Höst­so­na­ten

Tidskriften OPERA - - Forest All Ningar - FIN­LANDS NATIONALOPERA, HELSING­FORS • RECENSENT: JAN GRANBERG • FOTO: SA­KA­RI VIIKA

Hur för­vand­lar man Ing­mar Berg­mans kam­mar­spel med si­na in­ti­ma sam­tal och när­bil­der till en ope­ra? Den fin­länds­ke kom­po­si­tö­ren Se­basti­an Fa­gerlund har sku­rit ner di­a­lo­gen till en tred­je­del, fri­gjort sig från ori­gi­na­lets re­a­lism och lå­tit tids­be­grep­pet fly­ta. Höst­so­na­tens åt­ta fö­re­ställ­ning­ar togs emot med stå­en­de ova­tio­ner på Helsing­for­so­pe­ran.

Den ra­san­de upp­gö­rel­sen mel­lan stjärn­pi­a­nis­ten Char­lot­te och hen­nes dot­ter Eva är sken­bart hän­del­se­fat­tig och här fyl­ler li­bret­tot på med nyc­kel­per­so­ner ur det för­flut­na. På sce­nen del­tar Char­lot­tes av­lid­ne äls­ka­re Le­o­nar­do och Evas dö­de son Erik samt den sju­ka sys­tern He­le­na, som un­der en kort stund blir kvitt sitt han­di­kapp och får ta­la fritt. Allt det­ta fun­ge­rar me­nings­fullt i den kon­cen­tre­ra­de tex­ten, ef­tersom det som skett ti­di­ga­re är så kon­kret när­va­ran­de i hu­vud­per­so­ner­nas när­kamp.

I sitt fyn­di­ga li­bret­to gör Gu­nil­la Hem­ming än­nu mer är så. Det mest dras­tis­ka tilläg­get i dra­mat är en be­und­rar­kör, som in­te är nå­gon ob­jek­tivt kom­men­te­ran­de gre­kisk kör ut­an fun­ge­rar som egen­kär­le­kens okri­tis­ka men ock­så krä­van­de röst i pi­a­nist­di­vans liv. Den­na vam­pyr­kör, som en kol­le­ga kal­la­de den, får spän­nan­de mu­sik och age­rar ock­så med de and­ra per­so­ner­na i dra­mat.

Roll­be­sätt­ning­en är helt ide­a­lisk. An­ne So­fie von Ot­ter le­ver upp till Ingrid Berg­mans pre­sta­tion som Char­lot­te, men på sitt eget per­son­li­ga sätt med ut­sökt fra­se­ring, stolt res­ning och åter­hål­len smär­ta, då hon lyss­nar på dot­terns be­skyll­ning­ar – el­ler som det he­ter i tex­ten "med sin be­röm­da öd­mjuk­het". Stor­ar­tad är även Eri­ka Sun­ne­gårdh i si­na ståt­ligt kling­an­de an­kla­gel­ser mot mo­dern. Och pre­cis då al­la sym­pa­ti­er är på Evas si­da, in­ser vi plöts­ligt att dot­tern egent­li­gen än­nu in­te vux­it ur bar­nets själv­cen­tre­ra­de krav.

Den säng­bund­na He­le­na får i all sin ömk­lig­het en ska­kan­de tolk­ning av He­le­na Jun­tu­nen. Ope­ran an­ty­der, att äls­ka­ren Le­o­nar­do (Nicho­las Sö­derlund) möj­li­gen för­gri­pit sig på He­le­na och att det­ta kun­de va­ra or­sa­ken till hen­nes sjuk­dom. Evas man Vik­tor (Tommi Ha­ka­la), präs­ten som för­lo­rat sin tro, bi­drar tro­vär­digt till ope­rans sto­ra kon­fron­ta­tion mel­lan Char­lot­te och hen­nes bitt­ra dot­ter Eva. "En mor och en dot­ter, vil­ken fruk­tans­värd kom­bi­na­tion av käns­lor, för­vir­ring och för­stö­rel­se."

