”Det var all­konst­ver­ket som till­ta­la­de mig”

Hon är dol­di­sen som krat­tar ma­ne­gen för någ­ra av Sve­ri­ges främs­ta ope­ra­stjär­nor. För OPE­RA be­rät­tar agen­ten Ann Braathen om re­gidröm­mar­na, gage­för­hand­ling­ar­na och lju­det av få­gelsång.

Tidskriften OPERA - - Fokus -

Ann Braathen sit­ter på en stol med läs­glas­ö­go­nen i ena han­den och blic­ken svä­van­de i luf­ten fram­för sig. Hon lyss­nar på talksho­wen Nor­de­gren & Ep­ste­in i P1 som sänds li­ve den­na tis­dags­ef­ter­mid­dag i slu­tet på febru­a­ri. ”Häf­ti­gas­te ope­ra­de­bu­ten se­dan mil­len­ni­e­skif­tet”, ci­te­rar pro­gram­le­da­ren Tho­mas Nor­de­gren ett av om­dö­me­na i den svens­ka pres­sen och pre­sen­te­rar da­gens gäst, so­pra­nen Christi­na Nils­son.

– Att pra­ta om sen­sa­tio­ner är ut­tja­tat i vår bransch. Men Christi­na Nils­son gick ut Ope­ra­hög­sko­lan i ju­ni 2017 och så gör hon en så­dan suc­cé. Det har va­rit hyll­me­ter av fi­na re­cen­sio­ner. Det är säll­synt, sä­ger Ann Braathen när hon har sli­tit sig från ra­di­o­sänd­ning­en vid sin med­ar­be­ta­res da­tor och sla­git sig ner vid sitt eget vi­ta, välv­da skriv­bord.

Vi ses på hen­nes kon­tor som lig­ger li­te un­dan­gömt en halv trap­pa ner i ett bo­stads­hus vid Hornstull i Stock­holm. Hon be­rät­tar att det har va­rit hek­tiskt se­dan Ai­da-pre­miä­ren på Kung­li­ga Ope­ran någ­ra da­gar ti­di­ga­re. Christi­na Nils­son gjor­de ti­tel­rol­len och Ann Braathen var på plats i sa­long­en. När fö­re­ställ­ning­en var slut del­tog hon i de stå­en­de ova­tio­ner­na och en våg av lyc­ka och stolt­het skölj­de över hen­ne.

– Det är ett ögon­blick jag kom­mer att kom­ma ihåg res­ten av mitt liv. Den här ty­pen av sa­ker trig­gar mig att fort­sät­ta med det jag hål­ler på med.

2

Vad är det då hon hål­ler på med? Se­dan 17 år till­ba­ka dri­ver hon agen­tu­ren Ann Braathen Ar­tist Ma­na­ge­ment. Hon är agent för ett 40-tal ar­tis­ter – bland and­ra Ma­lin By­ström, Ing­e­la Brim­berg, Elin Rom­bo, Da­ni­el Jo­hans­son och Ka­ti­ja Dra­go­je­vic. Till hjälp har hon två med­ar­be­ta­re. Ge­nom åren har Ann Braathen fun­nit nya ta­lang­er på ope­rasko­lor­nas ex­a­mensupp­spel, men nu­me­ra är det van­li­ga­re att sång­ar­na kon­tak­tar hen­ne och ber om att få prov­sjunga. Det var så Christi­na Nils­son gjor­de när hon än­nu var stu­dent.

– Vi är re­strik­ti­va med att ploc­ka in nya ar­tis­ter, men om det är nå­gon som jag tyc­ker är ex­tremt bra sä­ger jag ja. Al­la tårt­bi­tar mås­te fin­nas där. Till att bör­ja med krävs en fan­tas­tisk röst, men ock­så ut­strål­ning, språk­kun­ska­per, fram­å­tan­da och öd­mjuk­het. Än­då är det omöj­ligt att ve­ta på för­hand om per­so­nen i frå­ga kom­mer att lyc­kas.

