NYTT PÅ CD

Elisabet Strid, Ann Hallenberg, L´orontea, Titus mildhet, Den tjuvaktiga skatan, Die Heimkehr des Verbannten, Parsifal och Shadows and Light/skuggorna och ljuset.

LEUCHTENDE LIEBE Beethoven & Wagner Elisabet Strid, sopran Bulgarian National Radio Symphony Orchestra/anguélov Oehms Classics OC 1882 [1 CD] Distr: Naxos

En majkväll 1998 tog jag en cykeltur till en källarlokal i Lund för att kolla in en grupp operaamatörer som skulle framföra Mascagnis På Sicilien. Det var ett så lyckat framförande att jag skrev en bit i tidningen Arbetet. Jag citerar mig själv: ”Här hade man framför allt i Elisabet Strid en Santuzza av överraskande hög klass. Hon hade en scennärvaro som skapade spänning innan hon öppnat munnen och hennes välegaliserade röst har både glans på höjden och märg i mellanregistret. Henne vill jag höra mer av i större sammanhang.”

Sedan har det bara gått framåt för Elisabet Strid. Efter Santuzza i Lund kom hon in på Operahögskolan i Stockholm, sjöng 2003 titelrollen vid uruppförandet av Carl Unander-scharins Byrgitta-opera i Vadstena, och så småningom gjorde hon succé bland annat i titelrollen i Dvorˇáks Rusalka, som hon gjort i Umeå, Helsingfors, Göteborg, Mexico City och Kapstaden i Sydafrika. De senaste åren har vi tyvärr inte fått höra henne så ofta i Sverige, men hennes internationella karriär går stadigt framåt med många tunga engagemang framför allt i Tyskland. I höst sjunger hon Sieglinde i Valkyrian på Lyric Opera i Chicago.

Mer och mer har det handlat om Wagner för Elisabet Strid, och det är logiskt att denna hennes första cd är helt koncentrerad på olika Wagnerpartier, även om den inleds med ”Abscheulicher” ur Beethovens Fidelio. Strids röst har under de tjugo år jag med ojämna mellanrum följt henne hela tiden utvecklats i dramatisk riktning, och i dag är hon avgjort att betrakta som en fullfjädrad dramatisk sopran med naturlig kompetens för Isolde och Brünnhilde. Hon har sjungit Brünnhilde i Siegfried på scen, och hennes cd avslutas med det avsnitt som börjar ”Ewig war ich”. Siegfried-brünnhilde är ett kort men extremt svårt parti. Det kräver inte minst glansfulla höjdtoner som kan signalera den ”flammande kärlek” som skivans titel lockar med. Elisabet Strid har allt som behövs här och jag längtar efter att få höra mer än ett litet smakprov.

Wagners operor duger egentligen inte att använda som recitalmaterial. Han tänkte hela tiden så till den grad musikdramatiskt – inte minst i Ringen – att små utsnitt inte gör musiken rättvisa. Det gäller här också de två små avsnitten ur första akten av Valkyrian, även om de ändå är tillräckliga för att övertyga om Elisabet Strids kompetens också som Sieglinde.

Det är åt det högdramatiska hållet Strids röst och framställning hela tiden strävar. Det blir särskilt påfallande när jag direkt jämför henne med en utpräglat ”jugendlich” röst som Camilla Nylunds. Repertoaren på en recitalskiva med Nylund, som kom härom året, överlappar i stort sett Strids. Båda sjunger strålande bra, men Nylund klingar lyriskt även i dramatiska avsnitt, medan Strid klingar dramatiskt även i lyriska. Det gör deras versioner av Isoldes ”Mild und leise” påfallande olika. Isolde har Elisabet Strid ännu inte gjort på scen, men det är rimligen en drömroll för henne.

