Bohuslav˚ Martıuu
OCH THE GREEK PASSION
Musikdramat The Greek Passion kom att sysselsätta Bohuslav Martinů (1890–1959) en stor del av hans sista levnadsår och kan betraktas inte enbart som tonsättarens musikaliska testamente utan även som en del av hans personliga credo. Operan, som är baserad på Nikos Kazantzakis roman Christ Recrucified från 1948, är också brännande aktuell nu när vi nästan dagligen konfronteras med bilder och vittnesmål från människor i nöd eller på flykt.
På 1950-talet när verket tillkom var Martinů visserligen inte längre på flykt, men den exil som inleddes när han 1923 lämnade sitt hemland för Paris, en stad han tvingades fly från 1940 vid den tyska inmarschen för att i likhet med så många andra konstnärer så småningom finna en tillflykt i USA, upphörde därefter aldrig. Förhoppningen att kunna återvända till Tjeckoslovakien efter kriget grusades först av en allvarlig fallolycka 1946 och sedan av den kommunistiska Pragkuppen 1948. Något hem han kunde kalla sitt eget fick han aldrig efter sin flykt från Frankrike.
I mitten av 1950-talet disponerade Martinů och hans fru under ett par år ett litet hus i Nice. Han kontaktade då Kazantzakis, som även han var bosatt på Rivieran,
för att diskutera en tonsättning av romanen. Martinů fick författarens tillåtelse och korresponderade också med honom under färdigställandet av librettot, som var klart i början av 1956. Trots att tonsättaren fick reducera den omfångsrika romanen avsevärt lyckades han ändå frilägga dess humanistiska budskap.
Handlingen i operan utspelar sig i en grekisk by under den tid då landet var ockuperat av turkarna. Där har de styrande just utsett huvudrollsinnehavarna i ett passionsspel tänkt att äga rum följande påsk: Kristus, ett par av apostlarna, Maria Magdalena och Judas. I detta nu anländer en grupp flyktingar fördrivna från sina hem och ber om asyl. I det följande får vi ta del av de konflikter som uppstår inom och mellan individer och grupper som följd av flyktingtrycket. De personer som fått i uppgift att gestalta de bibliska karaktärerna kommer alltmer att identifiera sig med sina roller och med undantag för Judas bildar de så småningom en Refugees welcome-falang. Byns ledning anförd av kyrkoherden uppvisar en avvisande hållning. När så herden Manolios, som spelar Kristus, till slut offentligt ifrågasätter själva grundvalarna för den samhällsordning han dittills varit en del av, blir han först bannlyst och sedan dödad. Flyktingarna lämnar därefter trakten för att söka hjälp på annat håll.
I början av 1956 var Martinů färdig att påbörja kompositionsarbetet av den första versionen, som blev klar vid nyåret 1957. Musikaliskt är skillnaderna i tonspråket i förhållande till hans tidigare huvudverk som operatonsättare, den tjugo år äldre Julietta, avsevärda för att inte säga häpnadsväckande. Efter flykten till USA hade Martinů i viss mån förenklat sin stil utan att egentligen göra några eftergifter och det gör han inte i The Greek Passion heller. Den legering av neoimpressionism och folkmusikinfluenser i en fritonal kontext som varit hans signum under en tid, kompletteras här med en hymnartad kantabilitet, framför allt i de omfattande körpartierna. Det kan vara en effekt av att han på Kazantzakis inrådan fördjupade sig i grekisk-ortodox kyrkomusik. I ett lyckat framförande är musiken nästan chockartat uttrycksfull. Efter avslutat arbete hade Martinů också turen att finna en intresserad chefsdirigent vid ett stort operahus, Rafael Kubelik på Covent Garden i London. Av den iscensättning tonsättaren hoppades på blev emellertid ingenting av. Operastyrelsen anlitade en grupp sakkunniga som avrådde från ett framförande och styrelsen gick emot Kubeliks rekommendationer.
Martinů tog refuseringen på ett konstruktivt sätt. Han företog en så grundlig revision av verket att det i dag existerar två spelbara versioner som båda också framförs.
Efter beskedet om refuseringen påbörjade han revisionen i början av 1958. Kazantzakis hade under mellantiden avlidit och Martinů arbetade denna gång därför utan stöd av honom. Dessutom började den cancer som skulle släcka Martinůs livslåga följande år göra sig märkbar under arbetet. Han ändrade egentligen ingenting i det huvudsakliga händelseförloppet men strök ner den ursprungliga texten avsevärt. Dessutom behöll Martinů ungefär en tredjedel av musiken. I övrigt är den nykomponerad eller förändrad. Han beskrev skillnaden som att den reviderade versionen innehöll mycket mer musik, men trots detta har speltiden blivit kortare efter revisionen. Tonsättaren lade sista handen vid omarbetningen i januari 1959 och operan fick en postum premiär i Zürich två år senare. För ledningen av framförandet stod dirigenten och musikmecenaten Paul Sacher, som låtit paret Martinů disponera en bostad på sin egendom under de sista åren av Martinůs liv.
Originalversionen fick sin urpremiär först vid festspelen i Bregenz 1999 efter ett långvarigt arbete med att lokalisera och rekonstruera manuskriptet. Vid detta tillfälle gestaltade för övrigt Nina Stemme den kvinnliga huvudrollen, byhoran Katerina. Att eftervärlden har två versioner av The Greek Passion att välja mellan ställer förstås intresserade operachefer inför ett val som inte är helt lätt. Båda versionerna har haft inflytelserika förespråkare och mig veterligen även blivit föremål för två inspelningar vardera. Det faktum att Martinů inte gjorde något försök att behålla originalmanuskriptet intakt utan tvärtom skänkte bort delar av det till beundrare och vänner talar för att han uppfattade att den slutgiltiga versionen ersatte den tidigare och därmed var den giltiga. Å andra sidan uppvisar konsthistorien en hel del exempel på att eftervärlden gjort helt andra prioriteringar bland konstnärernas efterlämnade skapelser än vad konstnärerna själva gjort. Eftersom båda versionerna av The Greek Passion är helt autentiska blir det därför den enskilde åskådaren eller lyssnaren som får avgöra vilken version som är att föredra och på vilka grunder. Günter Thiele