BOKNYTT Att vara Loa Falkman.
Carl Johan Falkman, Andreas Lindahl Wahlström & Widstrand (250 s.) ISBN 9 789146 230458
I Loa Falkmans memoarer, berättade för musik- och radiojournalisten Andreas Lindahl, tas läsaren med på en resa från föräldrahemmet till scenerna i Paris och New York. Som få svenska operasångare är Loa känd och omtyckt i breda folklager. Inte för att han är en av de främsta i sitt fack utan mer för sin mångsidighet. Vi som är uppvuxna på 1960-talet med en tv-kanal i svartvitt minns hur t.ex. Birgit Nilsson samt Elisabeth Söderström och Kjerstin Dellert i Prima primadonnor (i färg) också var folkkära hos en publik som aldrig sett sångerskorna på en operascen. Samma sak är det med Loa.
Han berättar generöst ur sitt liv. Han väjer inte för svåra sidor som sin dyslexi, som gjorde att hans skolgång blev tuff. I stället blev Loa klassens rolighetsminister eftersom han var bra på att imitera människor. Svenskläraren på Djursholms samskola var Bengt Jahnsson, sedermera en beryktad teaterkritiker i Dagens Nyheter. Loa är uppväxt i ett musikaliskt medelklasshem i det välbärgade Stocksund, fadern var chef för Svenska Turistföreningen.
Intresset för musik och språk fanns redan tidigt. I mitten på 60-talet kom Drottningholms Slottsteater in i Loas liv tack vare hans storasyster Malin, som även drog dit brodern Per. Bröderna jobbade som statister och salongsvaktmästare. Via amatörsällskapet Mosebacke Kammaropera, där Loa sjöng titelrollen i Figaros bröllop, stod siktet inställt på en utbildning vid Operahögskolan i Stockholm. Vilket uppmuntrades av dess rektor Lars af Malmborg och Loa kom in vid andra försöket 1970. Bland studiekamraterna fanns Britt Marie Aruhn, Solveig Faringer och Josef Köstlinger (Tamino i Bergmans Trollflöjtsfilm).
Redan sommaren 1971 gjorde Loa debut i barockoperan Dal male il bene på Vadstena-akademien mot bl.a. Helena Döse, vilket ledde till gästspel på Drottningholmsteatern. Efter operautbildningen fick Loa anställning på Stockholmsoperan. Debut som Ferdinand vid urpremiären på Lars Johan Werles Tintomara i samband med att Operan firade sitt 200-årsjubileum 1973. Sedan rullade det på i snabb takt med Drottningholm samma sommar i Rossinibuffan Kärlek på prov och i Così fan tutte. Fast det stora genombrottet kom året därpå i Operans nyuppsättning av Don Giovanni, där Loa sjöng Masetto mot Sylvia Lindenstrands Zerlina. Det är mer än märkligt att han inte nämner detta, likaså att de två sjöng mot varandra i flera uppsättningar som Barberaren i Sevilla och Askungen. Här borde det finnas saker att berätta. Inte heller nämns det betydelsefulla samarbetet med regissören Göran Järvefelt.
Däremot berättar Loa ingående om rollen Don Giovanni, som han har gjort i flera uppsättningar, bland annat på Stockholmsoperan, Drottningholmsteatern och på Tylteatern (Stavovské divadlo) i Prag, där Mozarts opera uruppfördes. Han medverkade även i Suzanne Ostens film Bröderna Mozart.
I början av sin karriär var Loa ett sceniskt naturbarn och helt oförställd. Han spelade inte då rollen av Loa. Själv upplevde jag honom redan i Barberaren och som betjänten Henrik i Carl Nielsens Maskerad, i både operorna mot Gösta Winbergh – en kollega som Loa inte heller går in närmare på. Fint är att Loa sätter in den oinitierade läsaren på ett lättfattligt sätt i de operor han nämner i texten.
Det blev 17 år på Stockholmsoperan innan han sa upp sig. Det uppstod en konflikt med dåvarande operachefen Eskil Hemberg, vilket redogörs utförligt för i boken. Kollegan Britt Marie Aruhn tog Loas parti, vilket hon krediteras för. I övrigt stod de tydligen inte på samma våglängd.
Loas karriär löper på med Escamillo i Peter Brooks berömda uppsättning av La tragédie de Carmen, narren i Shakespeares Trettondagsafton på Dramaten, den fiaskoartade medverkan vid den svenska uttagningen av Eurovision Song Contest 1990 och nu senast som ICASTIG, ett rent reklamjobb. Själv minns jag framför allt Loa som Rune Runeberg i Susanne Biers film Pensionat Oskar efter Jonas Gardells manus. Om både tillblivelsen och filmarbetet berättar Loa ingående.
Loas manager är hustrun Rosy Jauckens som var solist i Operabaletten. De bildade ett eget aktiebolag. Genom goda vänner hamnade de i ett av världens största revisionsföretag, en udda fågel bland multinationella kunder. Sedan lyckades deras revisor ta kontrollen över bolaget, vilket ledde till juridiska processer under flera års tid. I en dom i Förvaltningsrätten blev paret av med i princip allt de ägde. Loa tycker själv i efterhand att de hade varit aningslösa.
Slutet av boken handlar mest om jakt, vilket intresserar mig föga. Här tappar jag intresset för sammanhanget, bestrött med kända namn. Den ene finare än den andre. Till slut får jag för mig att även memoarerna ska inbringa något ekonomiskt i slutändan. Sören Tranberg