FESTIVALER München och Aldeburgh.

Carl Maria von Webers sista opera Oberon är välkänd genom sin uvertyr. Det är en av de bästa operauvertyrer som skrivits men förekommer så gott som endast i konsertsalen. Dessutom sjungs också den stora Oceanarian ibland av sopraner som vill visa sin dramatiska potential. I övrigt är Oberon nog terra incognita för flertalet operaälskare, även om det finns en utmärkt skivinspelning från 2005 med Hillevi Martinpelto och Jonas Kaufmann i huvudrollerna.

Problemet är att Oberon inte knyter an till Webers musikdramatiska landvinningar i Friskytten och Euryanthe utan specialskrevs för Covent Garden. Librettot är engelskt och anpassat till den anglosachsiska vurmen för masques, pantomimer, feerier, semioperor eller hur man ska benämna den engelska mix av allt mellan talteater, balett, melodram, opera, sångspel, som nådde sin finaste förädling redan i Purcells The Fairy Queen.

Oberon bygger dock inte på Shakespeare som man skulle kunna tro utan på en versroman av Wieland om riddaren Hüon, som får ett självmordsuppdrag av Karl den store. Han ska bege sig till Bagdad för att döda den person som sitter till höger om kalifen och därefter äkta kalifens dotter. Inte helt lätt, men här gör Shakespeare oväntad entré genom att älvakungen Oberon tar sig an saken, prövar de älskandes amorösa stadfasthet (Hüon och kalifdottern Rezia visar sig praktiskt nog ha blivit kära i varandra redan innan de träffas) och hjälper dem när så behövs med teleportering à la Harry Potter. Den löst sammanhängande historien berättas också via talade och melodramatiska inslag, och det är inte svårt att förstå att eftervärlden mest skakat på huvudet.

Här finns dock mycket bra musik som är värd att räddas. Men går det att åstadkomma något slags vettigt sceniskt sammanhang av den? Bayerische Staatsoper i München gjorde till sommarens traditionella operafestspel ett försök på sin andra scen, Prinzregententheater. Regissör var den unge österrikaren Nikolaus Habjan, som mest gjort sig känd som skicklig dockkreatör. Och så även här. Talrollerna genomfördes av virtuosa dockteaterartister med ett batteri stora handdockor med rörligt munparti. Dockornas illusoriska talförhet blev faktiskt mycket rolig och bidrog till en avsevärd livfullhet åt föreställningen och till en ironisk distans som nog är nödvändig för att den här operan ska fungera sceniskt.

I Habjans version utspelas handlingen i ett laboratorium, där Oberon utsätter Rezia och Hüon för ett kärlekstest. Hur hållbar är deras kärlek när de utsätts för diverse prövningar – här finns klara likheter med både Trollflöjten och Enleveringen ur seraljen. Och det finns också ett Pedrillo/blondchen-par, Fatime och Scherasmin. Skeppsbrott försvårar hemresan och Rezia hamnar i Almansors harem i Tunis, och både hon och Hüon döms till döden. Då tycker Oberon att det får vara nog och teleporterar dem raskt till ett lieto fine på Hüons franska hemmaplan.

Det blir inte så litet rapsodiskt, men det är en rolig uppsättning på över tre timmar utan longörer. Och den väcker mersmak. Det borde gå att ta sig an detta Oberon-material också på andra och kanske ännu bättre fungerande sätt. Webers schwungfulla och poetiska musik förtjänar att tas till vara.

Originalet är engelskt men i München sjungs en tysk översättning (Wieland var ju tysk). Jag undrar om det inte hade varit bättre att behålla originalets engelska, det hade hjälpt till att lyfta fram en brittisk feerikaraktär som saknas litet i Ivor Boltons energiska utläggning av partituret. Annette Dasch håller stor show i sin oceanscen, medan tenoren Brenden Gunnell är en relativt dämpad Hüon. Här finns större vokala svängar att ta ut. Julian Prégardien har en mjukare, mycket vacker tenor, som man gärna hade hört mer av, men Oberon har inte så mycket att sjunga. Amerikanska Rachael Wilson är en helt briljant Fatime.

Umberto Giordanos Andrea Chénier är inte en lika stor sällsynthet som Oberon, men detta är faktiskt den första uppsättningen någonsin på Bayerische Staatsoper. Det är dock knappast denna försummelse som lockat programsättarna utan snarare att man därmed åter kunnat sammanföra det bayerska drömparet Anja Harteros och Jonas Kaufmann. Och åtminstone Anja Harteros är fullkomligt makalös. Hon gör Maddalena med underbar nobless,

innerlighet och subtil vokal färgläggning. Hennes ”La mamma morta” gör mig gripen på ett vis som jag inte riktigt väntat i denna opera.

Jonas Kaufmann har en enastående kraft och virilitet i sin stämma, och även som Andrea Chénier klingar hans tenor grandiost. Men denne mitt i de franska revolutionsexcesserna rätt världsfrånvände poet behöver fler lyriska strängar i sin stämma. Hans berömda ”Come un bel dì di maggio” sjunger Kaufmann med onödig kraft och inte så mycket vacker fördrömdhet.

Egentligen är dock huvudpersonen Gérard, som i motsats till de andra två genomgår en intressant utveckling under handlingens gång och också är en person som aktivt agerar och inte driver runt och drömmer som Andrea och Maddalena. Han sjungs här av Luca Salsi, en ny bekantskap för mig, som jag blir mäkta imponerad av, en kärnig, klassisk italiensk skurkbaryton med naturlig volym och lyskraft.

För regin står Philipp Stölzl, som framför allt satsat på det revolutionärt storslagna. Scenografin, som Stölzl själv står för tillsammans med Heike Vollmer, är uppbyggd i flera etager och rum på varandra. Det vimlar av folk av alla samhälleliga schatteringar. Det pågår mycket i marginalen. Prakt- och livfullt men litet plakatartat. Omer Meir Wellber leder den bayerska statsorkestern i ett både elegant och intensivt musicerande. La Favorite, som Gaetano Donizetti skrev för Parisoperan 1840, var länge en av Donizettis mest populära operor vid sidan av Lucia di Lammermoor. Under 1900-talet sjönk den inte direkt i glömska men blev en sällsynthet på operascenerna. Kanske på grund av konkurrensen från La Traviata, vars problemställningar påminner inte så litet om dem i La Favorite. Och det kan verka svårt att övertyga en modern publik om det intressanta i en naiv klosternovis blinda förälskelse i en kunglig mätress och den heliga upprördhet han drabbas av när han upptäcker vilken förfärligt fallen kvinna hans dyrkade Léonor de Guzman är.

Man kan tänka sig att La Favorite liksom Oberon skulle kräva en viss ironisk distans till handlingen för att den skulle kunna bli accepterad av en nutida publik. Men så har inte Amélie Niermeyer – mest verksam som teaterregissör i Tyskland – gått till väga, när man i München nu åter prövar hållbarheten i Donizettis franska succéopera. Hon tar i stället allt på största allvar. Inga spår av grand opéra eller utstyrselstycke av något slag. Alexander Müller-elmaus scenbild består av flyttbara, halvgenomskinliga väggsektioner som ömsom stänger in ömsom uppenbarar flyktvägar för personerna på scenen. Allt är koncentrerat på de tre huvudfigurerna, Léonor, klosternovisen Fernand och kungen Alfonso. Niermeyer går dem nära in på livet och tecknar rena psykogram av deras själsliv och inre konflikter. Det duger Donizettis musik alldeles ypperligt till. Han är inte den ytligt rastlöse snabbskrivare som många avfärdat honom som. För ett tiotal år sedan gjorde Christof Loy en liknande stark närläsning av Roberto Devereux på samma scen.

En lika briljant som överraskande scen är det i Paris obligatoriska balettavsnittet, som i dag vanligen brukar hoppas över. Inte här, men det dansas inte. I stället tycks kungen sätta på någon spännande film på tv. Han tvingar Léonor att titta med, tv-ljuset flimrar i deras ansikten, medan de själva ser rakt ut mot oss i publiken. Orkestern spelar medryckande balettmusik som en gammal stumfilmsensemble, och allt utspelar sig i de två betraktarnas ansikten. Kungen lever ut sin infantila machokaraktär, medan Léonor kämpar mellan förakt och road ironi inför denne man, vars löften hon som ung flicka trohjärtat litat på men som djupt svikit henne. Det här är regiteater när den är som allra bäst.

Förödmjukad och föraktad av kung och hov griper Léonor tag i Fernand som ett sista halmstrå, men han är alltför naiv och känslomässigt primitiv för att duga som halmstrå. Léonor är den enda mogna gestalten i detta mörka drama och kan i sin utlämnade ensamhet till sist bara dö. Amélie Niermeyers borrande intensiva utläggning av La Favorite övertygar in i minsta detalj, och hon har haft fenomenala sångare att arbeta med.

Främst den särklassiga Elīna Garanča som här gjorde sin rolldebut som Léonor. En debut som många längtat efter, rollen tycks som skriven för henne. Hennes djupa, varma och ändå så dramatiska mezzo är enastående uttrycksfull. I lägen där mer normalbegåvade sångerskor skulle klinga en smula anspänt tycks hennes röst snarare blomma ut ännu lättare och rikare än i mer bekväma lägen. Det är underbart att lyssna till, och dessutom är hennes gestaltning av Léonor gjord med psykologisk precision.

Mariusz Kwiecień gör ett djupt obehagligt porträtt av den arrogante kungen, och Kwiecieńs så välfokuserade baryton har etsande skärpa och bett. Matthew Polenzanis klosternovis är verkligen ingen tenorhjälte utan en rätt ömklig figur, men han smeker fram detta rätt högt liggande parti och fyller det med ljuvt lyriska accenter – en kontrast till den supervirile Jonas Kaufmann kvällen innan. En påfallande snygg bas uppvisar finländske Mika Kares som Fernands pater Balthazar. Elīna Garančas make Karel Mark Chichon leder orkestern, och spelet är perfekt avpassat till denna så övertygande Donizettitolkning, som för övrigt omedelbart givits ut på dvd. Lennart Bromander

1. Brenden Gunnell i Oberon. 2. Anja Harteros och Jonas Kaufmann i Andrea Chénier. 3. Elīna Garanča och Mariusz Kwiecień i La Favorite. 4. Mariusz Kwiecień och Matthew Polenzani i La Favorite. Foto: Wilfried Hösl