EN TURK I ITALIEN
”Ropet mot Rossini är visserligen mycket mindre högljutt än vid början av hans bana; men ännu givas likväl många som vilja strida honom all förtjänst. Vi erinra oss ännu hur en medlem av Hovkapellet påstod sig vilja begära ett stipendium för att resa ut och slå ihjäl Rossini.”
Så skriver Johan Magnus Rosén i en sammanfattning av kompositörens ställning tio år efter att den första Rossinioperan i Sverige, Turken i Italien, haft premiär på Kungliga Teatern 1824. Motstånden mot honom i början gällde framför allt Turken i Italien, medan Barberaren i Sevilla, som spelades första gången året därpå, definitivt bidrog till etablerandet av tonsättaren i Sverige. Anledningen till avogheten var antagligen inte bara en svensk misstro mot en nykomling. Även vid urpremiären på La Scala 1814 fallerade operan.
I jämförelse med de tre övriga komiska helaftonsoperorna Barberaren, Askungen och Italienskan i Alger har Turken i Italien spelats minst. Handlingen i korthet: en turkisk prins, Selim, kommer till Italien för att jaga kvinnor och möter den levnadsglada och lättfärdiga Fiorilla som, obekymrad om att hon är gift med Geronio, definitivt är mottaglig för Selims beundran. Det hela slutar med att Selim återvänder till Turkiet med sin tidigare förskjutna älskarinna Zaida, här förklädd till spåkvinna. Fiorilla ångrar sig och går tillbaka till sin man.
Librettisten Felice Romani skrev en text som delvis skilde sig från den gängse commedia dell’arte-baserade buffahandlingen. Bland annat infördes här ett metadramatiskt moment, en teatral ironi, där en poet i jakt efter en bra romanintrig hämtar material från den pågående handlingen, men även styr och skapar den. Också musikaliskt ville Rossini frångå den stereotypa buffamallen. Musiken är betydligt mer integrerad i handlingen och till skillnad från Barberaren finns till exempel inte så många slagkraftiga solonummer.
När En turk i Italien nu spelas på Läckö Slott i Lars Bethkes regi verkar alla eventuella tveksamheter kring verket var bortblåsta – sällan har man sett en så medryckande, rolig och infallsrik Rossiniföreställning. Catarina Gnosspelius lyckas i sin text klokt undvika det flåshurtiga uppdateringstvång som svenska operaöversättningar ofta lider av. Hon undviker textens nattståndna fördomar men lyckas ändå aktualisera otidsenliga, i dag inte acceptabla, fördomsschabloner. Dessutom är texten följsam, sångbar och smidig – sällan har Rossinis blixtsnabba parlandofraser löpt så friktionsfritt på svenska.
I stället för att på ett naturligt sätt försöka inlemma den metateatrala aspekten med poeten i handlingen har Lars Bethke valt att förstora och överdriva den. Poeten Prosdocimo dikterar och lägger sig hela tiden i skeendet och har man Carl Ackerfeldt i rollen är succén given.
Vi har ett sångarlag som behärskar den krävande Rossinisången med förvånansvärd lätthet och briljans. Nils Gustén i titelrollen har en förförisk honungskvalitet i sin ovanligt koloratursmidiga bas, vilket gör Fiorillas svaghet för hans pinsamt töntiga förförelseförsök fullt förståeligt. Markus Schwartz är en fullfjädrad och stilsäker Rossinisångare och lyckas som den bedragne äkta mannen Geronio undvika de värsta buffaschablonerna. Dessutom har han även i de mest tungvrickande passagerna en glasklar diktion, som merparten av svenska Rossinisångare kan avundas honom. Teresia Bokor som Fiorilla är kaxig, läcker och serverar virtuost sina fioriturer, men hon har också någonting numera sällsynt bland briljanta koloratursopraner, en lyrisk varm dimension som ger hennes självrannsakningsscen i slutet av operan en lite mörkare nyans.
Vad Bethke i sin regi lyckas med bättre än de flesta regissörer är att förena det grövre farsutspelet med psykologisk finess. Han låter de agerande leka med gester och farsschabloner som är på pricken och aldrig överdrivna. Ta Wiktor Sundqvists försmådde poet Narciso, en blonderad rocktransa med associationer till Michael Bolton och Rod Stewart! Denna oemotståndliga
bakelse i ljusblå jeanskostym – Lehna Edwall Velanders färgläckra kostymer och hårkreationer med träffsäker attityd är kongeniala – visar upp en palett av rörande frustration, svartsjuka, självhävdelse och är i sig värd hela biljettpriset. Annie Fredriksson gör en ovanligt självständig och tydlig Zaida med fyllig auktoritativ mezzoklang.
Att få sprutt på en Rossiniuvertyr är inte det lättaste. Helt lyckades väl inte Simon Phipps och Läcköorkestern med detta med något matt stråkklang och svajiga blåsarinsatser – i sanningens namn tillhör denna uvertyr inte heller tonsättarens mest inspirerande alster.
Men detta är den enda tveksamheten, för under spelets gång utvecklades ett orkesterspel med precision, elegans och känsla för Rossiniidiomet som man sällan hört – storartat!
Av Läcköoperans uppsättningar är Rossini tillsammans med Mozart de flitigast förekommande och jag hoppas att man i fortsättningen ökar på antalet Rossinifester – för det är Läckö definitivt bäst på i landet.
ROSSINI: EN TURK I ITALIEN
Premiär 15 juli 2017. Dirigent: Simon Phipps Regi: Lars Bethke Kostymer: Lehna Edwall Velander Ljus: Ronald Salas Solister: Carl Ackerfeldt, Teresia Bokor, Markus Schwartz, Wiktor Sundqvist, Nils Gustén, Annie Fredriksson. www.lackoslott.se