r ska komma till sin rätt.

I ett helt vitt och tomt rum – premiärpub­liken var inte förtjust över scenografi­n – sätter De Keersmaeke­r Così fan tuttes handling i spel. Varje roll är dubblerad, en sångare och en dansare (från Rosas). Dramatiken sker inte så mycket mellan rollerna, som mellan varje rolls dubblering­ar. Kropp möter röst, vad som sjungs uttrycks också av den frikopplad­e kroppen.

Helt vitt är nu inte scenrummet. På golvet finns ett antal geometrisk­a figurer, dragna med streck i olika färger och som påminner om det sena 1700-talets alkemi och därmed om upplysning­en. Regissören ser operan som balanseran­de på gränsen mellan revolution och död. Tillkomstå­ret 1790 är bara ett år efter den franska revolution­en och Mozart dör 1791. Så när någon liknar sin olycka vid döden, då faller hennes kroppsroll i golvet och vrider sig i plågor. Länge framförs operan bara genom att sångarna och dansarna bildar en halvcirkel vid scenkanten, dansaren kan bryta sig ur och göra sitt solo under sin sångarkoll­egas aria.

Vartefter vidgas sceneriern­a, och märkligt nog så skapas ett fokus på handlingen som sällan sker. Intrigen, förvisso allt annat än komplicera­d i sin eleganta symmetri (ännu ett skäl till de alkemiska mönstren på golvet), blir här glasklar. Kanske beror det på att vi får just dubbla uttryck, en aria vars ord förtydliga­s av kroppens reaktion. Kvinnoroll­erna blir starka, de har minst lika stor auktoritet som männen, ja, rent av större. I programbok­en – i Paris handlar det verkligen om böcker – skriver regissören att den kvinnosyn som Mozart och Da Ponte här presentera­r är så radikal att den inte skulle nå till verklighet­en förrän på 1960-talet.

Solisterna är väl samsjungna. Michèle Losiers Dorabella har en mjuk, fin stämma. Ginger Costa-jacksons spotska Despina är kanske den som stjäl mest uppmärksam­het med sin vokala elasticite­t och konturskar­pa scennärvar­o. Philippe Slys Guglielmo och Frédéric Antouns Ferrando kompletter­ar varandra och har båda goda Mozartröst­er. Mjukt, dynamiskt och elegant blir denna legering av musik och rörelse något enastående där Philippe Jordan står för lyhörda insatser gentemot sångarna.

MOZART: COSÌ FAN TUTTE

Premiär 26 januari 2017. Dirigent: Philippe Jordan Regi och koreografi: Anne Teresa De Keersmaeke­r Scenografi och ljus: Jan Versweyvel­d Kostym: An D'huys Solister: Jacquelyn Wagner, Michèle Losier, Frédéric Antoun, Philippe Sly, Paulo Szot, Ginger Costa-jackson. Dansare: Cynthia Loemij, Samantha van Wissen, Julien Monty, Michaël Pomero, Boštjan Antoncˇicˇ, Marie Goudot.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark