Avlyssnat
DOLCE VITA Jonas Kaufmann, tenor Orchestra del Teatro Massimo di Palermo/ Fisch Sony Classical 88875183642 [1 CD] Distr: Sony
VERISMO Anna Netrebko, sopran Orchestra dell´accademia Nzionale di Santa Cecilia/pappano DG 479 5015 8 [1 CD] Distr: Universal
REVIVE El¯ına Garancˇa, mezzosopran Orquestra de la Comunitat Valenciana/ Roberto Abbado DG 479 5937 3 [1 CD] Distr: Universal Jonas Kaufmann, Anna Netrebko och El¯ına Garancˇa står på toppen av sina karriärer och är förmodligen de mest eftertraktade sångarna just nu. Netrebko och Garancˇa sjunger operaarior, medan Jonas Kaufmann ger sig in på neapolitanska sånger.
Kaufmanns ”Dolce Vita” innehåller kända neapolitanska sånger som ”Caruso”, ”Parla più piano” och ”Passione”. Rent tekniskt är han suverän, men teknik är ju knappast det som främst efterfrågas i interpretationen av den typen av musik. Han må ha bättre teknik än andra tenorer, exempelvis Juan Diego Flórez eller Joseph Calleja, men sett till de ”neapolitanska sångidealen” ligger Kaufmann långt efter. Han sjunger med kraft och passion och har även fina pianissimon, men det känns ändå rätt tungt och flyter inte så lätt på. Hans barytonala timbre lämpar sig utmärkt för den italienska operarepertoaren, särskilt verismens hjältar och Verdis dramatiska tenorroller, men för neapolitanska sånger? Nej! Det är en nästan överrumplande känsla att lyssna på Anna Netrebkos första album på Deutsche Grammophon ”Opera Arias” från 2003 och det senaste ”Verismo”. Det förstnämnda albumet visade en fin lyrisk sopran med hög sensualitet och mjukhet i rösten som ändå var kapabel till en bredare klang med större intensitet, allt blandat med en magnifik koloratur. Tretton år senare – i ett album med arior av Puccini, Giordano, Ponchielli och Cilea – hör vi en helt annan sångerska. Hennes låga register saknar den forna glansen och ju starkare hon sjunger, desto mer låter hennes vibrato som ett slag mot örat.
Netrebko har lagt all fokus de senaste åren på att uppnå maxvolym och dramatisk kraft med sin röst på bekostnad av vad hon tidigare kunde göra. Det märks tydligast i Puccinis Turandot, där hon sjunger både Liùs aria ”Signore, ascolta” och Turandots entréaria ”In questa reggia”. I ariorna ur Manon Lescaut sjunger hon mot sin man, tenoren Yusuf Eyvazov, som tyvärr inte har kapaciteten för des Grieux' krävande tenorparti. Ett plus är dirigenten Antonio Pappanos lysande tolkning av partituren.
Mezzosopranen El¯ına Garancˇa tar sig nu från bel cantorepertoaren – som hon har bemästrat de senaste åren och lett henne till stora framgångar, inte minst vid rolldebuten i Donizettis La Favorite på Münchenoperan i höstas – till en repertoar som kräver en tyngre röst. Det här albumet är någon form av tillkännagivande, där konceptet är ”Starka kvinnor i stunder av svaghet”. Hon sjunger arior ur både kända operor som Werther, Don Carlos och På Sicilien, och ur rariteter som Massenets Hérodiade och Saint-saëns Henry VIII.
Det börjar med Mascagnis försmådda Santuzza i På Sicilien som vräker ur sig all sin olycka och slutar med Anne Boleyn som siktar på tronen i Henry VIII. Garancˇas stämma är bred och glamorös med en klar tyngd. Trots röstens höga densitet är den väldigt uttrycksfull, oavsett på vilket språk hon sjunger – italienska, franska eller ryska.
Om det vore en tävling så skulle jag säga att Garancˇa slår både Kaufmann och Netrebko när det gäller fjolårets studioinspelningar. Hennes album är genomtänkt in i minsta detalj och den kommer med nya intressanta infallsvinklar, medan man klarar sig bra utan de två andra albumen. Yehya Alazem
Vid festspelen i Salzburg i somras framfördes Giacomo Puccinis Manon Lescaut konsertant. Normalt är Manon Lescaut inte en opera man behandlar på det viset vid den största av operafestivaler. Konsertanta operaframföranden brukar framför allt ägnas sceniskt problematiska verk som ändå är musikaliskt intressanta. Men nu handlade det inte om konstnärliga överväganden utan om ett sätt att locka dit den mest publikdragande av alla operasångerskor, Anna Netrebko. I sommar tar hon större plats, då hon kommer att rolldebutera som Aida. Jag kan knappt föreställa mig vad en biljett kommer att kosta på svarta börsen.
Den attraktionskraften är begriplig. Hon sjunger Manons parti magiskt vackert och gestaltar rollen med sedvanlig vokal intelligens. Allt kan alltså tyckas väl med den cd-inspelning som gjordes vid konserterna i somras, ett dokument av en lysande stjärna i en praktroll. Men så är det inte. Detta blir snarare en demonstration av det problematiska med inspelningar från konsertanta framföranden.