Hennes dramatiska expressivitet och glansfulla, klara, vibratofria fortetoner imponerar rakt igenom. Även om hon sjunger Elisabeths hälsningssång och bön med största briljans känns Tannhäuser, som hon ofta sjungit i Tyskland, som ett passerat stadium för sångerskan. Elsa representeras av ”Einsam in trüben Tagen”, och Elsa verkar i än högre grad att vara ett parti som inte ligger riktigt till för henne. Däremot har Elisabet Strids version av Sentas ballad ur Den flygande holländaren knock out-kvaliteter som är rent oemotståndliga. Hennes ”Abscheulicher” ur Fidelio har också obetvinglig kraft och spänst, fastän jag störs litet av dåligt ”flyt” i Ivan Anguélovs och den bulgariska radioorkesterns ackompanjemang. En liten raritet är en aria ur Wagners inte så betydande ungdomsopera Die Feen.

Elisabet Strid är en exceptionellt begåvad Wagnersångerska, och nämnas måste också hennes ypperliga diktion. Man hör faktiskt texten hela tiden, och hur många dramatiska sopraner kan man säga det om? Det är bara att hoppas att hon får chans att sjunga mer Wagner också i Sverige. I den kommande Ringen-uppsättningen i Göteborg gissar jag att Brünnhilde är vikt för Annalena Persson, men Elisabet Strid borde vara given som Sieglinde. Lennart Bromander

CARNEVALE 1729 Ann Hallenberg, mezzosopran Il pomo d´oro/montanari Pentatone PTC5186678 [2 CD] Distr: Naxos

Bayreuthfestspelen 1876 sägs vara den första genuina operafestivalen – även om man i München brukar hävda att stadens traditionella sommarfestspel har ytterligare något år på nacken. Fast egentligen är festivaltanken betydligt äldre än så och har sitt ursprung i de italienska karnevalerna under 1600- och 1700-talen. Där stod operapremiärer ofta i centrum och framför allt så i Venedig, som i motsats till andra italienska städer höll sig med flera privata och konkurrerande operahus.

Ann Hallenberg har på sina soloskivor varit mån om att inte servera enligt smörgåsbordsprincipen utan använda sig av något sammanhållande koncept. På sin senaste cd (som dessutom är dubbel) har hon utgått just från en av tidernas säkert mest spektakulära operafestivaler, den karneval som gick av stapeln i Venedig mellan den 26 december 1728 och den 27 februari 1729. Där presenterades på de olika venetianska scenerna (främst Teatro San Giovanni Grisostomo och Teatro San Cassiano) fem operapremiärer samt en avslutande pasticcio sammansatt av säkra slagnummer. Tonsättarna var en rad av tidens storheter som Geminiano Giacomelli, Giuseppe Maria Orlandini, Tomaso Albinoni, Nicola Porpora, Leonardo Leo och Leonardo Vinci, men det stormande publikintresset riktades nog främst mot artisterna på scenen.

Händel hade i London just givit sina grälsjuka stjärnor Senesino, Francesca Cuzzoni och Faustina Bordoni på båten, varvid Cuzzoni gick till Wien, medan Bordoni och Senesino fortsatte till Venedig och dess karneval, där de engagerades av San Cassiano-teatern. Konkurrenten San Grisostomo kontrade dock med tidens superstjärna Farinelli, och flera andra av tidens stora operastjärnor fanns också på plats. Publiken, varav många utländska turister, kunde gotta sig åt en vokal stjärnparad som inte stod någon av vår tids främsta operafestivaler efter. Ann Hallenberg har sammanställt ett rikt urval från dessa maffiga operaveckor, och hon darrar inte på stämbanden utan skiftar oförfärat mellan Farinellis, Senesinos, Bordonis och andra av karnevalsstjärnornas arior. Och med hennes enastående mjuka och smidiga stämma övertygar hon i alla sina förvandlingar. Hur hon än kastar sig ut i halsbrytande snabba tonräckor hårdnar aldrig rösten utan behåller sin mjuka, varma lyster. I det avseendet tror jag Hallenberg är fullkomligt unik i dag. Lyssna bara på Orlandinis ”Non sempre invendicata” eller Porporas ”In braccio a mille furie”!

Men det handlar inte bara om ekvilibristik, stjärnsångarna var också berömda för sina långa sköna melismer och själfulla föredrag. Det finns gott om exempel också på sådana arior. Priset tar Orlandinis ”O, del mio caro sposo”, där La Bordoni kunde bre ut sig i långa sköna melodiska linjer i dryga femton minuter.

