Faust
Norrlandsoperan storsatsade i höstas med att spela Charles Gounods Faust, tonsättarens största operaframgång med urpremiär på Théâtre Lyrique i Paris 1859. I tillblivelseprocessen vägde den vinstdrivande teaterdirektören Léon Carvalhos ord tungt. Operan blev för lång, en del nummer ströks på hans inrådan mot Gounods vilja, vissa nummer har senare dykt upp i andra versioner. Dessutom ville Carvalho ha en spektakelopera, något som scenografen och kostymören Marcus Olson tagit fasta på i Umeå.
Visst kan det tyckas häftigt att få se detta sceniska fyrverkeri i form av en cirkel, likt ett pentagram, som belystes i en mängd olika färger och vid ett tillfälle omslöts av eld mot ett sluttande scengolv. De vackra och överdimensionerade blommorna i trädgårdsscenen eller kyrkogårdsscenens skog av kors, var lite likt en omtalad uppsättning av Ödets makt i München härom året. Men en operaproduktion är ingen installation utan där ska alla komponenter leda fram till något angeläget.
I den senaste svenska Faust-uppsättningen i Christof Loys regi på Göteborgsoperan arbetade han metodiskt och trängde lyhört in i och frilade verkets kärna utan åthävor. Inte minst var han noga med de psykologiska detaljerna både hos solister och kör, och på så sätt byggdes en ovanligt dramatisk spänning upp på mikroplanet. Detta lyser med sin frånvaro i Eva-maria Melbyes amatörmässiga personregi, där sångarna ofta blir utlämnade åt sig själva. Hon bjuder dessutom på ett förlegat operaagerande i form av stela uppställningar. I programmet sägs det att hon fokuserar och inspireras av musiken (suck, vilken schablon). Det gör varje regissör. Men en operauppsättning måste tolkas av regissören och teamet och inte förvandlas till ett utanpåverk i form av tablåteater som ett sätt att skyla över personregins brister. Under hösten har jag sett flera nya uppsättningar och denna Faust och ytterligare två brister vad gäller personregin. Ett tecken i tiden?
Melbye vill lyfta fram kvinnorna i operan, men under de tre första akterna är Faust centralgestalten som driver handlingen framåt. Librettot ligger relativt nära första delen i Goethes Faustdrama – ett universellt idédrama över Faustlegenden: människan som försvär sin själ åt djävulen. Det blir för vagt tecknat på Norrlandsoperan. Tyvärr kan inte tenoren Yinjia Gong sceniskt fylla Faustrollens alla schatteringar med sitt nollställda ansiktsuttryck och undermåliga agerande. Det räcker inte enbart med den fina sången. Gong uttrycker ingenting och rollgestaltningen blir ointressant. Det är här som en regissör ska kunna förvandla en sceniskt medioker aktör.
Kosma Ranuer är en etablerad och bra baryton, men här är han vokalt felplacerad eftersom Méphistofélès kräver en saftig bas med bra höjd eller en basbaryton. För övrigt är hans djävul fjolligt utstyrd i rosa kostym. Det framgick inte heller vad han hade att locka med. Här fanns ingen demoni, och knappast någon sarkasm heller och det är inte sångarens fel. Rysningarna uteblev.
Dessutom har man avkristnat verket genom att låta korsen vara i negativ bemärkelse, aldrig i positiv, t.ex. har man från textmaskinen tagit bort påsknattens text ”Kristus är uppstånden”.
Ett sätt att göra en politiskt korrekt uppsättning? Det finns stora filosofiska djup i Faust som Eva-maria Melbye aldrig kommer åt.
Sabina Bisholts Marguerite är en ljusglimt vokalt, även om rollen ställer stora krav på en så ung sångerska. Sångligt stack hennes tolkning av juvelarian ut, liksom scenen när hon dödat sitt barn.
Uppsättningens största överraskning är mezzosopranen Solgerd Isalv, vars kvicksilversnabba Siebel far in som ett yrväder. Därtill är hennes franska uttal ensemblens bästa. Isalv, som är engagerad vid operan i Nürnberg, gjorde här sin Sverigedebut och jag ser fram emot att få höra henne igen, som Fjodor i Boris Godunov till våren i Göteborg.
Hannes Öberg, som Marguerites bror Valentin, gjorde en stark insats som traumatiserad återvändare från krigets vedermödor. Här fångade han den stora dramatiken i sin lyriska baryton ihop med Norrlandsoperans intrimmade kör under Anders Lundströms fina instudering. Vilken tät körklang, framför allt i soldatkören. Koristerna såg ut att ha kommit klivande direkt ur en Dickensvärld.
Eric Solén, som har en framgångsrik karriär som operadirigent i främst tyska operahus, har utfört stordåd med Norrlandsoperans orkester i form av stor dynamik och en bred orkesterpalett. Hans utläggning av partituret kändes väldigt fransk. Det var en fröjd att lyssna till, där varje insats satt som berget. Att orkestern håller en mycket hög klass beror på att den regelbundet håller igång genom sin konsertserie. Och jag skulle gärna se att t.ex. Kungliga Operan eller Göteborgsoperan återengagerar Eric Solén, för det var ett tag sedan han framträdde där.
GOUNOD: FAUST
Premiär 5 oktober, besökt föreställning 24 oktober 2017. Dirigent: Eric Solén Regi: Eva-maria Melbye Scenografi och kostym: Marcus Olson Ljusdesign: Kerstin Weimers Koreografi: Amanda Arin Solister: Yinjia Gong, Kosma Ranuer, Sabina Bisholt, Solgerd Isalv, Hannes Öberg, Susanna Levonen, Fredrik Essunger.