För Christi­na Nils­son har det bör­jat bra. Trots att publik- och kri­tiksuc­cé­er är själ­va må­let för Ann Braathen så är det ef­ter så­da­na som det sto­ra job­bet bör­jar. En ny stjär­na har upp­täckts och nu mås­te hon smi­da me­dan jär­net är varmt.

– En suc­cé som den för Christi­na med Ai­da är en slags tram­po­lin – ett till­fäl­le för mig att för­med­la det­ta till den in­ter­na­tio­nel­la opera­värl­den. Det är en rätt klu­rig histo­ria att tän­ka ige­nom hur det ska gö­ras på bäs­ta sätt.

Da­gen in­nan vi ses har hon mej­lat si­na kon­tak­ter på de vik­ti­gas­te ope­ra­hu­sen i Eu­ro­pa och USA – konst­när­li­ga le­da­re och casting­an­sva­ri­ga. Myc­ket av Ann Braathens jobb hand­lar om att ha ten­tak­ler­na ute. Det har hon ge­nom att dra i trå­dar och gö­ra plan­te­ring­ar för att på oli­ka sätt upp­märk­sam­ma si­na ar­tis­ter och få dem att ham­na på ”rätt” stäl­len, i ”rätt” rol­ler.

– Sjunga får de gö­ra själ­va och mu­si­ka­lis­ka råd får de av si­na pe­da­go­ger. Men jag kan krat­ta ma­ne­gen och va­ra ett slags ro­der när det gäl­ler mer tak­tis­ka be­slut, sä­ger hon och tilläg­ger:

– Se­dan är det in­te så att jag ba­ra släng­er ut dem till oli­ka prov­sjung­ning­ar. Jag mås­te ock­så skyd­da sång­ar­na, se till att de vi­lar så att de kan gö­ra den ak­tu­el­la fö­re­ställ­ning­en bra. Då får det in­te bli för myc­ket in­ter­vju­er och prov­sjung­ning­ar hit och dit.

– Nej, oen­se kan jag in­te sä­ga att vi blir. Det är all­tid sång­a­ren som til sy­ven­de og sid­st fat­tar be­slu­tet. Men jag kom­mer med för­slag på vil­ka rol­ler som kan pas­sa vid oli­ka ti­der i li­vet.

Ann Braathens re­sa in i opera­värl­den bör­ja­de i Stock­holm i slu­tet på 1950-ta­let. Hen­nes för­äld­rar ha­de ett stort ope­ra­in­tres­se och hon var i femårs­ål­dern när hon gick på Kung­li­ga Ope­ran förs­ta gång­en. Un­der upp­väx­ten blev det ota­li­ga be­sök.

– Mi­na syst­rar tyck­te att det var för­fär­ligt att gå på ope­ra me­dan jag fast­na­de to­talt, även om jag satt och sov ibland. Det var all­konst­ver­ket som till­ta­la­de mig. När all­ting stäm­mer med rik­tigt bra ar­tis­ter, re­gi, sce­no­gra­fi och be­lys­ning – då är ope­ra oö­ver­träf­fat.

Pa­ral­lellt med film- och te­a­ter­stu­di­er på Stock­holms uni­ver­si­tet star­ta­de hon ope­ragrup­pen Pic­co­la­o­pe­ran. Dröm­men var att bli ope­ra­re­gis­sör, men ef­ter att ha gjort ett par upp­sätt­ning­ar, bland an­nat på Söd­ra Te­a­tern, kän­de hon att hon in­te var till­räck­ligt be­gå­vad. På 80-ta­let

fick hon i stäl­let in fo­ten i den bransch som skul­le vi­sa sig pas­sa hen­ne per­fekt. Hon blev er­bju­den jobb på den då ny­star­ta­de Svens­ka Kon­sert­by­rån – en agen­tur för mu­si­ker in­om den klas­sis­ka mu­si­ken. På den ti­den tog svens­ka agen­ter i re­gel ba­ra hand om ar­tis­ter in­om Skan­di­na­vi­en.