Sammansättningen av arior är omväxlande, och av de fjorton numren är dessutom tretton ”World Premiere Recordings”. Det är bara att slicka i sig av de genomgående skickligt skrivna ariorna, och det hörs vilken typ av musik som gick hem i Venedig vid den här tiden. Det fanns en drift att bryta sig loss från de strängare barocka mönstren, den ljuva melodiken sitter i högsätet och bel cantoepoken skymtar i framtiden. Här är det luxe, calme et volupté, som gäller för att litet anakronistiskt tala med Baudelaire.

Händel var också på plats i Venedig och lyssnade, och nog hade han lagt Giacomellis ”Vanne, si, di al mio diletto” på minnet, när han flera år senare förädlade vändningar ur den arian i Davids underbara ”Oh Lord whose mercies numberless” i Saul.

Ensemblen Il pomo d´oro under Stefano Montanari är idealiska partners till Ann Hallenberg. Det inser man redan i det inledande numret, Giacomellis ”Mi par sentir la bella”, där den obligata oboen och de läckert knäppande stråkarna tävlar med Hallenberg i behagfull förföriskhet. Lennart Bromander

CESTI: L’ORONTEA Murrihy, Geyer, Lascarro, de Mey, Sabata, Bailey, Rexroth, Alder, Kasper, Magiera. Frankfurter Opern- und Museumsorchester/bolton Oehms Classics OC965 [3 CD] Distr: Naxos Antonio Cesti (1623–69) måste betraktas som en oförtjänt bortglömd kompositör. Visserligen tycks barockoperakanon i dag inte ha plats för alltför många kompositörer, men om Monteverdi kan samsas med Cavalli, så borde Cesti, som hörde Monteverdi spelas och var bekant med Cavalli, ges plats. Den lätthet och melodiska elegans som Cesti – han var även en hyllad tenor – i sina bästa stunder frambringade borde göra honom mer spelad, och mer inspelad, än han är. Helt okänd är han nu inte. Arior förekommer på en del samlingsalbum, likaså har några av hans kantater spelats in.

Bland operorna (han skrev ett drygt dussin) hittar jag Le disgrazie d’amore (1667) med dirigent Carlo Ipata, en inspelning från 2010. Föreliggande opera, L’orontea, som var en succé när det begav sig med sjutton nypremiärer de närmaste 30 åren efter urpremiären 1656, spelades in av René Jacobs i slutet av 1980-talet. Då, liksom nu under Ivor Boltons ledning, handlar det om en liveinspelning.

L’orontea handlar om hur Amor efter att ha diskuterat med Filosofin om deras respektive meriter drar till Egypten för att se till att Orontea gifter sig. Drottningen motsätter sig sin rådgivare Creontes maning att gifta sig av politiska skäl. En skadad krigare, Alidoro, dyker upp, som alla möjliga kvinnor förälskar sig i, så även Orontea. När det sedan visar sig att han är en prins, ja då blir slutet så harmoniskt som det brukar bli i barockoperans värld.

Operan är i stora stycken en komedi i modern betydelse, rent av emellanåt en fars. Det senare tack vare den konstant berusade Gelone, som Simon Bailey skickligt gestaltar med sin smidiga röst. Att döma av publikens munterhet ger han också scenisk kropp åt fyllot. Den musikaliska lättheten bidrar givetvis, och solister som Louise Alder (Silandra), Xavier Sabata (Alidoro) eller Paula Murrihy i titelrollen ger framförandet en charm som, kanske, förklarar Cestis popularitet under den senare delen av 1600-talet. En av hans mest hyllade operor var Il pomo d’oro från 1668, vars framförande krävde två kvällar och femtio solister, vilket antyder såväl den musikaliska och sceniska halten som publikens tålamod.

