Valkyrian

Operakompaniet Den Ny Opera i Esbjerg grundades 1999 i samarbete med Sønderjyllands Symfoniorkester och har i det vackra Utzon-ritade musikhuset i Esbjerg sedan dess producerat två uppsättningar om året plus olika projekt för barn. Redan 2003–08 iscensatte man hela Richard Wagners Nibelungens ring. Märkligt nog sjösätter man redan nu en ny Ring-uppsättning, och det trots att man aldrig spelat någon av Wagners andra operor och faktiskt ännu inte en enda Verdiopera. Det råder en minst sagt markant ringfixering på västra Jylland.

Först ut i den nya Ringen är Valkyrian, och den följs av Rhenguldet 2019, Siegfried 2021 och Ragnarök 2023 för att året därpå avslutas med en första samlad ring. Regissör är Kasper Wilton, som var inblandad också i den förra ringen, och för scenografin står Marie í Dali, som tillsammans med Steffen Aarfing stod för den expressiva scenografin till Köpenhamnsoperans Ring 2003–06. Den fantasi hon då visade har hon inte burit med sig till denna nya ring, som ter sig sceniskt högst konventionell med en i bästa fall funktionell scenbild, i andra akten dock snarast spretig och platt. Wilton har inte heller haft ambitionen att se några undertexter i Wagners drama, som annars hör till operahistoriens mest undertextrika. Men regissören är oftast musikaliskt följsam i sin personregi, och den enastående starka dramatiken i umgänget mellan dramats protagonister kommer väl till sin rätt.

Musikaliskt håller sig uppsättningen på en nivå som pendlar mellan god och imponerande. Sønderjyllands Symfoniorkester under sin ledare Lars Ole Mathiasen står för ett schwungfullt och stabilt spel, som gynnas av den goda akustiken. Teatern har i god Bayreuthefterföljd ett avskärmat orkesterdike, och orkestern kan spela ut ordentligt utan att täcka sångarna.

Annalena Persson, Göteborgsoperans blivande Brünnhilde, provar här ut rollen. Hennes valkyria är ovanligt ungdomlig, hästsvansprydd, smärt och spenslig vid Wotans sida men med auktoritet i framtoningen, särskilt i slutscenen. Hennes sopran klingar fritt och slankt, nästan litet för slankt ibland, av och till önskar jag litet mer vokal tyngd för att ge eftertryck åt Brünnhildes särställning som karaktär.

James Johnson har jag i gott minne från hans härligt pregnanta Wotan i Köpenhamnsringen, och nog skapar hans stora behärskning av rollen fortfarande rejält avtryck. Men det måste sägas att Johnsons basbaryton inte blivit fräschare med åren, den klingar ofta rätt flackt och oskönt.

Cornelia Beskow gör en Sieglinde med intensiv scennärvaro, en fint genomtänkt och genomförd rolltolkning. Hennes stämma har volym, kraft och klarhet. Det är en röst med stor utvecklingspotential, men under minsta tryck klingar den oroväckande vasst och hårt. Det är något hon skyndsamt måste försöka arbeta bort.

Mot sig som Siegmund har hon den danske tenoren Magnus Vigilius, som tidigare mest har gjort italienska partier och nu satsar hårt på Wagner. Det gör han rätt i! Hans Siegmund har naturlig kraft och spänst, och det är en rolldebut som bådar gott för framtiden.

Randi Stene är i glädjande högform som Fricka, och Jesper Brunjensen med sin kusliga källarbas är en lysande Hunding.