Vid en studioinspelning kan man ta om, detaljslipa och nå perfektion medan man vid en upptagning från ett sceniskt framförande visserligen missar perfektionen, men i stället förhoppningsvis får kompensation genom en levande dramatisk nerv. Men vid ett konsertant framförande? Ingetdera. Det finns säkert undantag, fast i denna Manon Lescaut-inspelning är det verkligen påtagligt att det konsertanta framförandet medför brister både i det tekniska och i det dramatiska. Jag jämförde med Giuseppe Sinopolis inspelning från 1984, en av den annars ofta egensinnige maestrons bästa operainspelningar, och det var nästan chockerande hur mycket bättre ljudbilden var på de gamla lp-skivorna än på den färska cd:n. Där fanns en helt annan rymd, pregnans och detaljrikedom i orkestern. Sinopoli visste dessutom att även i studiomiljön krama ut all dramatik ur partituret, medan Marco Armiliato mest ägnar sig åt att snyggt och prydligt serva de sångsolister som han hade bredvid sig på scenen. Visserligen är det högst kvalificerade proffs i aktion, och allt görs väl, men resultatet är hopplöst ljummet.
Anna Netrebkos många beundrare ska inte tveka, de får bästa valuta för pengarna, men hon borde ha fått göra sin inspelning under bättre omständigheter. Nu har hon dessutom den nye maken, tenoren Yusif Eyvazov, vid sin sida, och hans röst är något av en smaksak. I mina öron är den alltför gapig, och han uttrycker sig mest genom att ösa från en beprövad arsenal av gamla italienska tenorklichéer. Jag föredrar att gå tillbaka till Sinopolis inspelning, lyssna på Mirella Freni och Plácido Domingo och bli alldeles tagen av hur gripande stark Puccinis genombrottsopera kan vara. Lennart Bromander Laci Boldemanns barnopera Svart är vitt – sa kejsaren hade sin urpremiär på nyårsdagen 1965 på Kungliga Operan och är något så pass ovanligt som en genomarbetad helaftonsopera för barn. Den väckte också stor uppmärksamhet och blev en så betydande succé att man fick ta upp den igen de närmast följande säsongerna. Sedan 1968 har det dock varit tyst om Boldemanns opera i Stockholm. Verket sattes också upp på Stora Teatern i Göteborg 1974. Själv avled Boldemann alldeles för tidigt, redan 1969 endast 48 år gammal. Han hade då fått en operabeställning på Mio min Mio från Rolf Liebermann på Hamburgoperan, men den hann han aldrig ens påbörja.
Nu dyker Svart är vitt – sa kejsaren upp på nytt igen som ett tonande dokument ur det förflutna, en inspelning från själva urpremiären,
som hittades ganska nyligen och visade sig vara vid hygglig akustisk vigör.
Och hur har då Boldemanns barnopera åldrats under det halvsekel den vilat? Nja, inte så väl. Inget ont om Boldemanns musik, skriven för en utvidgad kammarorkester med många pigga solistiska instrumentala inslag, lättillgänglig utan att vara insmickrande och aldrig sockersöt. Men samtidigt saknar Svart är vitt – sa kejsaren den melodiska finurlighet som gör Boldemanns nonsenssånger i albumet Spefågel, snuggla och trask så oemotståndligt charmfulla.
Det är dock mest det välmenande konceptet som känns daterat, och dramaturgin är alltför präglad av godtycke. En kejsare, som bestämmer att allt ska tolkas tvärtom – svart är vitt alltså – en streetsmart liten gosse, som fixar problemen, en prins som vill ha en prinsessa och också får det till slut. Kejsaren bestämmer sig nämligen för att avgå, sedan en stjärna börjat stråla ner över scenen och avgjort saken – den går nämligen inte att förvandla till sin motsats.
Att förvandla Svart är vitt – sa kejsaren till en rykande aktuell opera om alternativa fakta kan ju tyckas lockande men skulle nog kräva alltför stora ingrepp i verket.
Tonsättarens hustru Karin Boldemann stod för idén, men den som utformat librettot är ingen mindre än Lennart Hellsing, och en bättre rimmakare är ju svårt att föreställa sig. Tyvärr verkar han mer ha hämmats än inspirerats av uppgiften. Med tanke på den formidabla kapacitet Hellsing ägde som poet och rimmare är hans libretto en besvikelse, det saknar det absurdistiska lyft som annars kännetecknar de flesta av hans verser. För att utlösa hans ordfantasi krävdes nog att han fått hitta på hela historien från början.
Flera medlemmar från dåtidens ensemble på Kungliga Operan medverkar och gör väl ifrån sig. Ålderman är Sven Nilsson som kejsaren, och han har vid sin sida en annan litet äldre sångare Conny Söderström som kejsarens handgångne man, medan övriga sångare är betydligt yngre, Gunilla Slättegård som pojken, Tord Slättegård som prinsen och en purung Laila Andersson som prinsessan – även om inte detta var hennes första stora roll som påstås i texthäftet. Per Åke Andersson dirigerar en utmärkt 27-mannaensemble ur Hovkapellet.