ENLEVERINGEN UR SERALJEN
Av Mozarts mogna mästerverk har Enleveringen ur seraljen haft en särskilt obekväm plats. Den stillastående handlingen, där en oskyldig ung kvinna hålls fången för att sedan under dramatiska omständigheter räddas, har varit svår att få liv i. Att skoja om turkar tillhörde länge buffaoperans standardarsenal men är i dag mossigt. Av detta har den infallsrike regissören Dan Turdén gjort en rejäl omstuvning och förvandlat Mozarts tidstypiska räddningsopera à la turca till ett psykologiskt relationsdrama eller snarare ett monodrama baserat på historien om den österrikiska flickan Natascha Kampuschs åttaåriga fångenskap hos Wolfgang Přiklopil. En radikal och vågad konception som faktiskt fungerar.
Konstanze, fången i ett turkiskt harem av Bassa Selim, blir här Natascha Kampusch medan de övriga rollerna framträder som Konstanzes/nataschas fantasier och trygghetsprojektioner. Belmonte blir Nataschas yngre bror, den brutale haremsvakten Osmin blir Nataschas snuttekanin osv.
En sådan omfattande nytolkning medför av naturliga skäl problem och ställer höga krav på de inblandade, krav som uppfylls delvis men inte fullt ut. Den talade dialogen i detta sångspel har för sångare alltid varit ett problem, inte minst att få det att låta naturligt. När den här har förlorat sin förankring i den handfasta handlingen och tonvikten har lagts på psykologisk introspektion och fantasier blir det ännu svårare – replikskiftena blir trögflytande och amatörmässiga. Trots handlingen får uppsättningen djupare dimensioner i Turdéns koncept, något passiv och statisk i den källardunkla ljussättningen, som gör att man under spelets gång aldrig ser de medverkandes ansikten tydligt.
Men här finns mycket att glädja sig åt, framför allt en musikalisk nivå som är häpnadväckande hög. Den lilla kvintett bestående av piano och stråkkvartett ledd av Anna Christensson, som också har gjort arrangemanget, fungerar förvånansvärt bra med tydlighet, energi och en klar uppfattning om vart man vill komma. Om den talade dialogen blev något blek utvecklades i sångnumren ett sant
Natalie Hernborg gör Konstanzes virtuosa arior med beundransvärd säkerhet och inlevelse. Anders Nyström som Osmin har en mäktig och mörkklingande bas och full täckning för partiets fruktade låga register. Ulrik Björklunds välfokuserade tenor förvaltar Belmontes arior med finess och innerlighet. Av den sjungande Pär Lindskog som Pedrillo fick man på grund av indisposition inte höra något, men spelglädjen fanns definitivt där, och det sångliga förvaltades mycket väl av den inhoppade säkre veteranen Johan Christensson. Elsa Ridderstedt är både vokalt och sceniskt en härligt lilla My-liknande Blondchen och Tomas Engström övertygar med ett känsligt porträtt av Selim – Přiklopil.
Kamraterna har berikat oss med ovanlig repertoar och intressanta uppsättningar. Det sistnämnda görs även här. Men till nästa år behöver definitivt inte Sommarstockholm några fler Mozartoperor!
MOZART: ENLEVERINGEN UR SERALJEN
Premiär 16 juni, besökt föreställning 7 juli 2017. Musikalisk ledning: Anna Christensson Regi: Dan Turdén Scenografi och kostym: Maria Moberg Solister: Natalie Hernborg, Ulrik Björklund, Elsa Ridderstedt, Pär Lindskog, Johan Christensson, Anders Nyström, Tomas Engström.