SA­LI­E­RI VS MO­ZART

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - FOLKO­PE­RAN • RECENSENT: HENRY LARS­SON • FO­TO: MAR­KUS GÅR­DER

För­gif­ta­de An­to­nio Sa­li­e­ri ton­sät­tar­kol­le­gan Wol­f­gang Ama­deus Mo­zart? Nej, det finns ing­et be­lägg för det, även om det lär ha stått klart att Mo­zart själv un­der sin sista tid upp­lev­de sig va­ra för­gif­tad. Men my­ten sat­tes på pränt av bland and­ra Alex­an­der Pu­sjkin, som någ­ra de­cen­ni­er ef­ter Mo­zarts död skrev ett verspo­em på det fan­ta­si­eg­gan­de stof­fet. Det­ta bil­da­de i sin tur un­der­lag för Niko­laj Rimskij-kor­sa­kovs en­ak­ta­re Mo­zart och Sa­li­e­ri, som urupp­för­des med Fjo­dor Sjal­ja­pin i den bä­ran­de rol­len som Sa­li­e­ri i Moskva 1898.

Den brit­tis­ke dra­ma­ti­kern Pe­ter Shaf­fer gick vi­da­re på gift­mords­spå­ret i sin te­a­ter­suc­cé Ama­deus (1979), lik­som Mi­loš For­man i sin be­röm­da film­ver­sion av pjä­sen (1983), där den del­vis verk­lig­hets­ba­se­ra­de, men kraf­tigt över­driv­na kon­flik­ten mel­lan ge­ni­et Mo­zart och ”me­del­måt­tan” Sa­li­e­ri fick sin fan­ta­si­ful­la för­djup­ning.

Det är en fif­fig idé att sy ihop Rimskij-kor­sa­kovs fyr­ti­o­mi­nu­ter­so­pe­ra med Sa­li­e­ris nå­got läng­re och lätt om­stu­va­de en­ak­ta­re för att för­sö­ka grep­pa des­sa Sa­li­e­ris fik­ti­va de­mo­ner. Sär­skilt som man har till­gång till en så ka­ris­ma­tisk ar­tist som Loa Falk­man, som trots go­da in­sat­ser från al­la håll, är den som ad­lar pro­duk­tio­nen.

Det är ba­ra det att Sa­li­e­ris ”di­ver­ti­men­to te­a­tra­le” Pri­ma la mu­si­ca e poi le pa­ro­le (Mu­si­ken först, se­dan or­den), som här blir en tor­so i Jo­nas Fors­sells (mu­sik) och Mag­nus Lind­mans (text) ar­range­mang med Rimskij-kor­sa­kovs ope­ra som ram­be­rät­tel­se, in­te skild­rar ge­ni­a­li­tet kont­ra me­del­måt­tig­het, ut­an ord kont­ra ton och där­med skju­ter frå­gan om Sa­li­e­ris mo­tiv­bild för mor­det på Mo­zart i bak­grun­den.

Sa­li­e­ris ope­ra urupp­för­des sam­ti­digt som Mo­zarts sång­spel Te­a­ter­di­rek­tö­ren i sam­band med en fest på Schön­brunn i Wi­en 1786, där de bå­da en­ak­tar­na vi­sa­des upp som var sin ex­po­nent för den ita­li­ens­ka re­spek­ti­ve tys­ka stil­rikt­ning­en.

I Fol­ko­pe­rans upp­sätt­ning har rol­len som ka­pell­mäs­ta­ren er­satts av Sa­li­e­ri själv, som blic­kar till­ba­ka på sin ton­sät­tar­gär­ning. Han har lärt sig ton­sät­ta­ryr­kets hant­verk en­ligt kons­tens al­la reg­ler och åkal­lar min­net av när han en gång skul­le kom­po­ne­ra en ope­ra för en so­pran på fy­ra da­gar. Han nyn­nar med och nic­kar själv­be­lå­tet in­stäm­man­de åt de eg­na fi­nes­ser­na i den fart­fyll­da uver­ty­ren, men in­tar en kall­sin­nig at­ti­tyd gente­mot den an­li­ta­de text­för­fat­ta­ren, som här trans­for­me­rats till mez­zo från ori­gi­na­lets ba­ry­ton, och den­nes pro­på­er om or­dens fö­re­trä­de i den evi­ga stri­den mel­lan ord och ton.