Ivor Bolton kan barock, orkestern spelar fokuserat och exakt med fjäderlätt svikt. Möjligen finns här ett slags anpassning till hur annan samtida barockopera i dag framförs, eftersom varken instrumentering eller basso continuo har bevarats i partituret. Claes Wahlin MOZART: TITUS MILDHET Streit, Gauvin, Lindsey, Fuchs, Boulianne, Gleadow. Le Cercle de l´harmonie/rhorer Alpha 270 [2 CD] Distr: Naxos Wolfgang Amadeus Mozarts näst sista opera, Titus mildhet (La Clemenza di Tito), var länge ett negligerat och föraktat verk även bland Mozartkännare. Det var faktiskt inte förrän i och med den stora renässansen för barockopera på 1980-talet som man fick upp ögonen för detta beställningsverk till en kunglig kröning. Med ”tidstrogen” blick upptäckte man Titus rätta värde. Nu är den inte längre någon raritet på operascenerna och en rad skivinspelningar har kommit sedan dess.

Det är tydligt att Titus mer än någon annan sen Mozartopera kräver tidstroget grepp om musiken. Av de inspelningar som finns är de tidstrogna vida att föredra framför inspelningar med moderna instrument och traditionellt Mozartmusicerande. Pionjär i det avseendet är John Eliot Gardiners inspelning från 1991 som står sig bra fortfarande, även om den i vitalitet och fantasi övertrumfas av René Jacobs från 2006. Nyligen kom en utmärkt inspelning med Alessandro de Marchi (OPERA 5/16), och nu är det dags för en liveupptagning från Théâtre des Champs-élysées med Le Cercle de l´harmonie under Jérémie Rhorer.

Också här satsas som hos Jacobs på musikdramatisk vitalitet. Redan i det första recitativet mellan Sextus och Vitellia får upp-

rördheten det att vibrera i högtalarna. Inte minst är det den anonyme men synnerligen aktive fortepianisten som triggar i gång känslorna. Hans många inlägg präglas dock väl mycket av påstridiga och något skramliga ackord men bidrar onekligen till livfullheten. Även hos René Jacobs broderar en engagerad fortepianist ut de många recitativen men med ett mycket elegantare handlag.

Librettot, som tonsattes otaliga gånger före Mozart under 1700talet, är inte något av Pietro Metastasios bästa med sitt psykologiskt helt orimliga mordförsök och sitt oblyga furstesvassande. Att Mozart parallellt med Trollflöjten kunde åstadkomma så annorlunda och så stark musik till detta libretto är häpnadsväckande.

De två viktigaste gestalterna, den hämndlystna Vitellia och den totalförvirrade Sextus pejlar sig själva djupt i magiskt vackra arior. Tack vare den musik Mozart försett dem med griper de också tag i en som människor. Vitellia sjungs av en av vår tids främsta barocksopraner, Karina Gauvin, tonsäkert och känslostarkt men erotiskt kanske litet för svalt. Kate Lindsey som Sextus kan visserligen inte riktigt konkurrera med Anne Sofie von Otter eller Bernarda Fink hos Gardiner och Jacobs, men hon har en jämn vacker tonbildning, en inlevelse och en fin timbre som man gärna tar till sig.

Svårare är det att göra något dramatiskt eller musikaliskt intressant av Titus övermänskliga ädelhet. Den mycket Mozarterfarne Kurt Streit sätter alla toner perfekt, men hans tenor är alltför enahanda. Mark Padmore hos Jacobs får ut betydligt fler subtila nyanser hos Titus.

Jérémie Rhorer är litet ovarsam med tempi ibland (slutet av Sextus stora aria ”Parto, parto”), men hans tidstrogna ensemble spelar med passion och fraserar med skärpa. Som helhet är detta en alldeles utmärkt Titus-version. Lennart Bromander ROSSINI: DEN TJUVAKTIGA SKATAN Bevan, Lemalu, Sacchi, Leoson, Brito, Sim, Spence, Kadurina, Mccown, Samoilov, Charrois, Krause. Choir of the Frankfurt Opera & Frankfurt Opera and Museum Orchestra/nánási Oehms Classics OC961 [3 CD] Distr: Naxos Den tjuvaktiga skatan, som den svenska titeln på Gioacchino Rossinis alltför sällan framförda opera lyder, är egenartad. Den har genrebeteckningen melodramma, men beskrivs bättre med tidens term semiseria. Vi har alltså en opera om ett allvarligt ämne rotad i den komiska genren. Den skrevs 1817, samma år som Askungen och året efter Barberaren i Sevilla, och ämnet var nog så realistiskt. Tjänsteflickan Ninetta anklagas för att ha stulit ett silverbestick och döms till döden. I verkligheten – pjäsen som librettot skrevs efter baserades på en sann historia – blev också tjänsteflickan avrättad. Först senare uppdagades att hon var oskyldig.

