TRISTAN OCH ISOLDE
Så har Staatsoper i Berlin fått en av grundpelarna i repertoaren på plats. Tristan och Isolde är en av de första nyuppsättningarna i det färdigrenoverade huset och den tredje för musikchefen Daniel Barenboim. Låt oss börja med att konstatera att dirigenten och hans Staatskapelle nu har hittat formen i den akustiskt förbättrade salongen. Ur det ovanligt djupa orkesterdiket stiger en klang som man får betrakta som enastående i sina täta stråkar och pregnanta, men aldrig överröstande, bleck. Lysande är förspelen till de tre akterna och orkesteravsnitten som föregår till exempel andra aktens möte mellan Tristan och Isolde. Vill man jämföra med tidigare tolkningar av Barenboim (t.ex. Bayreuth eller på cd med samma orkester) så får åtminstone jag intrycket av mer dramatiska accenter, men samtidigt en vilja att tänja på tiden.
Tänjer dramat gör regissören Dmitri Tcherniakov. Detta är hans tredje uppsättning på Staatsoper tillsammans med Barenboim och man får nog kalla honom en bildstormare. Han är tillika sin egen scenograf. Tcherniakov har tidigare regisserat Tristan och Isolde på Mariinskijteatern i S:t Petersburg och enligt uppgift tar han till Staatsoper med sig idén om ett kammarspel som i stort följer Wagners anvisningar. Det blir dock ett problem ju längre regissören driver detaljrikedomen i aktionen och scenerierna. En scenisk mättnad slår till slut in en kil mellan musik och agerande.
Scenografen Tcherniakov arbetar med låg höjd på scenöppningen, vilket ger ett tevemässigt bredbildsformat med slutna rum – och därmed ovanligt goda förutsättningar för att textningen ska gå fram. Dock med tydlig gräns mellan scen och salong – ett ganska grovmaskigt nät. Man vill liksom hitta en kontrollknapp för att förbättra bildskärpan.
Sceniskt befinner vi oss i nutid. I första akten i en salong på en lyxyacht – en sådan som man förknippar med ryska oligarker. Ett grabbigt gäng avslutar med Tristan en groggrunda vid salongsbordet och Isolde sveper in som sprungen ur en reklam för ett känt modehus, Brangäne likaså. Damernas otåliga zappande på storbildsteven antyder att vi befinner oss på väg mot hamn. Aktens höjdpunkt – drycken – kommer närmast av sig i ett otydligt sceneri, den resulterar i en, åtminstone för mitt vidkommande, ovanlig effekt. Tristan och Isolde drabbas av skrattkramp och faller på golvet där de förblir tills kung Marke dyker upp.
Andra akten utspelar sig i kung Markes salonger med gröna tapeter och väggar som ger ett slags skogsrum. Det firas rundligt även här och kungens sällskap ger sig glatt ut på jakt. Kärleksduetten inleds med att Tristan hämtar godsaker ur barskåpet och fortsätter som en dialog med kärleksparet sittandes i klubbfåtöljer mitt emot varandra. För att vi ska påminnas om att detta är en kärleksscen spelas kortare filmsnuttar upp från deras första möte. Akten rundas av med att hjälten får stryk av kungens hejdukar.
Det är först i tredje akten som musik och scen riktigt går ihop. Vi är i Tristans barndomsrum. Den murriga, dammigt bortglömda miljön tar oss bakåt i tiden. Längs med Tristans febriga utbrott dyker barndomen och föräldrarna upp i korta videosnuttar. Nutiden bryter in med kung Markes och hans följes ankomst (lyckligtvis inte som på Mariinskijteatern under skottväxling). I en skarp och gripande scen avlutas operan med att Isolde drar för skynket och den döde Tristan halvsittande i sin barnsäng.
Visst gjordes här utmärkta insatser av solisterna, alla måna om att gå regissören till mötes och samtidigt ge det bästa av sin sång i samarbete med Daniel Barenboim. Det var ofrånkomligt att en del scener i denna regidräktiga uppsättning kom att halta genom att en influensasjuk Andreas Schager fick ersättas av Vincent Wolfsteiner (som normalt sjunger i Nürnberg och Frankfurt). Med kort varsel gjorde han en anständig insats och hyllades med rätta av publiken.
Anja Kampe, en favorit hos Berlinpubliken, gjorde en detaljrik, bitvis lågmäld Isolde. Kanske har de stora Wagnerrollerna kommit lite för tidigt för denna sångerska. I fjol gjorde hon Brünnhilde i retrouppsättningen av Valkyrian i Salzburg. Alldeles avgörande för
röstens fortlevnad är – än så länge – att Kampe har lyhörda dirigenter som inte tvingar henne att forcera. I långa stycken saknar man en tyngd i hennes sång, ett sånt där mellanläge som glimmar hos kolleger som Stemme och Theorin.
Övriga roller var besatta med säkra kort som Ekaterina Gubanovas Brangäne, Boaz Daniels Kurwenal och Stephen Millings kung Marke.
Staatsopers nya Tristan är en annorlunda och lite problematisk bekantskap. Det blir intressant att se hur pass mycket av den ursprungliga och detaljrika regin som hänger med när uppsättningen går in i den mer vardagliga repertoarrutinen. Musikaliskt behöver man inte oroa sig när man har ett antal bra solister som här – och så länge maestro Barenboim leder Staatskapelle. Premiär 11 februari, besökt föreställning 3 mars 2018. Dirigent: Daniel Barenboim Regi och scenografi: Dmitri Tcherniakov Kostym: Elena Zaytseva Ljus: Gleb Filshtinsky Video: Tieni Burkhalter Solister: Vincent Wolfsteiner, Anja Kampe, Ekaterina Gubanova, Boaz Daniel, Stephen Milling.