Tex­ten ska hål­las kort, det räc­ker med fy­ra ra­der som kan upp­re­pas, och ”in­te pladd­ra på som om det vo­re nån dom­stols­för­hand­ling”,

häv­dar Sa­li­e­ri. De här sce­ner­na ut­gör upp­sätt­ning­ens höjd­punkt, in­te minst ef­tersom Fri­da Ös­ter­berg gör en vo­kalt klang­full och am­per för­fat­ta­re som gör vad hon kan för att mö­ta den bist­re Sa­li­e­ri på den­nes plan­hal­va.

Två sång­a­re dras in i spe­let. Den yvi­ga pri­ma­don­nan med si­na dra­ma­tis­ka sång­ti­ra­der och ex­tra­va­gan­ta manér, stor­vu­let ge­stal­tad av en lyx­be­satt Hil­le­vi Mar­tin­pel­to, och en ko­misk te­nor – en skön­sjung­an­de Jesper Säll.

I Sa­li­e­ris ori­gi­nal är det i själ­va ver­ket två so­pra­ner, pre­cis som i Mo­zarts Te­a­ter­di­rek­tö­ren, där det ock­så slår mer gnis­tor mel­lan pri­ma­don­nor­na. Spe­let drivs vi­da­re med Fol­ko­pe­rans pe­ruk­för­sed­da or­kes­ter upp­tryckt i ena hör­nan av den i stort sett töm­da, men rosa­fär­ga­de lo­ka­len, där not­vo­ly­mer lig­ger på hög i den and­ra. Ef­ter pa­us tar all­va­ret vid. Or­kes­tern har för­flyt­tats till den and­ra hör­nan och på gol­vet sit­ter Sa­li­e­ri bland so­ta­de not­fla­gor och mår py­ton.

När Mo­zart (den ko­mis­ke sång­a­ren) kom­mer för­bi och ytt­rar någ­ra lätt­sin­nig­he­ter om si­na eg­na verk, föds idén om mor­det på ge­ni­et. Näs­tan ur tom­ma in­tet kan man tyc­ka och som ett löf­te om mer me­di­ok­ra kol­le­gers ut­komst­möj­lig­he­ter.

Men hand­ling­en, hur kvick och spets­fun­dig i si­na en­skild­he­ter den än är, blir lätt obe­grip­lig ef­tersom var­ken Sa­li­e­ris me­del­måt­tig­het

el­ler Mo­zarts ge­ni­a­li­tet ge­stal­tas el­ler leds i be­vis. För det är väl in­te Sa­li­e­ris at­ti­tyd om mu­si­kens vik­tig­het och tex­tens onö­dig­het som ska av­speg­la hans me­del­måt­tig­het?

Kanske att man skul­le ha ba­kat in Te­a­ter­di­rek­tö­ren i kom­pot­ten? Pro­ble­met är att då ha­de or­den de­fi­ni­tivt bli­vit för många.

SA­LI­E­RI: PRI­MA LA MU­SI­CA E POI LE PA­RO­LE RIMSKIJ-KOR­SA­KOV: MO­ZART OCH SA­LI­E­RI

Pre­miär 14 febru­a­ri, be­sökt fö­re­ställ­ning 4 mars 2018. Di­ri­gent: Niklas Wil­lén Re­gi: To­bi­as The­o­rell Sce­no­gra­fi och ko­stym: Ag­nes Ös­ter­gren Ljus: El­len Ru­ge So­lis­ter: Loa Falk­man, Hil­le­vi Mar­tin­pel­to, Fri­da Ös­ter­berg, Jesper Säll.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.