Lulu

Lulu i Köpenhamn, men inte Alban Bergs förföriska honmonster utan en flöjtspelande sagoprins som räddar prinssessan och får hela kungariket. Ofta har man i mer ambitiösa programbladsintroduktioner och inspelningskommentarer av Mozarts Trollflöjten läst om det mischmasch av litterära förlagor som teaterdirektören Emanuel Schikaneder tråcklade ihop till det libretto som sedan välsignades med Mozarts musik. Den viktigaste verkar vara sagan Lulu oder Die Zauberflöte, hämtad ur den omfattande sagosamlingen Dschinnistan. Ofta har man undrat vem denne Lulu kan vara och vad han eller hon har att göra med Mozarts mästerverk. belägrade Hamburg. Han kommer snart att etablera sig som pianist i sitt nya hemland, bland annat genom att introducera Beethovens pianosonater för den danska publiken. Kuhlau producerade sig flitigt i samtliga musikaliska genrer, däribland flera operor som fallit i glömska. Hans mest framgångsrika sceniska verk kom att bli scenmusiken till Heibergs skådespel Elverhøj, som fortfarande ses som något av ett danskt nationaldrama.

I Kuhlaus Lulu följer den danska texten (av Carl Frederik Güntelberg och kompositören själv) till stora delar Trollflöjtens välkända handling. Prins Lulu (Tamino) får av herdinnan Vela veta att älvdrottningen Periferihmes (Nattens drottning) dotter Sidi (Pamina) är bortrövad av den elake trollkarlen Dilfeng (Sarastro) och hålls fången på dennes slott vaktad av Dilfengs son Barca (Monostatos). Trollkarlen försöker väcka Sidis kärlek, vilket endast kan ske genom att en magisk rosenknopp glödande slår ut, vilket endast kan ske när prinsessan själv blir förälskad. Den som får rosenknoppen att slå ut är naturligtvis Lulu, som med sin magiska flöjt till slut befriar Sidi.

Kuhlaus musik är inte originell och personlig – ofta plagierar och omvandlar han motiv från andra kompositörer. Han hade under sin tid i Hamburg kommit i kontakt med de flesta då rådande operastilar: Gluck, opéra-comique, Spontini, naturligtvis Rossini och – mest framträdande – Webers Friskytten med premiär tre år före Lulu. Sedd ur det perspektivet är Lulu en förvånansvärt idérik opera, med många friska och varierande melodier i ett naivt men ändå rättframt dramatiskt flöde.

En sagoopera att ohämmat njuta av, vilket man också gör när verket för första gången på 180 år gick över scenen på Kongens Nytorv. Redan vid urpremiären ansågs operan för lång (speltiden i den kompletta cd-inspelningen är drygt tre timmar). Nu har man bantat ner den till en längd på två och en halv timme, inklusive en paus. Produktionsteamet: regissören Christian von Götz, scenografen Lukas Noll och kostymören Sarah Mittenbühler har tillagat en härligt sagoromantisk bakelse med viss distanserad humoristisk ironi. En ramhandling, där en dödssjuk flicka vid sekelskiftet ledd av en dödsängel går in i sagoboken Dschinnistan är onödig, men den stör inte nämnvärt.

Det Kongelige Kapel under ledning Sébastien Rouland spelar friskt och precist med gott humör och sångarna är mycket bra. Gert Henning-jensen ger hjältetenoral kraft åt titelrollen, en

riktig sagoprins, inte alls lika mjäkig som hans motsvarighet hos Mozart kan vara. Dénise Beck excellerar i virtuos koloratursång som Sidi, likaså Sofie Elkjaer Jensen som herdinnan Vela, som har ett par av operans finaste nummer på sin lott. Henning von Schulman är en komisk ond trollkarl och en underbar elak krumelur gör Michael Kristensen som Barca. Premiär 14 januari, besökt föreställning 4 februari 2018. Dirigent: Sébastien Rouland Regi: Christian von Götz Scenografi: Lukas Noll Kostym: Sarah Mittenbühler Ljus: Thomas Bek Jensen Solister: Gert Henning-jensen, Dénise Beck, Sofie Elkjaer Jensen, Henning von Schulman, Michael Kristensen.