SALIERI VS MOZART
Förgiftade Antonio Salieri tonsättarkollegan Wolfgang Amadeus Mozart? Nej, det finns inget belägg för det, även om det lär ha stått klart att Mozart själv under sin sista tid upplevde sig vara förgiftad. Men myten sattes på pränt av bland andra Alexander Pusjkin, som några decennier efter Mozarts död skrev ett verspoem på det fantasieggande stoffet. Detta bildade i sin tur underlag för Nikolaj Rimskij-korsakovs enaktare Mozart och Salieri, som uruppfördes med Fjodor Sjaljapin i den bärande rollen som Salieri i Moskva 1898.
Den brittiske dramatikern Peter Shaffer gick vidare på giftmordsspåret i sin teatersuccé Amadeus (1979), liksom Miloš Forman i sin berömda filmversion av pjäsen (1983), där den delvis verklighetsbaserade, men kraftigt överdrivna konflikten mellan geniet Mozart och ”medelmåttan” Salieri fick sin fantasifulla fördjupning.
Det är en fiffig idé att sy ihop Rimskij-korsakovs fyrtiominutersopera med Salieris något längre och lätt omstuvade enaktare för att försöka greppa dessa Salieris fiktiva demoner. Särskilt som man har tillgång till en så karismatisk artist som Loa Falkman, som trots goda insatser från alla håll, är den som adlar produktionen.
Det är bara det att Salieris ”divertimento teatrale” Prima la musica e poi le parole (Musiken först, sedan orden), som här blir en torso i Jonas Forssells (musik) och Magnus Lindmans (text) arrangemang med Rimskij-korsakovs opera som ramberättelse, inte skildrar genialitet kontra medelmåttighet, utan ord kontra ton och därmed skjuter frågan om Salieris motivbild för mordet på Mozart i bakgrunden.
Salieris opera uruppfördes samtidigt som Mozarts sångspel Teaterdirektören i samband med en fest på Schönbrunn i Wien 1786, där de båda enaktarna visades upp som var sin exponent för den italienska respektive tyska stilriktningen.
I Folkoperans uppsättning har rollen som kapellmästaren ersatts av Salieri själv, som blickar tillbaka på sin tonsättargärning. Han har lärt sig tonsättaryrkets hantverk enligt konstens alla regler och åkallar minnet av när han en gång skulle komponera en opera för en sopran på fyra dagar. Han nynnar med och nickar självbelåtet instämmande åt de egna finesserna i den fartfyllda uvertyren, men intar en kallsinnig attityd gentemot den anlitade textförfattaren, som här transformerats till mezzo från originalets baryton, och dennes propåer om ordens företräde i den eviga striden mellan ord och ton.
Texten ska hållas kort, det räcker med fyra rader som kan upprepas, och ”inte pladdra på som om det vore nån domstolsförhandling”,
hävdar Salieri. De här scenerna utgör uppsättningens höjdpunkt, inte minst eftersom Frida Österberg gör en vokalt klangfull och amper författare som gör vad hon kan för att möta den bistre Salieri på dennes planhalva.
Två sångare dras in i spelet. Den yviga primadonnan med sina dramatiska sångtirader och extravaganta manér, storvulet gestaltad av en lyxbesatt Hillevi Martinpelto, och en komisk tenor – en skönsjungande Jesper Säll.
I Salieris original är det i själva verket två sopraner, precis som i Mozarts Teaterdirektören, där det också slår mer gnistor mellan primadonnorna. Spelet drivs vidare med Folkoperans perukförsedda orkester upptryckt i ena hörnan av den i stort sett tömda, men rosafärgade lokalen, där notvolymer ligger på hög i den andra. Efter paus tar allvaret vid. Orkestern har förflyttats till den andra hörnan och på golvet sitter Salieri bland sotade notflagor och mår pyton.
När Mozart (den komiske sångaren) kommer förbi och yttrar några lättsinnigheter om sina egna verk, föds idén om mordet på geniet. Nästan ur tomma intet kan man tycka och som ett löfte om mer mediokra kollegers utkomstmöjligheter.
Men handlingen, hur kvick och spetsfundig i sina enskildheter den än är, blir lätt obegriplig eftersom varken Salieris medelmåttighet
eller Mozarts genialitet gestaltas eller leds i bevis. För det är väl inte Salieris attityd om musikens viktighet och textens onödighet som ska avspegla hans medelmåttighet?
Kanske att man skulle ha bakat in Teaterdirektören i kompotten? Problemet är att då hade orden definitivt blivit för många.
SALIERI: PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE RIMSKIJ-KORSAKOV: MOZART OCH SALIERI
Premiär 14 februari, besökt föreställning 4 mars 2018. Dirigent: Niklas Willén Regi: Tobias Theorell Scenografi och kostym: Agnes Östergren Ljus: Ellen Ruge Solister: Loa Falkman, Hillevi Martinpelto, Frida Österberg, Jesper Säll.