Alexander Husebye rapporterar från Berlin om återinvigningen av Staatsoper Unter den Linden.
Så var det äntligen dags för publiken att inta nyrenoverade Staatsoper i Berlin! Exilen på Schiller Theater är över. Närmare sex miljarder kronor senare och efter flera år av förseningar öppnade man med vad man kallade ett preludium. Under en intensiv vecka varvades konserter och en iscensättning av Robert Schumanns Scener ur Goethes Faust. Det var högtidlig premiär på den tyska enighetens dag med tal av bland annat förbundspresident Frank-walter Steinmeier. Den ordinarie säsongen börjar först i december. Man får hoppas att allt återstående arbete då är klart.
Berlinarnas förhoppningar på att slutföra s.k. Dauerbaustellen med den nya flygplatsen som rekordhållare verkar ha stagnerat att döma av tidningar och sociala medier. Lite uppgivet räknas numera dagarna som går på Der Tagesspiegels förstasida. Endast det nya Stadtschloss, som ska rymma etnografiska samlingar, verkar gå i mål inom utsatt tid – men där är inga politiker inblandade, vilket malisen förkunnar.
För den som besökt föreställningar på Staatsoper före renoveringen finns framför allt den dåliga akustiken i minnet. Innan stängningen slutligen ägde rum och ensemblen 2010 flyttade till Schiller Theater utgjorde scenen en närmast livsfarlig fälla för alla medverkande. Själv har jag den inrökta doften i de publika utrymmena och en svårfångad muffighet från Ddr-tiden i väggarna som bestående minnen.
Nu ska man ha klart för sig att det inte finns mycket mer än fasaden kvar av den ursprungliga byggnaden som ritades av Georg Wenzeslaus von Knobelsdorff. Invändigt möter besökaren som tidigare ett slags retrorokoko. För ljudet i salongen har dock avgörande förändringar skett. Innertaket har lyfts med fyra meter och ljudet från orkesterdike och scen får nu en efterklang som man tidigare hjälpte på traven med elektronisk förstärkning. Till skillnad från Schiller Theaters inredning av trä, möter ljudet i Staatsopers salong hårdare material. Flera tyckare karaktäriserade under preludieveckan klangen som knalligare och grällare, man saknade Staatskapelles omvittnade varma klang. Med tiden förändras säkert detta i takt med att man spelar in sig.
Tacksamt konstaterar man som besökare även att en ny anläggning för ventilation installerats. Men stolarna! Det räcker med att vara lite över medellängd för att man ska få genomlida ett par timmars prövande sittställning, där benen snällt får trängas med framförvarande stolsrad. De publika utrymmena i övrigt har förstås även de fått sig en uppfräschning. Trängseln är den vanliga i de trånga korridorerna och trapphusen, men hissar och nya förbindelser underlättar. Schumanns Faustscener återinvigde den sceniska verksamheten. Avgående operachefen Jürgen Flimm hade utökat kompositörens lösa musikaliska nummer med ett antal talscener för att åstadkomma en dramatiskt röd tråd, med titeln ”Zum Augenblicke sagen: verweile doch”. Därmed dubblerades också rollerna med ett par framstående tyska skådespelare (däribland Sven-eric Bechtolf, för många känd som operaregissör), utan att det skärpte den sceniska koncentrationen. Arrangemanget framfördes ytterst kompetent men saknade just den röda tråden. Markus Lüpertz' monumentala figurer och Ursula Kudrnas commedia dell'arteinspirerade kostymer gav en bakgrund som både underströk Fausttraditionen av medeltida dockspel och ansatsen i de universella frågeställningar som Goethe gav dramat.
På scenen medverkade – som en reverens till Staatsopers ensemble – Roman Trekels dandyaktige Faust, René Papes överlägset texttydlige Mephisto och underbara Elsa Dreisig som Gretchen – det finns anledning att hålla hennes namn i minnet, hon spås en lysande framtid.
När Daniel Barenboim tog över som musikaliskt ansvarig ledde det till en förnyelse av såväl repertoar som rekrytering av regissörer, scenografer och andra medverkande. I dag finns de som ger uttryck för att det återigen är nödvändigt med förnyelse. Frågan är om Barenboim inte redan har hunnit runda sig själv, med en tredje Nibelungens ring säsongen 2020/21.
Barenboims insatser hitintills på Staatsoper går dock inte att överskatta. Staatskapelle är i dag en av Europas främsta orkestrar och visar det inte minst i konsertverksamheten vid sidan av operarepertoaren. Under preludieveckan underströk man det i ett konsertprogram som bland annat omfattade Schumanns
pianokonsert i A-moll med pianomästaren Maurizio Pollini. Av många kritiserad för att ha börjat tappa tekniken, men ändå med ett helt livs erfarenhet i det aningen spröda men eleganta framförandet. I Claude Debussys täta och välspelade Images märktes orkesterns och Barenboims långa samarbete.
Tre dagar senare kunde man jämföra den nyrenoverade salongens klangverkan när det var dags för en annan elitorkester att framträda. Wiener Philharmoniker, som leddes av maestro Zubin Mehta, gästspelade med musik av Brahms, Haydn och Bartók, där den sistnämndes konsert för orkester stack ut i oändliga klangmassor av precision och transparens. Lite som för att visa var skåpet ska stå, gavs efter programmet Johann Strauss Frühlingsstimmen som extranummer. Orkesterns omisskännliga kvaliteter gick hem både i rummet och hos publiken.
Interiörbilder Staatsoper Unter den Linden. Foto: Gordon Welters. Scen ur Schumanns Scener ur Faust. Foto: Hermann och Clärchen Baus. Porträtt Jürgen Flimm. Foto: Hermann och Clärchen Baus. Porträtt Daniel Baremboim. Foto: Holger Kettner.