Rossini låter slutet bli lyckligt, knappast enbart för att han inte ville skriva en tragedi, utan för att med operan göra ett inlägg kring rättvisa och risken för förödande och förhastade domslut. Uppsättningen som denna inspelning bygger på tar också fasta på allvaret och tragiken i historien, i alla fall att döma av programbokens foton från Frankfurtoperan, där David Alden stod för regin och scenografin signerades av Charles Edwards.

Uvertyren är kanske det mest kända stycket från operan, vid sidan av de slagverkstackaton som ackompanjerar Ninettas väg till exekutionsplatsen. Men här finns en rad eleganta ensemblenummer; harmoniska och medryckande musikaliska röror som Rossini var så skicklig på att komponera. Man kan också höra hur mycket Verdi måste ha tillägnat sig för operor som till exempel Ödets makt; de snabba kasten mellan personernas känslolägen eller hur en lycklig situation blixtsnabbt vänds till sin motsats.

Med Ninetta möter vi heller inte den konventionella tjänsteflickan, den enkla, goda som efter en rad missförstånd får som hon vill, inte

sällan efter att ha intrigerat mot sina arbetsgivare. Nej, Ninetta växer av sina erfarenheter, från en förälskad godhjärtad flicka till en märkt, förtvivlad kvinna som efter att i sista stund undkommit det straff hon är beredd att ta (för att rädda sin far), förmår uppskatta både sin blivande man Fabrizio och sin far Fernando på ett djupare sätt. Hon älskar mer moget.

Denna inspelning har en rad goda solistinsatser. Sophie Bevan som Ninetta låter sin samlade sopran få ett allvar efter hand, där rösten speglar hennes utveckling. Hennes fästman Giannetto sjungs av Francisco Brito, en hög tenor med en sällsynt smidig och tät röst. Katarina Leoson, som gör Lucia, frun i huset, låter sin alt blomma ut, och hennes man Fabrizio är en stadig bas, Federico Sacchi, som har sin like i Ninettas far Fernando, basbarytonen Jonathan Lemalu.

Henrik Nánási dirigerar orkester och kör med säker hand, Frankfurts operaorkester stöder vackert sångarna och även om det emellanåt låter aningen mer rörigt än vad det skulle kunna göra, så beror det nog på att det är en liveinspelning. Som allt oftare i den döende cd-världen medföljer det inget libretto, men den som så behöver vet väl hur man googlar. Claes Wahlin NICOLAI: DIE HEIMKEHR DES VERBANNTEN Begemann, Berchtold, Bauer, Räsänen, Stickert, Penttinen, Riemer. Chor der Oper Chemnitz, Robertschumann-philharmonie/beermann Cpo 777 654-2 [3 CD] Distr: Euroton

Inte ens den mest initierade har hört talas operan Die Heimkehr des Verbannten. Ändå skulle man kunna säga att få operor har haft en så stor betydelse som just denna. Kontrafaktiska fantasier hör sällan hemma i en anmälan av en operainspelning, men beträffande Otto Nicolais Il proscritto (i sin tyska version Die Heimkehr des Verbannten) må det vara hänt. Alltså, tänk om inte Nicolai, känd för sin opera Muntra fruarna i Windsor, hade föredragit texten till Il proscritto utan i stället tagit sig en annan, också den föreslagen av Bartolomeo Merelli, impressarion vid La Scala. Vad hade hänt då?

