Höstsonaten

Hur förvandlar man Ingmar Bergmans kammarspel med sina intima samtal och närbilder till en opera? Den finländske kompositören Sebastian Fagerlund har skurit ner dialogen till en tredjedel, frigjort sig från originalets realism och låtit tidsbegreppet flyta. Höstsonatens åtta föreställningar togs emot med stående ovationer på Helsingforsoperan.

Den rasande uppgörelsen mellan stjärnpianisten Charlotte och hennes dotter Eva är skenbart händelsefattig och här fyller librettot på med nyckelpersoner ur det förflutna. På scenen deltar Charlottes avlidne älskare Leonardo och Evas döde son Erik samt den sjuka systern Helena, som under en kort stund blir kvitt sitt handikapp och får tala fritt. Allt detta fungerar meningsfullt i den koncentrerade texten, eftersom det som skett tidigare är så konkret närvarande i huvudpersonernas närkamp.

I sitt fyndiga libretto gör Gunilla Hemming ännu mer är så. Det mest drastiska tillägget i dramat är en beundrarkör, som inte är någon objektivt kommenterande grekisk kör utan fungerar som egenkärlekens okritiska men också krävande röst i pianistdivans liv. Denna vampyrkör, som en kollega kallade den, får spännande musik och agerar också med de andra personerna i dramat.

Rollbesättningen är helt idealisk. Anne Sofie von Otter lever upp till Ingrid Bergmans prestation som Charlotte, men på sitt eget personliga sätt med utsökt frasering, stolt resning och återhållen smärta, då hon lyssnar på dotterns beskyllningar – eller som det heter i texten "med sin berömda ödmjukhet". Storartad är även Erika Sunnegårdh i sina ståtligt klingande anklagelser mot modern. Och precis då alla sympatier är på Evas sida, inser vi plötsligt att dottern egentligen ännu inte vuxit ur barnets självcentrerade krav.

Den sängbundna Helena får i all sin ömklighet en skakande tolkning av Helena Juntunen. Operan antyder, att älskaren Leonardo (Nicholas Söderlund) möjligen förgripit sig på Helena och att detta kunde vara orsaken till hennes sjukdom. Evas man Viktor (Tommi Hakala), prästen som förlorat sin tro, bidrar trovärdigt till operans stora konfrontation mellan Charlotte och hennes bittra dotter Eva. "En mor och en dotter, vilken fruktansvärd kombination av känslor, förvirring och förstörelse."

Sebastian Fagerlund har en tidigare opera på sitt konto, kammaroperan Döbeln (2009), som också finns på skiva. Med praktfulla instrumentala verk har han sedan dess slagit igenom stort också utanför Finlands gränser, inte minst som residenskompositör vid Concertgebouw i Amsterdam. Hans musik har en oerhörd kraft i uttrycket, i synnerhet i de rent orkestrala passagerna som beskriver huvudpersonernas inbördes stormar. Ibland täcker orkestern sångarna, men ofta tar solisterna över med sina personliga musikprofiler som klingar över en levande och dämpad orkestermatta.

John Storgårds tar ut allt ur musikens rytmiska energi, men ger också känsligt stöd åt sångarna, inte minst då den rivande dialogen börjar på allvar i slutet av första akten.

Den centrala operamässiga duetten är verkets dramaturgiska kulmen, men den avbryts intressant nog i mitten av föreställningens paus. Avbrottet fungerar förbluffande bra och uppgörelsen kommer genast igång i andra akten med tilltagande intensitet. Då tar operan också till ett gammalt medel, recitativet, eller egentligen snarare tal över orkesterklanger. Opera och melodram!

Fransmannen Stéphane Braunschweig har gjort en detaljrik regi som är stark utan stora åthävor. Hans avskalade scenografi skapar en beklämmande stämning. En karg prästgård omgiven av tre rum, ett för beundrarna och naturen, ett för Helena och ett för Leonardo.

Operan använder sig ofta av möjligheten att låta flera händelser utspelas samtidigt. Så också i slutet då vi ser Charlotte återgå till sin pianistkarriär, samtidigt som ångerköpta Eva skriver ett brev till mamma med hopp om ett lyckligare slut: "Den oerhörda möjligheten att få hjälpa och ta hand om varandra. Det får inte vara för sent."

Operan är nu tillgänglig på The Opera Platform, där den får en nog så välkommen mer intim karaktär. En oerhört stark upplevelse är den både live och i teverutan. Den kommer även att ges ut på skiva av BIS. Och så blir det intressant att se var den kommer att sättas upp nästa gång.

FAGERLUND: HÖSTSONATEN

Urpremiär 8 september 2017. Dirigent: John Storgårds Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig Kostym: Thibault Vancraenenbroeck Ljus: Marion Hewlett Solister: Anne Sofie von Otter, Erika Sunnegårdh, Helena Juntunen, Tommi Hakala och Nicholas Söderlund.