ELB PHILHARMONIE
Det nya konserthuset i Hamburg, Elbphilharmonie, är egentligen en enda stor orimlighet, en arkitektonisk önskedröm som borde ha varit omöjlig att realisera: ett konserthus i glas placerat ovanpå ett flera våningar högt gammalt hamnmagasin och dessutom för
I januari invigdes till många tvivlares och kritikers häpnad denna Hamburgsenatens och arkitekterna Herzog & de Meurons gemensamma önskedröm. Förseningarna har varit många, långa och extremt fördyrande, men nu är allt detta över och historia. Sedan öppningen fylls byggnaden dagligen av tusentals människor, både konsertgäster och nyfikna. Det är bara att häpna och glädjas över resultatet, åtminstone kan vi göra det som inte betalar kommunalskatt i Hamburg.
Själva entrén till huset sker genom en extremt lång rulltrappa, vilken går som i en istunnel mellan gråvita väggar, upp genom det gamla magasinet som man inte ser något av. Rulltrappan mynnar ut i en panoramaavdelning för de allmänt nyfikna, och sedan fortsätter det uppför en rad trappor till den stora konsertsalen med foajéer i fem etager, alla rikligt försedda med panoramafönster. I pausen kan man roa sig med att se ner på måsar femtio meter nedanför fönstret, måsar som i sin tur befinner sig femtio meter över någon pråm på Elbe. Musikalisk relevans kanske detta inte har, men det förstärker avgjort paustrivseln på ett spektakulärt vis.
Själva konsertsalen med drygt tvåtusen platser (det finns också en kammarmusiksal) har trots storleken intim prägel. Salen är amfiteatralt arrangerad med en relativt liten parkett men med mängder av publikloger av olika storlek runt det centrala orkesterpodiet som ingen i publiken befinner sig särskilt långt ifrån. Salen påminner alltså en hel del om Filharmonin i Berlin och Radiohusets konsertsal i Köpenhamn. Golvet är av ljust trä, medan väggarna består av stora gråvita gipsplattor, täckta av små akustiska utgrävningar som gjorda med stämjärn. Färgen är därför litet kyligare än i det nya konserthuset i Köpenhamn med dess oslagbart inbjudande rödbrunt kastanjefärgade trä. Ett klart plus här för de två andra nya konserthus – även Malmö live har en varmare, vackrare färgton – som nyligen byggts i andra ändan av den kulturregion där Hamburg utgör gräns i söder och Köpenhamn-malmö i norr.
Men mest betydelsefull är förstås akustiken, och här tar nog Elbphilharmonie priset även om också Malmö live och särskilt danska radions konsertsal har utmärkt akustik. Vid mitt besök spelade Hamburgs filharmoniska orkester, det vill säga operans orkester, som även har en omfattande konsertverksamhet. Annars är det främst NDR Elbphilharmonie – det nya namnet på Nordwestdeutsche Rundfunks symfoniorkester – som har det nya konserthuset som sitt hem. Hamburgs tredje symfoniorkester, Hamburgsymfonikerna, får stanna kvar i det föråldrade konserthuset Laeiszhalle från 1900-talets början.
Laeiszhalle har sin charm, men det låter avgjort bättre i Elbphilharmonie, där Hamburgfilharmonikerna under sin chefsdirigent Kent Nagano stod för ett imponerande framförande av Bruckners mäktiga, nära 90 minuter långa åttonde symfoni. Och det efter att bara tolv timmar tidigare ha avslutat en föreställning av Lulu på operan.
Konsertsalens efterklang är inte lång men ändå tillräcklig för att skapa den så svåruppnådda balansen mellan klarhet och klanglig rondör. Transparensen är optimal, om möjligt ännu bättre än i Köpenhamn. Varje liten instrumental detalj är lätt att uppfatta, men totalklangen blir ändå aldrig splittrad utan varmt homogen. Att träblåsarna ibland kom litet i kläm mellan det monumentala brasset och skogen av stråkar får nog mest skrivas på Bruckners och inte akustikens konto.
Hamburg har inte varit något prefererat resmål för musikintresserade svenskar. Det finns skäl att tänka om. Lennart Bromander
I förra numret klagade Frun på Kungliga Operans programblad till succéuppsättningen av Lehároperetten Glada änkan. Fast lika illa ställt tycks det ha varit i Göteborgsoperans program som på titelsidan kallade Bizets Carmen för ”Komisk opera i fyra akter”. Det var tur att Frun kan sin operahistoria något sånär, för annars hade hon förväntat sig något slags sängkammarfars à la Feydeau med spring i dörrar och att alla fick varandra på slutet. Och inte detta brutala mord framför tjurfäktningsarenan som avslutar världens mest spelade opera och även orsakade det fiasko på Opéra-comique i Paris, som det blev 1875. Förmodligen måste det vara något med genrebeteckningen opéra comique som haltar i översättningen, funderade Frun.
Göteborg blir måltavla även för Fruns nästa ”kulturspaning” då en affisch inför dess operahus nypremiär av Mozarts Trollflöjten siktats på Götaplatsen framför Poseidon. Ett fotografi har flitigt delats i sociala medier där verket angavs som ”Trollflöjten, opera av Richard Strauss”. Hur kommer detta sig, när alla andra affischer anger rätt kompositör? Har man utsatts för sabotage? Eller ett practical joke? Frågorna är många, men affischen åkte tydligen ner illa kvickt. Tillbaka till huvudstaden: på Operahögskolan spelades i mars Benjamin Brittens opera Albert Herring, där en majdrottning ska utses. Men ingen flicka visar sig dock värdig detta, och ur den idoga Florence Pikes protokoll får vi veta skälen till att kandidaterna fallit ifrån: en av dem ska till exempel ha diskvalificerats då hon öppnat för brevbäraren iförd enbart nattlinne. Det blir i stället den hämmade och modersbundne Albert Herring som kröns till Loxfords majkung. Handlingen utspelar sig i det bigotta viktorianska England år 1900, där stadens notabilitet Lady Billows är moralens väktare nummer ett, ivrigt påhejad av nämnda Florence Pike.
På Operahögskolan sjöng man på originalets engelska, då man enligt utsago inte haft råd med rättigheterna för någon svensk översättning. Under spelets gång projicerades därför några scenanvisningar på svenska. Mot slutet projicerades dessutom originalets engelska sångtext för att ingen skulle undgå turerna kring hur alla tror att Albert har förolyckats. När så spelet var över, kunde publiken läsa ordet ”Slut” på väggen. Hur ska man tolka detta? Vad skulle Lady Billows och Florence Pike ha sagt? Det kanske rent av är deras epitet på den arma flicka som öppnade dörren iförd nattlinne? Denna gång har faktiskt Frun fler frågor än svar. Men så mycket vet hon i alla fall att regiteamet knappast kan ha tänkt på att den sista textprojektionen kunde läsas på engelska.