”Det var allkonstverket som tilltalade mig”

Hon är doldisen som krattar manegen för några av Sveriges främsta operastjärnor. För OPERA berättar agenten Ann Braathen om regidrömmarna, gageförhandlingarna och ljudet av fågelsång.

Ann Braathen sitter på en stol med läsglasögonen i ena handen och blicken svävande i luften framför sig. Hon lyssnar på talkshowen Nordegren & Epstein i P1 som sänds live denna tisdagseftermiddag i slutet på februari. ”Häftigaste operadebuten sedan millennieskiftet”, citerar programledaren Thomas Nordegren ett av omdömena i den svenska pressen och presenterar dagens gäst, sopranen Christina Nilsson.

– Att prata om sensationer är uttjatat i vår bransch. Men Christina Nilsson gick ut Operahögskolan i juni 2017 och så gör hon en sådan succé. Det har varit hyllmeter av fina recensioner. Det är sällsynt, säger Ann Braathen när hon har slitit sig från radiosändningen vid sin medarbetares dator och slagit sig ner vid sitt eget vita, välvda skrivbord.

Vi ses på hennes kontor som ligger lite undangömt en halv trappa ner i ett bostadshus vid Hornstull i Stockholm. Hon berättar att det har varit hektiskt sedan Aida-premiären på Kungliga Operan några dagar tidigare. Christina Nilsson gjorde titelrollen och Ann Braathen var på plats i salongen. När föreställningen var slut deltog hon i de stående ovationerna och en våg av lycka och stolthet sköljde över henne.

– Det är ett ögonblick jag kommer att komma ihåg resten av mitt liv. Den här typen av saker triggar mig att fortsätta med det jag håller på med.

2

Vad är det då hon håller på med? Sedan 17 år tillbaka driver hon agenturen Ann Braathen Artist Management. Hon är agent för ett 40-tal artister – bland andra Malin Byström, Ingela Brimberg, Elin Rombo, Daniel Johansson och Katija Dragojevic. Till hjälp har hon två medarbetare. Genom åren har Ann Braathen funnit nya talanger på operaskolornas examensuppspel, men numera är det vanligare att sångarna kontaktar henne och ber om att få provsjunga. Det var så Christina Nilsson gjorde när hon ännu var student.

– Vi är restriktiva med att plocka in nya artister, men om det är någon som jag tycker är extremt bra säger jag ja. Alla tårtbitar måste finnas där. Till att börja med krävs en fantastisk röst, men också utstrålning, språkkunskaper, framåtanda och ödmjukhet. Ändå är det omöjligt att veta på förhand om personen i fråga kommer att lyckas.

För Christina Nilsson har det börjat bra. Trots att publik- och kritiksuccéer är själva målet för Ann Braathen så är det efter sådana som det stora jobbet börjar. En ny stjärna har upptäckts och nu måste hon smida medan järnet är varmt.

– En succé som den för Christina med Aida är en slags trampolin – ett tillfälle för mig att förmedla detta till den internationella operavärlden. Det är en rätt klurig historia att tänka igenom hur det ska göras på bästa sätt.

Dagen innan vi ses har hon mejlat sina kontakter på de viktigaste operahusen i Europa och USA – konstnärliga ledare och castingansvariga. Mycket av Ann Braathens jobb handlar om att ha tentaklerna ute. Det har hon genom att dra i trådar och göra planteringar för att på olika sätt uppmärksamma sina artister och få dem att hamna på ”rätt” ställen, i ”rätt” roller.

– Sjunga får de göra själva och musikaliska råd får de av sina pedagoger. Men jag kan kratta manegen och vara ett slags roder när det gäller mer taktiska beslut, säger hon och tillägger:

– Sedan är det inte så att jag bara slänger ut dem till olika provsjungningar. Jag måste också skydda sångarna, se till att de vilar så att de kan göra den aktuella föreställningen bra. Då får det inte bli för mycket intervjuer och provsjungningar hit och dit.

– Nej, oense kan jag inte säga att vi blir. Det är alltid sångaren som til syvende og sidst fattar beslutet. Men jag kommer med förslag på vilka roller som kan passa vid olika tider i livet.

Ann Braathens resa in i operavärlden började i Stockholm i slutet på 1950-talet. Hennes föräldrar hade ett stort operaintresse och hon var i femårsåldern när hon gick på Kungliga Operan första gången. Under uppväxten blev det otaliga besök.

– Mina systrar tyckte att det var förfärligt att gå på opera medan jag fastnade totalt, även om jag satt och sov ibland. Det var allkonstverket som tilltalade mig. När allting stämmer med riktigt bra artister, regi, scenografi och belysning – då är opera oöverträffat.

Parallellt med film- och teaterstudier på Stockholms universitet startade hon operagruppen Piccolaoperan. Drömmen var att bli operaregissör, men efter att ha gjort ett par uppsättningar, bland annat på Södra Teatern, kände hon att hon inte var tillräckligt begåvad. På 80-talet

fick hon i stället in foten i den bransch som skulle visa sig passa henne perfekt. Hon blev erbjuden jobb på den då nystartade Svenska Konsertbyrån – en agentur för musiker inom den klassiska musiken. På den tiden tog svenska agenter i regel bara hand om artister inom Skandinavien.

