Rigolet to
På förscenen ser vi en sjukhussäng. Det är Rigolettos hemvist förstår man, och platsen är till yttermera visso ett mentalsjukhus. Marullo dyker upp i form av en transvestitisk sjuksköterska. Sedan följer något som kan tolkas som festen hos hertigen, och möjligen är det så att den – liksom resten av historien – utspelar sig i Rigolettos sjuka hjärna. Vad hertigen representerar blir aldrig riktigt klart, är han läkare, patient eller en mentalsjuk fantasi?
Första aktens fest går väl an, det kan bli rätt orgiastiskt även i ”normalare” uppsättningar. Sedan spårar allt ur totalt. Sparafucile, försedd med dödskallemask och narrmössa, kommer incyklande på en liten trehjuling. Gilda poppar fram ur en lucka, rör sig spastiskt med mekaniska rörelser som en Olympia ur en helt annan opera. Rigoletto klär ut sig till Giovanna – hennes röst hörs utifrån kulissen – och är högst närvarande även under kärleksduetten mellan hertigen och Gilda. Då och då tumlar ett par hovmän runt på scenen utspökade som bebisar i skär overall. Så där fortgår det. Ibland kan man spåra samband med vad som händer på scenen, Verdis musik och Piaves text men oftast inte. Någon erotisk spänning mellan hertigen och Gilda eller mellan hertigen och Maddalena finns heller inga spår av.
Det är den tyskchilenska regissören Aniara Amos som står för denna uppvisning i godtycke och okänslighet och som även svarar för scenografin. Tidigare har hon i Köpenhamn med tveksamt resultat regisserat Don Giovanni och A Fairy Queen, och varför hon fått förtroendet igen är inte lätt att förstå. Endast en gång tidigare har jag sett en operauppsättning som på ett lika brokigt vis ignorerat all dramatisk och musikalisk logik, en helt förryckt Salome i Berlin 2003. Den var signerad den egensinnige men i Tyskland mycket uppburne Achim Freyer, och jag ser nu att han var Aniara Amos lärare. Trots det sceniska haveriet är det en musikaliskt utmärkt föreställning. Sofie Elkjaer Jensen, som tidigare mest gjort subrettartade roller, tar sig här an ett så krävande parti som Gildas och det med strålande framgång. Hennes koloraturer är klockrena, rösten har skimmer och en attraktiv personlig timbre. Jag skulle gärna vilja se henne i en uppsättning där hon också fick chans att gestalta den Gilda som Verdi skildrar i musiken.
Peter Lodahl är den mest italienskt idiomatiske tenor vi har i Norden, och han gör hertigen med all tänkbar vokal elegans. Rigoletto, som efter all förvirring till slut åter kryper ner i sin mentalsjukebädd, görs med kraft och pondus av rumänen Sebastian Catana. Den erfarne Verdidirigenten Paolo Carignani säkrar pregnant frasering och rytmisk skärpa hos Det Kongelige Kapel.
Den här uppsättningen var egentligen tänkt som Johan Reuters Rigolettodebut, något som säkert många fler än jag sett fram mot. Enligt uppgift lade han sig sjuk i början av repetitionsarbetet, varefter han raskt ersattes av andra sångare för hela produktionstiden. Om det är så att det var regissörens egenartade koncept som betingade Reuters opasslighet, har han min fulla förståelse.
VERDI: RIGOLETTO
Premiär 10 september 2017. Dirigent: Paolo Carignani Regi och scenografi: Aniara Amos Kostym: Jorge Jara Guarda Ljus: Anders Poll Solister: Sebastian Catana, Sofie Elkjaer Jensen, Peter Lodahl, Elisabeth Jansson, Sten Byriel, Kyungil Ko.