Cosìfantutte
När Anne Teresa De Keersmaekers danskompani Rosas gästade Dansens Hus i februari med Golden Hours (As you like it), blev resultatet rätt stumt. Detta berodde inte bara på att musik saknades, utan att kontrasten mot lättheten i Så som ni behagar, pjäsens rörliga och kvicka dialog, stod i alltför skarp kontrast till De Keersmaekers försök att översätta orden till kropp. Shakespeares As you like it (Som ni behagar) beskrivs ofta som hans mest Mozartliknande pjäs. Och kanske är det just musik och röst som krävs för att De Keersmaeker ska komma till sin rätt.
I ett helt vitt och tomt rum – premiärpubliken var inte förtjust över scenografin – sätter De Keersmaeker Così fan tuttes handling i spel. Varje roll är dubblerad, en sångare och en dansare (från Rosas). Dramatiken sker inte så mycket mellan rollerna, som mellan varje rolls dubbleringar. Kropp möter röst, vad som sjungs uttrycks också av den frikopplade kroppen.
Helt vitt är nu inte scenrummet. På golvet finns ett antal geometriska figurer, dragna med streck i olika färger och som påminner om det sena 1700-talets alkemi och därmed om upplysningen. Regissören ser operan som balanserande på gränsen mellan revolution och död. Tillkomståret 1790 är bara ett år efter den franska revolutionen och Mozart dör 1791. Så när någon liknar sin olycka vid döden, då faller hennes kroppsroll i golvet och vrider sig i plågor. Länge framförs operan bara genom att sångarna och dansarna bildar en halvcirkel vid scenkanten, dansaren kan bryta sig ur och göra sitt solo under sin sångarkollegas aria.
Vartefter vidgas scenerierna, och märkligt nog så skapas ett fokus på handlingen som sällan sker. Intrigen, förvisso allt annat än komplicerad i sin eleganta symmetri (ännu ett skäl till de alkemiska mönstren på golvet), blir här glasklar. Kanske beror det på att vi får just dubbla uttryck, en aria vars ord förtydligas av kroppens reaktion. Kvinnorollerna blir starka, de har minst lika stor auktoritet som männen, ja, rent av större. I programboken – i Paris handlar det verkligen om böcker – skriver regissören att den kvinnosyn som Mozart och Da Ponte här presenterar är så radikal att den inte skulle nå till verkligheten förrän på 1960-talet.
Solisterna är väl samsjungna. Michèle Losiers Dorabella har en mjuk, fin stämma. Ginger Costa-jacksons spotska Despina är kanske den som stjäl mest uppmärksamhet med sin vokala elasticitet och konturskarpa scennärvaro. Philippe Slys Guglielmo och Frédéric Antouns Ferrando kompletterar varandra och har båda goda Mozartröster. Mjukt, dynamiskt och elegant blir denna legering av musik och rörelse något enastående där Philippe Jordan står för lyhörda insatser gentemot sångarna.
MOZART: COSÌ FAN TUTTE
Premiär 26 januari 2017. Dirigent: Philippe Jordan Regi och koreografi: Anne Teresa De Keersmaeker Scenografi och ljus: Jan Versweyveld Kostym: An D'huys Solister: Jacquelyn Wagner, Michèle Losier, Frédéric Antoun, Philippe Sly, Paulo Szot, Ginger Costa-jackson. Dansare: Cynthia Loemij, Samantha van Wissen, Julien Monty, Michaël Pomero, Boštjan Antoncˇicˇ, Marie Goudot.