WOZ­ZECK

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DEN NORS­KE OPE­RA & BALLETT, OSLO • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRAN­BERG • FOTO: ERIK BERG

När en ope­raupp­sätt­ning träf­far själ­va livs­ner­ven upp­står en myc­ket stark på­min­nel­se om vad en iscen­sätt­ning kan in­ne­hål­la och för­med­la till oss i publi­ken. Så är det för det mesta med den tys­ke re­gis­sö­ren Christof Loys upp­sätt­ning­ar. Hans kniv­skar­pa re­gi och psy­ko­lo­giskt ut­mejs­la­de roll­por­trätt finns of­tast kvar på nät­hin­nan i ef­ter­hand. Så var det ock­så med hans Woz­zeck i Oslo, en upp­sätt­ning som ha­de sin pre­miär i Frank­furt som­ma­ren 2016.

Man kan rent av ta­la om en per­son­lig es­te­tik i sam­ar­be­tet mel­lan Christof Loy och hans sce­no­graf Her­bert Mu­rau­er. Ibland är de­ras scen­rum helt be­fri­a­de från ovid­kom­man­de de­tal­jer och rek­vi­si­ta. All­ra längst gick de i sin Lu­lu-upp­sätt­ning på Co­vent Gar­den i Lon­don 2009, där sce­no­gra­fin i prin­cip ba­ra be­stod av en vägg som för­flyt­ta­des i djupled, en stol och någ­ra ljus­käg­lor. Fullt så spar­tanskt var det in­te i Oslo, fast Mu­rau­ers sce­no­gra­filå­dor är omiss­känn­li­ga. Här med sot­svar­ta väg­gar där rum­men, längs­gå­en­de med scen­öpp­ning­en, fick oli­ka stor­le­kar ge­nom att de sköts i sid­led och för­änd­ra­des be­ro­en­de på vem som var på sce­nen. Woz­zecks livs­kam­rat Ma­ri­es livs­ut­rym­me blir till slut så mi­ni­malt att hon knappt kan ta sig ur sin klaust­ro­fo­bis­ka in­stängd­het.

Bå­de Loy och Mu­rau­er lä­ser av och trans­for­me­rar Al­ban Bergs li­bret­to, som byg­ger på Ge­org Büch­ners ofull­bor­da­de pjäs­frag­ment Woyzeck från 1837, på ett sätt som tar fram roll­fi­gu­rer­nas egen­ska­per ut­an att de blir över­tyd­li­ga el­ler ka­ri­ke­ra­de. Hand­ling­en ut­spe­lar sig i en li­ten gar­ni­sons­stad, där sol­da­ten Woz­zeck ar­be­tar som kal­fak­tor. En av hans fri­sör­kun­der är den sar­kas­tiskt skild­ra­de kap­te­nen, som tyc­ker att Woz­zeck är en god män­ni­ska, men an­ser att han sak­nar mo­ral. Med sam­ma över­sit­te­ri skild­ras ock­så dok­torn, som ut­för me­di­cins­ka ex­pe­ri­ment på Woz­zeck. Att dok­torn li­der av hy­po­kond­ri går in­te att ta mis­te på. Bå­de kap­te­nens och dok­torns ener­ve­ran­de och ner­vö­sa be­te­en­de för tan­kar­na till He­lan och Hal­van. In­te minst i sce­nen vid tjär­nen när Woz­zeck mör­dat Ma­rie i en vass­rugg, den obe­hag­li­ga stäm­ning­en och isan­de kvälls­ky­lan hörs i mu­si­ken – då vill de två fe­ga her­rar­na ba­ra fly fäl­tet.

Audun Iver­sen roll­de­bu­te­ra­de som Woz­zeck re­dan i Frank­furt och vo­kalt får han fram mäng­der av fa­cet­ter som blir till im­pul­ser rent sce­niskt. Iver­sen för­med­lar ba­lan­sen mel­lan sitt in­re och ytt­re ka­os myc­ket över­ty­gan­de. Vem är Woz­zeck? Är han ett of­fer för Ma­rie och de tre mans­per­so­ner­na, som ma­ni­pu­le­rar ho­nom? I dag le­ver vi i en tid där små ba­ga­tel­ler of­ta blå­ses upp till ab­sur­da pro­por­tio­ner. Där­för är det nöd­vän­digt att kän­na till kor­rek­ti­ven i li­vet, tycks Christof Loy me­na, som ser Woz­zeck likt ett requ­i­em över fat­ti­ga män­ni­skor som ald­rig fick en chans i li­vet – en pro­blem­ställ­ning som är nog så ak­tu­ell i dag.

As­mik Gri­go­ri­an (Ma­rie) gör ett hud­löst ut­läm­nan­de por­trätt av den lil­la män­ni­skan som in­te förmår för­änd­ra sitt liv. Den­na li­tau­is­ka so­pran är en stor publikfa­vo­rit i Stock­holm, där hon gjort fle­ra ly­san­de roll­pre­sta­tio­ner i ve­ris­m­re­per­to­a­ren och en mer skön­sjung­an­de Ma­rie har jag ald­rig upp­levt. And­ra som mås­te fram­hål­las är Thor Inge Fal­chs över­spän­de kap­ten, som till ful­lo be­mäst­rar det­ta ohygg­li­ga te­nor­par­ti.

Ve­te­ra­nen Fro­de Ol­sen har gjort dok­torn i fle­ra upp­sätt­ning­ar ti­di­ga­re, bl.a. i Pe­ter Konwitschnys om­ta­la­de Ham­burgupp­sätt­ning. Att han har rol­len un­der hu­den märks i hans säk­ra age­ran­de och sång­li­ga ut­tryck. Även Hen­rik Eng­elsvi­kens bruns­ti­ge tam­bur­ma­jor blir en sorg­lig färg­klick på värds­hu­set när han ko­pu­le­rar med Ma­rie i ett hörn. På sam­ma sätt som i t.ex. Loys Stock­holmsupp­sätt­ning­ar av Ro­sen­ka­val­je­ren och Fe­do­ra, be­trak­tar små grup­per på sce­nen hu­vud­rol­ler­na ut­i­från.

Den Nors­ke Operas or­kes­ter spe­la­de med en stor dra­ma­tik och jämn­het som grep tag i lyss­nan­det un­der den pa­us­lö­sa fö­re­ställ­ning­en. Att Lot­har Ko­e­nigs di­ri­ge­rat Woz­zeck ti­di­ga­re märk­tes i form av ett oer­hört välav­vägt or­kes­ter­spel, som fick sång­ar­na att lyf­ta sig till sitt yt­ters­ta. För min del blev den här upp­sätt­ning­en den mest an­ge­läg­na som jag sett på myc­ket länge.

BERG: WOZ­ZECK

Pre­miär 25 no­vem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 16 de­cem­ber 2017. Di­ri­gent: Lot­har Ko­e­nigs Re­gi: Christof Loy Iscen­sätt­ning: Co­rin­na Tet­zel Sce­no­gra­fi: Her­bert Mu­rau­er Ko­stym: Ju­dith Wei­h­rauch Ljus­de­sign: Olaf Win­ter So­lis­ter: Audun Iver­sen, As­mik Gri­go­ri­an, Fro­de Ol­sen, Thor Inge Falch, Hen­rik Eng­elsvi­ken, To­ne Kum­mer­vold.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.