Otto Nicolai (1810–49) var i början av 1840-talet på god väg att etablera sig som framgångsrik operakompositör i Italien. Han hade redan gjort succé med Il templario och fick ett nytt anbud av La Scaladirektören Merelli, som föreslog honom en text av Gaetano Rossi, Il proscritto, som Nicolai ansåg opassande. Merelli gav sedan texten till den unge Giuseppe Verdi, som precis gjort fiasko med sin komiska opera Un giorno di regno. Nicolai blev i stället erbjuden en annan operatext, Nabucodonosor, som han fann ännu sämre och ville i stället ha tillbaka texten till Il proscritto. Verdi var tvungen att återlämna den och fick i sin tur librettot till Nabucodonosor, vilket under det förkortade namnet Nabucco kom att bli hans genombrottsopera.

Lika bra gick det inte för Nicolai när Il proscritto hade sin urpremiär på La Scala i mars 1841. Förlovningen med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, Erminia Frezzolini, hade brutits och vid premiären var hon redan gift med tenoren Antonio Poggi. Hon lär vid uruppförandet bara ha markerat partiet, vilken sägs ha bidragit till operans misslyckande.

Bättre gick det senare i Wien, där Merelli var chef för den italienska operascenen vid Kärntnerthortheater. Nicolai dirigerade Il proscritto med stor framgång, vilket gjorde att han erbjöds chefsdirigentposten i Wien. Med viss tvekan antog han erbjudandet – Nicolai trivdes bra i Italien och hade goda chanser att bli en betydande rival till storheter som Donizetti och Mercadante, och det uppstigande löftet, Verdi. Så blev det inte, utan Nicolai kom att stanna på tyskt språkområde, först i Wien och sedan i Berlin, där han slutade sin bana med mästerverket och det tyska 1800-talets mest spelade komediklassiker Muntra fruarna i Windsor, som han precis hann fullborda före sin död. Il proscritto kom att följa Nicolai både till Wien och Berlin, där det gjordes omfattande revisioner med tysk text. Föreliggande inspelning har av olika skäl valt Wienversionen (även den reviderad) från 1844.

Handlingen har som bakgrund rosornas krig 1461. Lord Arthur Norton, anhängare av den vita rosen är sedan sju år landsförvisad

och tros vara död. Hans änka Leonore har inlett en ny förbindelse med en ledare för den röda rosen, Edmund. Operan börjar när Arthur i hemlighet återvänder hem samma dag som bröllopet mellan Leonore och Edmund ska äga rum. Konflikten mellan de två rivalerna slutar med att Leonore tar gift och dör för att bevisa sin ursprungliga trohet till Arthur.

Nå hur låter denna exklusiva raritet. Tänk er fullblodsbelcanto som lättats upp med tysk romantisk lyrik som förebådar det omisskännligt personliga som vi känner från Muntra fruarna. Arior, ensembler och körer avlöser varandra kring en operahandling typiskt för tiden: ett erotiskt drama med tragiskt slut mot bakgrund av en historisk politisk konflikt – inte originellt men väl fungerande.

Upptagningen är från operan i Chemnitz med sångarkvalitet som ligger över vad man kan förvänta av ett mindre tyskt operahus. Framför allt sopranen Julia Bauers Leonore är utomordentlig och har på sin lott en raffinerad aria. Barytonen Hans Christoph Begemann och tenoren Bernhard Berchtold som de rivaliserande Edmund respektive Arthur är intensivt engagerade med full vokal täckning. Frank Beermann leder Robert-schumann-philharmonie och Chemnitzoperans kör och får ut det mesta av detta om inte bortglömda mästerverk så dock en fascinerande och fullt spelbar opera. WAGNER: PARSIFAL Cleveman, Dalayman, Tomlinson, Roth, Fox, Hagen. Hallé, Hallé Youth Choir, Royal Opera Chorus, Trinity Boys Choir/elder BBC Proms CD HLD 7539 [4 CD] Distr: Sterling Music Distribution

2013 firades Richard Wagners 200-årsdag av alla musikinstitutioner, och det med besked. BBC Proms bidrog för sin del med ett konsertant framförande av Parsifal, som nu finns utgivet på deras eget skivmärke. Här finns svenska intressen eftersom titelrollen sjungs av Lars Cleveman och Kundry av Katarina Dalayman.