Ann Braathen tyck­te att det var trå­kigt. Hon vil­le föl­ja sång­ar­na he­la vä­gen, från att de var ny­ba­ka­de till att de gjor­de ti­tel­rol­ler på sce­ner som La Sca­la i Mi­la­no och Metro­po­li­tan i New York. Hen­nes förs­ta ar­tist var ba­ry­to­nen Pe­ter Mat­tei. De­ras sam­ar­be­te bör­ja­de när han gick på Ope­ra­hög­sko­lan. I vår är han no­mi­ne­rad till 2018 års In­ter­na­tio­nal Ope­ra Awards och är ak­tu­ell som Am­for­tas i Par­si­fal på Pa­ri­so­pe­ran. Ann Braathen upp­le­ver att svens­ka ar­tis­ter har gott ryk­te in­ter­na­tio­nellt – de kom­mer i tid och kan sin läxa.

– Man bru­kar ta­la om Bir­git Nils­son-ef­fek­ten, men ock­så styr­kan i de kom­mu­na­la mu­sik­sko­lor­na i ett led att få fram mu­si­ka­lis­ka be­gåv­ning­ar från al­la sam­hälls­klas­ser. Jag skul­le gis­sa att Sve­ri­ge, i för­hål­lan­de till vårt be­folk­nings­an­tal, har flest sång­a­re på värl­dens ope­ra­sce­ner.

Vä­gen som slu­tar med att en ar­tist ham­nar på en scen bör­jar med att Ann Braathen pre­sen­te­rar sång­a­ren för ope­ra­hu­set i frå­ga. Är de in­tres­se­ra­de och sång­a­ren är le­dig un­der den spe­ci­fi­ka pe­ri­o­den, in­leds dis­kus­sio­nen om gage. Stör­re hus be­ta­lar i re­gel bätt­re än små – men sum­man be­ror ock­så på hur at­trak­tiv ar­tis­ten är på mark­na­den, rol­lens svå­rig­hets­grad och läng­den på spel­pe­ri­o­den.

– Un­der de se­nas­te åren har ga­ge­ni­vå­er­na stag­ne­rat. El­ler man kan sä­ga så här: det är ett få­tal som tjä­nar väl­digt myc­ket me­dan de and­ra står och stam­par eko­no­miskt.

Nå­got an­nat som har för­änd­rats i bran­schen är sy­nen på ope­raa­gen­ter. På 80-ta­let, när Ann Braathen bör­ja­de, tyck­te ar­ran­gö­rer­na att det var li­te skumt och onö­digt med agen­ter.

– De såg det som att vi snod­de peng­ar­na. Fram till 2001, då jag star­ta­de eget, upp­lev­de jag att myc­ket ener­gi gick åt till att han­te­ra mot­stån­det kring att va­ra agent över­hu­vud­ta­get. Nu är det pre­cis tvärtom: ar­ran­gö­rer­na tyc­ker att det är skönt att ha en mel­lan­hand till ar­tis­ter­na.

– Jo, på ett sätt. Jag tar tolv pro­cent plus moms på ga­get vid långa jobb och 15 pro­cent på kon­sert­jobb. Och det är svå­ra­re för ar­ran­gö­ren att sät­ta sig emot nå­gon som är proffs på att för­hand­la, vil­ket kan le­da till bätt­re ga­ger – jäm­fört med en ar­tist som för sin egen ta­lan.

Det pling­ar till i Ann Braathens da­tor och hon ur­säk­tar sig, sät­ter på sig läs­glas­ö­go­nen och ki­sar mot skär­men. Någ­ra se­kun­der se­na­re skrat­tar hon till och lu­tar sig till­ba­ka i skriv­bords­sto­len:

– Det var från BBC Proms, där Ma­lin By­ström ska sjunga Ri­chard Strauss Vi­er letz­te Li­e­der i som­mar. De vil­le be­ta­la för lågt, men nu har de höjt ga­get li­te. Det är bra, sä­ger hon le­en­de och tilläg­ger se­dan all­var­ligt:

– Det är all­tid en ba­lans­gång när man ska för­hand­la om ga­ger. Man vill ham­na på en ni­vå där al­la par­ter kän­ner sig nöj­da. Å and­ra si­dan är det

pro­ble­ma­tiskt med vis­sa ar­ran­gö­rer, till ex­em­pel BBC Proms i Lon­don – de be­ta­lar då­ligt ef­tersom de vet att det finns hund­ra and­ra ar­tis­ter som är be­red­da att sjunga gra­tis.

