Orfeo Euridice
Christoph Willibald Glucks Orfeo & Euridice är resultatet av en reform. Gluck hade tröttnat på de utdragna opera seriorna med innehållsmässigt tungrodd handling, cembalorecitativ och ett enahanda upprepande av arior. I den nya reformoperan understödde musiken handlingen trots att den i likhet med barockens operor ofta var baserad på en antik myt. Musikaliskt, så väl som dramatiskt, var reformoperan en föraning om den kommande klassicismen.
På samma sätt har Åsa Kalmér reformerat en ordning som alltid varit gällande. I hennes uppsättning av Glucks Wienversion från 1762 är Orfeo – som traditionellt är en byxroll – en kvinna som är gift med en annan kvinna, Euridice. Förebilden ska tydligen vara kändisparet Efva Attling och Eva Dahlgren, vilket inte minst syns i Bente Rolandsdotters kostymer som ger en air av skandinaviskt exklusivt mode.
Scenrummet, även det skapat av Rolandsdotter, går i dova färger med ett antal antika kolonner som enda fasta rekvisita, som dock flyttas och bekläds med skimrande tyg. I fonden hänger en gigantisk spegel som gör att man ser spelet framifrån och snett uppifrån samtidigt. Det ger en känsla av att scenen är större och luftigare än vad den faktiskt är.
Den svartklädda Orfeo (mezzosopranen Susanna Levonen) är en musiker som lägger mer vikt vid sin harpa, som rent fysiskt står på scenen som ett hinder mellan paret, än på sin fru, den vitklädda Euridice (sopranen Henriikka Gröndahl). Euridice lämnar hemmet i vredesmod över att inte känna sig sedd och råkar ut för en olycka som försätter henne i ett slags koma eller nära-döden tillstånd – Elysium. Folket i form av Norrlandsoperans kör, klädda i dovt beige och grått à la Roy Andersson, samlas kring henne. Bland dem finns även den starkt rödklädda kärleksguden Amore (sopranen Frida Johansson). Hon ger Orfeo chansen att hämta tillbaka sin älskade Euridice från dödsriket, med villkoret att hon inte får möta Euridices blick tills de kommit upp ur dödsriket. Orfeo antar utmaningen och ger sig iväg.
Till skillnad från originalmyten, där Orfeo återigen och slutgiltigt förlorar Euridice, lät Gluck historien sluta lyckligt med kärlekens triumf. Men fram till dess får publiken följa Orfeos kamp mot onda andar i Erebus och mot sin vilja att möta Euridices blick.
Susanna Levonen får kämpa för att nå ut över Norrlandsoperans Symfoniorkester under ledning av Olof Boman och hon är bäst i de lägre registren. Tyvärr låter flera av Orfeos arior text- och vokalmässigt osäkra och något kvävda. Rent sceniskt övertygar dock Levonen. Även orkestern är i de första scenerna något ostadig, men det tar sig för att efter pausen rent av briljera. Upplägget med att ha en harpist som får spela ett slags tvilling till Orfeo på scenen känns något krystat, även om det är välljudande.
När Frida Johanssons intrigerande Amore intar scenen lyfter det. Hon har en lyrisk sopran med koloraturkvaliteter, och det är en röst som man vill höra mer av.
I andra akten får vi möta Henriikka Gröndahls Euridice i Elysium. Hon har en lyriskt-dramatisk sopran som ger en mogen tyngd åt rollen och som klangmässigt gifter sig fint med Levonens röst.
Den fjärde karaktären i den här uppsättningen är definitivt Norrlandsoperans kör som imponerar såväl i agerande som i sångkvalitet. De skapar en fin och stabil grund till Orfeos och Euridices äktenskapliga bekymmer.
Stundtals känns Kalmérs regi något övertydlig, och pubertalt provocerande. Att Orfeo och Euridice redan i första scenen måste kyssas passionerat känns som att ta i en aning. Måste det göras så utstuderat? Några scener känns erotiskt påklistrade som de mellan Amore och Orfeo. Är det så provocerande att två kvinnor är gifta med varandra, så att det behöver göras så utstuderat? Har vi inte kommit längre inom operans värld? Inget ont i att försöka hetta upp Glucks reformopera, men då måste det göras med mer övertygelse. Att genus har ändrats i texten och att det är två kvinnor som får spela två kvinnor i sin egen ålder känns dock nyskapande och friskt.
Örjan Anderssons koreografi får inte riktigt plats i uppsättningen, och när den väl får det, främst hos Amore och kören, känns den intryckt och malplacerad. Först i tredje aktens sista scen får dansen en central roll, då den uttrycker kärlekens triumf över döden.
Sammantaget är Orfeo & Euridice på Norrlandsoperan ett något överfyllt allkonstverk som vill mycket. I slutändan är det vissa glimrande sånginsatser och kören som framstår som den verkliga behållningen. Kvar finns en förhoppning om att alla typer av kärlek ska ha, om de inte redan har, sin plats inom operakonsten.
GLUCK: ORFEO & EURIDICE
Premiär 8 mars, besökt föreställning 10 mars 2018. Dirigent: Olof Boman Regi: Åsa Kalmér Scenografi och kostym: Bente Rolandsdotter Koreografi: Örjan Andersson Solister: Susanna Levonen, Henriikka Gröndahl, Frida Johansson.