L'invisible
Aribert Reimann har enbart skrivit operor byggda på högklassig litteratur av författare som Shakespeare, Euripides, Kafka, Lorca och Strindberg (både Ett drömspel och Spöksonaten), men han har en märklig förmåga att förvandla verken till äkta musikdramatik och inte till något slags sjungen teatermusik med texten bärande och musiken illustrerande. I Reimanns operor bottnar dramatiken djupt i musiken, och ofta är det svårt att riktigt förstå hur den här transformationen egentligen går till.
Så är det också i den nu 81-årige tyske tonsättarnestorns senaste opera, L´invisible, som har undertiteln trilogie lyrique och bygger på tre korta dramer av Maurice Maeterlinck. Denne en gång mycket firade dramatiker och mottagare av 1911 års nobelpris är i dag mest hågkommen som upphovsman till Pelléas och Mélisande, som så lyckosamt inspirerade en rad tonsättare kring förra sekelskiftet. I trilogin, sammansatt av Reimann och inte av Maeterlinck, är de tre delarna, L´intruse (intränglingen), Intérieur och La Mort de Tintagiles, integrerade genom orkestermellanspel och de framförs utan paus.
I L´intruse sitter en familj tillsammans och väntar på ytterligare en släkting. Modern i familjen har just fött barn och ligger i ett rum intill; både mor och barn svävar mellan liv och död. Den blinde morfadern går runt och känner närvaron av något oroväckande och främmande i rummet. Barnet utstöter sitt första skri, modern dör.
I Intérieur ser vi i fonden en annan familj. Den förbereder i lugn och ro sitt julfirande. Utanför går en gammal man – densamme som nyss spelade morfadern – och vankar oroligt. Han ska berätta för dem därinne att dottern i familjen begått självmord och just hittats drunknad i floden. Han tvekar att krossa idyllen, men av en annan ung kvinna, systern till den döda, övertalas han att överbringa dödsbudet.
Den tredje delen bryter av mot de två första. Här är miljön mer sagobetonad. En gammal maktlysten drottning har kallat sitt barnbarn till slottet, och hans systrar misstänker att hon gjort det i avsikt att döda barnet, så som hon gjort med andra tänkbara tronpretendenter. De gör allt för att skydda sin bror, men till slut kan de inte förhindra den lille Tintagiles död.
De tre korta dramerna hänger alltså motiviskt tätt samman. De handlar om övergången mellan liv och död, och i alla dramerna utgör ett barn ett slags fixpunkt. De tecknar tre koncentrerade existentiella situationer, där ett barns liv står på spel. Ändå sätter Reimann undertiteln lyrique på sin trilogi. Och det är inte fel. Reimanns sceniska musik är ofta expressionistisk och kan vara brutalt uttrycksfull, som senast i Medea eller i hans mest spelade opera Lear. Men trots det laddade innehållet i de tre kortdramerna är musiken verkligen utpräglat lyrisk, vilket på intet vis betyder idylliserande. Expressiviteten finns kvar i lyriken, och de musikaliska linjerna glöder i all stillhet. Det är märkvärdigt stark musik som pejlar rakt ner i dessa mycket skissartat tecknade människornas inre.
För insceneringen står den unge ryske regissören Vasilij Barchatov tillsammans med scenografen Zinovij Margolin, och den träffar särskilt i de två första delarna fint en ton av lugn realism utan symbolistiska åthävor. Det är lätt att associera till Jon Fosses dramatik. Den tredje delen är med sin annorlunda gotiska stil svårare att göra sceniskt övertygande. Hoten från den på scenen frånvarande gamla drottningen och hennes tre hantlangare, som sjungs av
countertenorer, spelas upp som ett slags skuggteater på ett suggestivt vis. Men den sista delen bryter av mot den så starka enhetligheten och tryckande vardagligheten i de två första delarna.
Alla tre delar har en ledande kvinnoroll, och den tolkas av Rachel Harnisch med intensiv lyster i stämman. Hon är något av en specialist på ny musik, och Aribert Reimann är som alltid en mästare på att lägga sånglinjerna fint till rätta för sina sångare. I övriga roller en rad sångare ur Deutsche Opers ensemble; alla sköter de sig ypperligt. Chefsdirigenten Donald Runnicles stod för instuderingen, men han var sjuk för kvällen och föreställningen leddes av hans assistent Ido Arad. Urpremiär 8 oktober, besökt föreställning 25 oktober 2017. Dirigent: Ido Arad Regi: Vasilij Barchatov Scenografi: Zinovij Margolin Kostym: Olga Shaishmelashvili Solister: Rachel Harnisch, Annika Schlicht, Ronnita Miller, Seth Carico, Stephen Bronk, Thomas Blondelle.