Men trots att sångstämmorna är nästan över hövan framhävda, så är detta en inspelning med orkestern i fokus. Mark Elder är en mångerfaren Wagnerdirigent, och han lägger ut detta ikoniska partitur med lugn självklarhet. Han frilägger hela det fantastiska motiviska och harmoniska nätverket oaffekterat och med subtilaste klangkänsla. Halléorkestern spelar med lyster och precision.

Tyvärr befinner sig – förutom kören från Royal Opera – de vokala medverkande inte på samma nivå. John Tomlinson har en lång lysande baskarriär bakom sig. Jag har sett honom flera gånger i olika roller, och han har en formidabel scenauktoritet. Den gör att man gärna bortser från vissa skrovliga brister när man har honom framför sig. Han har också tidigare gjort många skivinspelningar som trots många ojämnheter fungerar bra. Här fungerar det inte. Hans wobbliga Gurnemanz blir helt enkelt en ren plåga. Titurels få men viktiga repliker sjungs av Reinhard Hagen som gjorde Gurnemanz i Malmöoperans Parsifal 2012, och man önskar att Tomlinson och Hagen fått byta roller, då hade allt varit mycket bättre. Under Långfredagsundret satt jag och funderade över om det inte fanns någon metod att filtrera bort Tomlinsons röst, så att jag ostört kunnat njuta av Halléorkesterns underbara spel.

Lars Cleveman är förvisso en kompetent Parsifal men litet för indifferent. Att detta är en ung man som under de tre akterna genomgår en enorm utveckling anar man knappast. Katarina Dalayman forcerar för mycket, hon har sjungit Kundry bättre i andra sammanhang. Detlef Roths Amfortas är vokalt litet för kort i rocken och gör föga avtryck. Av solisterna kan jag förutom åt Hagens Titurel bara oreserverat glädjas åt Tom Fox´ Klingsor.

FORSSELL: SHADOWS AND LIGHT/ SKUGGORNA OCH LJUSET Vokalharmonin, Axelsson & Nilsson duo/malmberg Footprint 086 [1 CD] Distr: Naxos

Minnesmärken över tragedin på Utøya omgavs av diskussioner och kritik. Mig veterligen har det som hände endast fått följande musikaliska minne uppfört, och nu inspelat: Jonas Forssells och Magnus Florins Skuggorna och ljuset – en madrigalopera, där Vokalensemblens fem röster, tillsammans med slagverksduon Axelsson & Nilsson, ger text och musik till tre ödesmättade dagar, dagen för skotten och de närmast omkringliggande. Allt med inspiration av den tidigmoderna gudstjänsttraditionen, tenebrae.

Den musik som då skrevs för stilla veckan har också infogats i Forssells verk, tre stycken av di Lasso, Gesualdo och de Victoria. Huvudsakligen är det Florins 36 treradingar, symmetriskt arrangerade kring skotten som dödade 69 ungdomar, som utgör det timslånga verket. Texten är återhållen, den lånar John Donnes berömda rad om att ingen människa är en ö, och låter motiv återkomma där perspektivet är den utanförståendes oförmåga att göra annat än vittna, konkretiserad av en skedand.

Musiken är klar, oftast återhållen, och för en dialog med, eller utgör ett slags replik på renässanstonsättarnas tre infogade partier. Vokalensemblen under Fredrik Malmbergs ledning skapar ett klangrikt framförande och duon, trombon och slagverk, används återhållet men effektfullt. Möjligen kunde kompositionen avstått från att tonsätta själva skotten, något som texten avstår från då den kan delas upp i ett före och ett efteråt.

Men detta är en marginalanteckning av dramaturgisk art, musik kräver en andning, en dramatik, som ju finns hos såväl di Lasso eller Gesualdo, som i Forssells, i dubbel mening, uppförda minneskomposition över vad som hände på Utøya 2011.