Ef­tersom Ann Braathen har som re­gel att när­va­ra vid al­la si­na ar­tis­ters vik­ti­gas­te pre­miä­rer blir det en hel del re­sor. Och hon har någ­ra fa­vo­rit­stä­der. Ber­lin är en, New York en an­nan. Hen­nes in­ställ­ning till plat­ser­na präglas till stor del av vil­ken re­la­tion hon har till ope­ra­hu­set.

– På Metro­po­li­tan i New York är det trev­li­ga män­ni­skor att ha att gö­ra med. Vi har en smi­dig, gläd­je­fylld och per­son­lig kon­takt. Det är det ope­ra­hus som är lät­tast och ro­li­gast att job­ba med. Och så Stock­holmso­pe­ran – spe­ci­ellt se­dan Bir­git­ta Sven­dén blev ope­ra­chef.

– Det är oli­ka. Min kon­takt­per­son på Co­vent Gar­den i Lon­don har jag känt i när­ma­re 30 år. Vi har ätit mid­dag och gjort go­da af­fä­rer ihop ett otal gång­er, men vi har ald­rig sagt ett pri­vat ord till varand­ra. Det kan jag tyc­ka är rätt be­fri­an­de – när det är for­mellt men än­då trev­ligt.

På kon­to­ret vid Hornstull har hon sut­tit se­dan hon star­ta­de sin agen­tur. Hon och hen­nes två med­ar­be­ta­re har var sitt ar­bets­rum och Ann Braathen har inga pla­ner på att ex­pan­de­ra.

– Jag vill in­te ha det stör­re. Det skul­le ba­ra le­da till att det blev oper­son­ligt. Jag vill kun­na ha fokus på al­la mi­na ar­tis­ter, föl­ja dem i allt de gör, oav­sett var i värl­den de ska sjunga.

– Jag mås­te sä­ga att jag har nått många av mi­na dröm­mar. Jag ha­de ald­rig kun­nat tro att det skul­le bli så här bra. Sve­ri­ge är en av­krok i nor­ra Eu­ro­pa och det här är en re­la­tivt li­ten bransch in­om kul­tur­sek­torn. Jag är stolt över var min agen­tur och var mi­na ar­tis­ter har ham­nat.

Den bakom­lig­gan­de or­sa­ken till att Ann Braathen kom att sät­ta sin fot i bran­schen var hen­nes kär­lek till oper­a­kons­ten. Un­der skol­å­ren stod Mo­zart högst i kurs. På se­na­re tid har hon bör­jat upp­skat­ta Wag­ner. Nu­me­ra går hon dock ald­rig på ope­ra­fö­re­ställ­ning­ar när hon är le­dig. Fri­ti­den till­bring­ar hon helst i vil­lan i Rön­ninge, som hon de­lar med sin sam­bo. Där sit­ter hon gär­na i en få­tölj fram­för bra­san el­ler tar pro­me­na­der med pu­deln Fe­lix i sko­gen. Och hem­ma är all mu­sik ban­nad.

– Där vill jag ha det helt tyst och ba­ra lyss­na på fåg­lar­na.

1. Ann Braathen. Fo­to: Erik Ar­de­li­us. 2. Ing­e­la Brim­berg. Fo­to: Her­wig Pram­mer. 3. Ma­lin By­ström. Fo­to: Mar­kus Går­der. 4. Da­ni­el Jo­hans­son. Fo­to: Mar­kus Går­der. 5. Ing­e­la Brim­berg och Da­ni­el Bren­na.

Fo­to: Her­wig Pram­mer.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.