Open Frankfurt

Frankfurtoperan är en av de främsta operascenerna i Europa. Nu måste fastigheten, som rymmer både opera och stadsteater, renoveras. Ska man bygga på en våning? Dela huset i två delar? Eller är bästa lösningen att bygga nytt och flytta hela verksamheten? I

De väldiga fönstren är det mest karakteristiska på Frankfurtoperan. Allt är vidöppet. Fönster i tre väderstreck, totalt 120 meter, samtliga går ända ner till golvet. Publiken har direktkontakt med det som händer utanför och människorna på Willy-brandt-platz kan se vad som sker inne i huset.

Just den effekten ville arkitektfirman Apel & Beckert uppnå när den stora byggnad som heter Grosses Haus der Städtische Bühnen Frankfurt öppnades 1963. Efter andra världskriget hade en ny tid börjat i Tyskland. Demokratin hade återupprättats och med den öppenheten, och detta skulle manifesteras i de nya byggnader som uppfördes. Vid den tiden ansågs en teaterbyggnad utan en fasad i en specifik arkitekturstil vara något supermodernt.

Efter kriget låg alla scenkonstbyggnader i Frankfurt i ruiner och 1951 var kommunen bankrutt. Men nya förutsättningar uppstod med amerikansk Marshallhjälp och efterkrigstidens starka ekonomiska utveckling i Tyskland. Frankfurtborna var oerhört bestämda med att en ny opera och en ny stadsteater skulle prioriteras.

Städtische Bühnen rymmer bådadera. På ena sidan finns operan och på den andra stadsteatern och mellan dem en öppen mittsektion. Uppe vid taket, med stora fönster mot himlen, finns gemensamma ateljéer.

På samma plan som operafoajén ligger Marc Chagallsalen som rymmer 200 personer. En vecka före varje premiär görs här en offentlig presentation av verket och ensemblen. Målningen på fondväggen heter ”Commedia dell´ Arte” och är Marc Chagalls hyllning till scenkonsten, cirkusen, clownerna och livet. Den tog ett år att göra.

Med valet av Chagall ville Frankfurt lyfta fram sitt gamla judiska arv – staden hade i århundraden haft en driftig judisk befolkning som eliminerades under andra världskriget. Även vingarna i foajétaket gjordes av en konstnär med samma bakgrund, Zoltán Kemély, som också formellt fick öppna operasektionen.

Frankfurt är ett av Europas finanscentrum. Längs floden Main reser sig skyskraporna och staden kallas därför ibland för Manhattan am Main och Bankfurt. Här ligger ECB, Europeiska Centralbanken, Deutsche Bank, KFW, tyska postgirot och flera andra banker, plus den gigantiska ESM,

Europeiska Stabiliseringsmekanismen. Commerzbank, Tysklands högsta byggnad, är för övrigt granne med operan.

I själva staden bor 720 000 invånare, medan storstadsregionen har 5,5 miljoner. Här finns alltså en mycket stor kulturintresserad publik, vilket är ett skäl till att Frankfurt under 2000-talet varit ett av Europas bästa operahus. Det är också en börda.

Frankfurtoperan bekostas till största delen av staden. Detta är unikt i Tyskland, där de flesta operahus finansieras av respektive delstat. Staden suckar att man bekostar opera för hela regionen utan att få tillräckligt mycket i retur.

Willy-brandt-platz hette tidigare Theaterplatz. Här låg Theater Frankfurt uppförd 1901, där operan fick hålla till på 1950-talet. Jugendskalet revs för att ge plats åt glasfasaden, medan delar av den gamla teaterfastigheten byggdes in i det nya.

I DAG ÄR DE STORA FÖNSTREN UPPE TILL DEBATT

De håller inte modern standard, hävdar de anställda. Foajén blir kall om vintern och varm om sommaren. Dessutom, påpekar en av operans tekniker, på det raka sätt som är vanligt i Frankfurt, ”har vi ens inte råd att laga sprickorna i glaset. Och taket läcker. Och det är förbaskat trångt i huset – vi är tvungna att hyra extra lokaler lite varstans ute på stan”.

Förra året hade stadsfullmäktige en två och en halv timme lång debatt om fastighetens framtid. I vår ska en kommunal utredning presentera förutsättningarna för en totalrenovering av hela komplexet. I samband med en mordbrand 1987, när operasektionen fick utrymmas i tre år, gjordes en del tekniska förbättringar, men åtskilligt är oförändrat sedan invigningen.

Många åsikter cirkulerar nu. En går ut på att bygga till en våning för att få mer utrymme. En annan handlar om att dela fastigheten i två delar efter en renovering, med var sitt hus för opera respektive talteater.

Städtische Bühnen disponerar även gamla spårvagnshallen Bockenheimer Depot. Sedan Bernd Loebe blev chef för Frankfurtoperan används den för nyskriven opera, mindre barockensembler och experimentell teater. En idé är att använda denna byggnad som utgångspunkt för ett splitter nytt scenkonsthus och flytta båda verksamheterna.

Naturligtvis handlar det om pengar. Kostnaden för en renovering har uppskattats till 3,6 miljarder kronor, men räcker det? Erfarenheterna från andra tyska scener är avskräckande. Slutfakturan för operahuset i Köln slutade på dubbelt så mycket som beräknat, och renoveringen av Staatsoper i Stuttgart är kalkylerad till minst 5,7 miljarder kronor.