Se­basti­an Fa­gerlund har en ti­di­ga­re ope­ra på sitt kon­to, kam­ma­ro­pe­ran Dö­beln (2009), som ock­så finns på ski­va. Med prakt­ful­la in­stru­men­ta­la verk har han se­dan dess sla­git ige­nom stort ock­så ut­an­för Fin­lands grän­ser, in­te minst som re­si­den­s­kom­po­si­tör vid Con­cert­ge­bouw i Ams­ter­dam. Hans mu­sik har en oer­hörd kraft i ut­tryc­ket, i syn­ner­het i de rent or­kestra­la pas­sa­ger­na som be­skri­ver hu­vud­per­so­ner­nas in­bör­des stor­mar. Ibland täc­ker or­kes­tern sång­ar­na, men of­ta tar so­lis­ter­na över med si­na per­son­li­ga mu­sik­pro­fi­ler som kling­ar över en le­van­de och däm­pad or­kes­ter­mat­ta.

John Storgårds tar ut allt ur mu­si­kens ryt­mis­ka ener­gi, men ger ock­så käns­ligt stöd åt sång­ar­na, in­te minst då den ri­van­de di­a­lo­gen bör­jar på all­var i slu­tet av förs­ta ak­ten.

Den cen­tra­la ope­ra­mäs­si­ga du­et­ten är ver­kets dra­ma­tur­gis­ka kul­men, men den av­bryts in­tres­sant nog i mit­ten av fö­re­ställ­ning­ens pa­us. Av­brot­tet fun­ge­rar för­bluf­fan­de bra och upp­gö­rel­sen kom­mer ge­nast igång i and­ra ak­ten med till­ta­gan­de in­ten­si­tet. Då tar ope­ran ock­så till ett gam­malt me­del, re­ci­ta­ti­vet, el­ler egent­li­gen sna­ra­re tal över or­kes­ter­klang­er. Ope­ra och me­lo­dram!

Frans­man­nen Stép­ha­ne Braunschweig har gjort en de­talj­rik re­gi som är stark ut­an sto­ra åt­hä­vor. Hans av­ska­la­de sce­no­gra­fi ska­par en be­kläm­man­de stäm­ning. En karg präst­gård om­gi­ven av tre rum, ett för be­und­rar­na och na­tu­ren, ett för He­le­na och ett för Le­o­nar­do.

Ope­ran an­vän­der sig of­ta av möj­lig­he­ten att lå­ta fle­ra hän­del­ser ut­spe­las sam­ti­digt. Så ock­så i slu­tet då vi ser Char­lot­te åter­gå till sin pi­a­nist­kar­riär, sam­ti­digt som ång­erköp­ta Eva skri­ver ett brev till mam­ma med hopp om ett lyck­li­ga­re slut: "Den oer­hör­da möj­lig­he­ten att få hjäl­pa och ta hand om varand­ra. Det får in­te va­ra för sent."

Ope­ran är nu till­gäng­lig på The Ope­ra Plat­form, där den får en nog så väl­kom­men mer in­tim ka­rak­tär. En oer­hört stark upp­le­vel­se är den bå­de live och i te­veru­tan. Den kom­mer även att ges ut på ski­va av BIS. Och så blir det in­tres­sant att se var den kom­mer att sät­tas upp näs­ta gång.

FA­GERLUND: HÖST­SO­NA­TEN

Ur­pre­miär 8 sep­tem­ber 2017. Dirigent: John Storgårds Re­gi och sce­no­gra­fi: Stép­ha­ne Braunschweig Ko­stym: Thi­bault Vanc­ra­e­nen­broeck Ljus: Ma­ri­on Hew­lett So­lis­ter: An­ne So­fie von Ot­ter, Eri­ka Sun­ne­gårdh, He­le­na Jun­tu­nen, Tommi Ha­ka­la och Nicho­las Sö­derlund.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.