Aida

Redan i inledningsscenen av den nya Aida visas slutbilden. Aida sitter lutad mot gravvalvets mur med Radamès liggande i knäet bortvänd från publiken. Ovanför ligger Amneris död med den sörjande fadern lutad över henne. Kanske är det avsaknaden av Giuseppe Verdis effektfulla favoritknep – en bädd över höga skimrande stråkar, där Radamès och Aida tar farväl av den jordiska tåredalen i långa undersköna fraser – som gör att grymheten i deras öde blir så tydlig. De unga älskandes död kommer att bli något fruktansvärt och ohyggligt och inte den hoppfullt försonande katharsis som slutduetten vanligtvis förmedlar.

Aida ställer numera nästan oöverstigliga krav på regimässig förnyelse, så instängd som den är i sin tolkningstradition av egyptologisk exotism och triumfscenens masseffekter på t.ex. sommarfestivalernas utomhusarenor. Regissören Michael Cavanagh vill demontera verket till ett intimt kammarspel om ung kärlek fången och förintad av krigshets och officiell nationalism. Det är ingen dålig idé och den fungerar i alla fall delvis. Både Christina Nilsson (Aida) och Ivan Defabiani (Radamès) är övertygande skyddslösa och känslosvallande i sin konflikt mot samhällets krav. Att uppsättningen inte riktigt infriar de förväntningar som den gripande öppningsbilden inger beror i första hand på en obegriplig brist på personregi med statiska eller ibland obefintliga scenerier som helt överger sångarna. Men detta vägs upp av de sångliga kvaliteterna. Att låta en ung sångerska göra sin första större roll som Aida skulle i de flesta fall vara en dumdristig satsning. I det här fallet är det bara att gratulera och ge operaledningen en eloge. Christina Nilsson Aida-debuterar med en säkerhet som är häpnadsväckande. Hennes sopran har en lyrisk kärna med varm rondör, samtidigt stor expansionskraft som hanteras med både medvetenhet och erfarenhet. Sångerskan räds överhuvudtaget varken de dramatiska utbrotten på höjden, Nilarians mördande pianissimon eller Verdis skoningslösa frasbyggen. Dessutom har rösten – vilket är mycket ovanligt för en ung sångerska – en personlig och igenkännbar timbre.

Lika imponerande är den hos oss oprövade italienske tenoren Ivan Defabiani, som visserligen i sin gestalt är en svärmisk yngling men i rösten en maffig fullvuxen spintotenor, om ännu ibland något ofokuserad. I den fruktade ”Celeste Aida” utvecklar han en mer nyanserad musikalitet än den andfådda fortesång som alltför ofta är legio.

En indisposition gjorde det lite svårare för Katarina Dalayman att tampas med Amneris oregelbundna neurotiska fraser, men detta hindrade henne inte från att skapa en gestaltning som är starkt berörande. Den högdragna faraodottern är helt avskalad

och Dalaymans Amneris är desperat och helt utlämnad åt sitt kärlekslidande, där det tillagda tragiska självmordet blir oundvikligt.

Cavanaghs nonchalans beträffande tydliga scenerier drabbar främst Johan Edholm hårt. Han är en av få i landet som i sin baryton har en självklar auktoritet i den sångliga deklamationen, något som numera av någon anledning nästan helt saknas i det svenska sångidealet. Verdi har för Amonasro skapat några av sina mest storslagna fraser och Edholm ger dem all den pondus och röstprakt som erfordras. Ett fint porträtt får vi också av Lennart Forséns kung, hans faderskärlek och hjälplösa opposition blir en talande motsättning till den fascistoide översteprästen Ramfis, utmärkt tecknad av Alessio Cacciamani.

Att Stockholmsoperan i dirigenten Pier Giorgio Morandi har en mycket värdefull tillgång vet vi sen tidigare. Även här eldar han på med auktoritet och entusiasm som gör Verdi tydlig och självklar. De storslagna ariorna döljer ofta att Aida kanske är Verdis rikaste och mest genomarbetade partitur, där orkestern för ett eget kammarmusikaliskt liv under sångstämmorna. Morandi tar fram detta och musikerna i Hovkapellet spelar med en sådan intensitet och briljans att de riskerar att konkurrera med sångstämmorna. Jag kan ändå irriteras på när han driver på sin effektiva Verdimaskin – ett mer långsamt tempo ibland och ett mer lyhört sätt att andas med sångarna vore att önska. Operakören är som alltid utomordentlig och sjunger verkligen skjortan av publiken.

Även för en scenograf bör Aida vara bland det svåraste att ta sig an, men Magdalena Åberg lyckas sannerligen. Hennes scenbilder balanserar mellan klassisk monumentalitet och arkitektonisk renhet, ett spel med växlande rörliga scennivåer som ger bilderna dynamik och liv. Det är helt enkelt oerhört vackert och när Linus Fellbom sedan ljusmålar med raffinerade varma färger blir scenografin ett självständigt konstverk i sig. Här skulle man faktiskt kunna uppmana till att bara gå och se Aida.

Med det behöver man i sanning inte göra. Trots invändningarna är detta de senaste årens bästa Verdiföreställning i Stockholm – så hör och se Aida på Kungliga Operan!

VERDI: AIDA

Premiär 24 februari 2018. Dirigent: Pier Giorgio Morandi Regi: Michael Cavanagh Scenografi, kostym och mask: Magdalena Åberg Ljus: Linus Fellbom Video: Velourfilm Solister: Christina Nilsson, Ivan Defabiani, Katarina Dalayman, Johan Edholm, Lennart Forsén, Alessio Cacciamani, Angela Rotondo, Daniel Ohlmann.