Ann Braathen tyckte att det var tråkigt. Hon ville följa sångarna hela vägen, från att de var nybakade till att de gjorde titelroller på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Hennes första artist var barytonen Peter Mattei. Deras samarbete började när han gick på Operahögskolan. I vår är han nominerad till 2018 års International Opera Awards och är aktuell som Amfortas i Parsifal på Parisoperan. Ann Braathen upplever att svenska artister har gott rykte internationellt – de kommer i tid och kan sin läxa.

– Man brukar tala om Birgit Nilsson-effekten, men också styrkan i de kommunala musikskolorna i ett led att få fram musikaliska begåvningar från alla samhällsklasser. Jag skulle gissa att Sverige, i förhållande till vårt befolkningsantal, har flest sångare på världens operascener.

Vägen som slutar med att en artist hamnar på en scen börjar med att Ann Braathen presenterar sångaren för operahuset i fråga. Är de intresserade och sångaren är ledig under den specifika perioden, inleds diskussionen om gage. Större hus betalar i regel bättre än små – men summan beror också på hur attraktiv artisten är på marknaden, rollens svårighetsgrad och längden på spelperioden.

– Under de senaste åren har gagenivåerna stagnerat. Eller man kan säga så här: det är ett fåtal som tjänar väldigt mycket medan de andra står och stampar ekonomiskt.

Något annat som har förändrats i branschen är synen på operaagenter. På 80-talet, när Ann Braathen började, tyckte arrangörerna att det var lite skumt och onödigt med agenter.

– De såg det som att vi snodde pengarna. Fram till 2001, då jag startade eget, upplevde jag att mycket energi gick åt till att hantera motståndet kring att vara agent överhuvudtaget. Nu är det precis tvärtom: arrangörerna tycker att det är skönt att ha en mellanhand till artisterna.

– Jo, på ett sätt. Jag tar tolv procent plus moms på gaget vid långa jobb och 15 procent på konsertjobb. Och det är svårare för arrangören att sätta sig emot någon som är proffs på att förhandla, vilket kan leda till bättre gager – jämfört med en artist som för sin egen talan.

Det plingar till i Ann Braathens dator och hon ursäktar sig, sätter på sig läsglasögonen och kisar mot skärmen. Några sekunder senare skrattar hon till och lutar sig tillbaka i skrivbordsstolen:

– Det var från BBC Proms, där Malin Byström ska sjunga Richard Strauss Vier letzte Lieder i sommar. De ville betala för lågt, men nu har de höjt gaget lite. Det är bra, säger hon leende och tillägger sedan allvarligt:

– Det är alltid en balansgång när man ska förhandla om gager. Man vill hamna på en nivå där alla parter känner sig nöjda. Å andra sidan är det

problematiskt med vissa arrangörer, till exempel BBC Proms i London – de betalar dåligt eftersom de vet att det finns hundra andra artister som är beredda att sjunga gratis.

Eftersom Ann Braathen har som regel att närvara vid alla sina artisters viktigaste premiärer blir det en hel del resor. Och hon har några favoritstäder. Berlin är en, New York en annan. Hennes inställning till platserna präglas till stor del av vilken relation hon har till operahuset.

– På Metropolitan i New York är det trevliga människor att ha att göra med. Vi har en smidig, glädjefylld och personlig kontakt. Det är det operahus som är lättast och roligast att jobba med. Och så Stockholmsoperan – speciellt sedan Birgitta Svendén blev operachef.

– Det är olika. Min kontaktperson på Covent Garden i London har jag känt i närmare 30 år. Vi har ätit middag och gjort goda affärer ihop ett otal gånger, men vi har aldrig sagt ett privat ord till varandra. Det kan jag tycka är rätt befriande – när det är formellt men ändå trevligt.

På kontoret vid Hornstull har hon suttit sedan hon startade sin agentur. Hon och hennes två medarbetare har var sitt arbetsrum och Ann Braathen har inga planer på att expandera.

– Jag vill inte ha det större. Det skulle bara leda till att det blev opersonligt. Jag vill kunna ha fokus på alla mina artister, följa dem i allt de gör, oavsett var i världen de ska sjunga.

– Jag måste säga att jag har nått många av mina drömmar. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli så här bra. Sverige är en avkrok i norra Europa och det här är en relativt liten bransch inom kultursektorn. Jag är stolt över var min agentur och var mina artister har hamnat.

Den bakomliggande orsaken till att Ann Braathen kom att sätta sin fot i branschen var hennes kärlek till operakonsten. Under skolåren stod Mozart högst i kurs. På senare tid har hon börjat uppskatta Wagner. Numera går hon dock aldrig på operaföreställningar när hon är ledig. Fritiden tillbringar hon helst i villan i Rönninge, som hon delar med sin sambo. Där sitter hon gärna i en fåtölj framför brasan eller tar promenader med pudeln Felix i skogen. Och hemma är all musik bannad.

– Där vill jag ha det helt tyst och bara lyssna på fåglarna.

1. Ann Braathen. Foto: Erik Ardelius. 2. Ingela Brimberg. Foto: Herwig Prammer. 3. Malin Byström. Foto: Markus Gårder. 4. Daniel Johansson. Foto: Markus Gårder. 5. Ingela Brimberg och Daniel Brenna.

Foto: Herwig Prammer.