Detta får håret att resa sig på kommunpolitikerna. Skräckscenariot, den evighetslånga och glupskt penningslukande processen för att få ordning på Staatsoper Unter den Linden i Berlin vill man helst inte prata om.

Andra ser kostnaden som en självklar investering i framtiden. Tyskland är Europas centrum och tyska storstäder måste vara rustade för detta. Ingvar von Malmborg

1. Oper Frankfurt. Foto: Philip Lange / Shutterstock.com 2 och 3. Oper Frankfurt. Foto: Wolfgang Runkel. 4. Scen ur Der Sandmann. Foto: Monika Rittershaus. 5. Scen ur Trojanerna. Foto: Barbara Aumüller.

Bernd Loebe föddes i Frankfurt 1952. Fram till 1990 arbetade han som musikjournalist och redaktör, ansvarig för operabevakningen vid delstaten Hessens radio- och tv-station. Loebe blev 1990 konstnärlig chef för La Monnaie i Bryssel och deltog som juryledamot i en lång rad uttagningar till festivaler. Han anställdes som operachef vid Frankfurtoperan 2002, kontraktet har förlängts flera gånger och löper nu till 2023. FRANKFURTOPERAN HAR FLERA GÅNGER FÅTT PRIS SOM BÄSTA OPERAHUS AV DEN SAMLADE KRITIKERKÅREN. VAD ÄR SKÄLET TILL DETTA?

– Mitt övergripande mål har varit att bygga en bra, solid, fast ensemble. Stämningen i huset, och nu talar vi om alla medarbetare, är avgörande för kvalitén på föreställningarna. Vi arbetar med 41 fasta solister, en kör på 72 personer och 112 musiker i orkestern. Det täcker mycket av en normal operarepertoar. När det gäller Wagneruppsättningar får vi ibland ta in gäster utifrån, men om vi ska ge Tristan och Isolde har vi redan en Tristan i huset. Naturligtvis är det roligt att få internationella stjärnor till våra uppsättningar, och publiken uppskattar det, men jag jagar dem inte.

VAD ÄR DET VIKTIGASTE FÖR DIG PÅ OPERAN?

– Det viktigaste är att vår ensemble presterar bra, gång på gång. Det uppnår vi genom att inte bara satsa på teknik och effekter utan genom att skapa en familjeatmosfär. Förmodligen är jag den ende chefen på en stor opera i Tyskland som gör castingen själv och jag uppfattar därför väldigt tidigt när något är på väg att gå fel. Viktigt för mig är också att ge unga talanger rätt stöd. Omkring 80 procent av dem som lämnar Frankfurtoperan kommer tillbaka på olika sätt – och de gör det med glädje. Det visar att målsättningen varit riktig.

I VILKEN RIKTNING UTVECKLAS TYSK OPERA I DAG?

– Anslagen till opera minskar generellt i mindre städer. På sikt kommer vi därför att få färre operahus och rent praktiskt har det lett till att antalet samproduktioner ökat markant. Denna utveckling är inte ny utan har pågått en tid. Operaintresset har däremot inte minskat. Vi har en beläggning på 86 procent. Unga människor återvänder i dag till operan, det är en av de få platser där allt händer live och inte i den virtuella världen. Tyvärr har musikjournalistiken tappat fart och det beror på dagspressens nergång.

HUR MYCKET PENGAR HAR OPERAVERKSAMHETEN ATT RÖRA SIG MED ÅRLIGEN?

– Städtische Bühnen är ett kommunalt aktiebolag. Staden ger en totalsumma till både operan och talteatern, men fördelningen mellan oss är aldrig något problem. Budgeten för operasäsongen 2016–17 är knappt 450 miljoner kronor. Delstaten Hessen betalar 47 miljoner till staden för fastigheten, varav en del går till verk- samheten. Förra året fick vi 5,5 miljoner kronor i sponsring från näringslivet och bankerna, och 7,4 miljoner kronor i stöd från stiftelser och föreningar.

VILKET ÄR ATT FÖREDRA, EN RENOVERING AV FASTIGHETEN ELLER ETT NYTT HUS?

– Om en renovering blir lika dyr som ett nybygge, då föredrar jag nog att bygga nytt. Frankfurt är en växande stad och vi skulle kunna ta emot en större publik. Vi har 1400 platser i salongen, men jag föreställer mig att vi kan ha 1600–1800 platser i en ny fastighet. Mycket beror på hur lång tid en renovering skulle ta, en evakurering är komplicerad på många sätt.

HUR SER DU PÅ NYSKRIVNA OPERAVERK?

– Vårt mål är att uppföra ett nytt operaverk varje år på den mindre scenen i Bockenheimer Depot. Vi har exempelvis gett Den stora makabern av György Ligeti och Dead Man Walking av Jake Heggie på huvudscenen. Ett problem är att nyskrivna verk ibland har en sluten dramaturgi som inte når fram till publiken. Ett annat problem är att hitta bra librettister, författare som förstår att arbete med en opera är ett teamwork. Ingvar von Malmborg

Foto: Maik Scharfscher.