TRIS­TAN OCH ISOLDE

Tidskriften OPERA - - Spelåret 2018/19 - STAATSO­PER UN­TER DEN LIN­DEN, BER­LIN • RECENSENT: ALEX­AN­DER HU­SE­BYE • FO­TO: MONIKA RITTERSHAUS

Så har Staatso­per i Ber­lin fått en av grund­pe­lar­na i re­per­to­a­ren på plats. Tris­tan och Isolde är en av de förs­ta nyupp­sätt­ning­ar­na i det fär­digre­no­ve­ra­de hu­set och den tred­je för mu­sik­che­fen Da­ni­el Ba­ren­bo­im. Låt oss bör­ja med att kon­sta­te­ra att di­ri­gen­ten och hans Staatska­pel­le nu har hit­tat for­men i den akus­tiskt för­bätt­ra­de sa­long­en. Ur det ovan­ligt dju­pa or­kes­ter­di­ket sti­ger en klang som man får be­trak­ta som ena­stå­en­de i si­na tä­ta strå­kar och preg­nan­ta, men ald­rig över­rös­tan­de, bleck. Ly­san­de är för­spe­len till de tre ak­ter­na och or­kes­terav­snit­ten som fö­re­går till ex­em­pel and­ra ak­tens mö­te mel­lan Tris­tan och Isolde. Vill man jäm­fö­ra med ti­di­ga­re tolk­ning­ar av Ba­ren­bo­im (t.ex. Bay­reuth el­ler på cd med sam­ma or­kes­ter) så får åt­minsto­ne jag in­tryc­ket av mer dra­ma­tis­ka ac­cen­ter, men sam­ti­digt en vil­ja att tän­ja på ti­den.

Tän­jer dra­mat gör re­gis­sö­ren Dmitri Tcher­ni­a­kov. Det­ta är hans tred­je upp­sätt­ning på Staatso­per till­sam­mans med Ba­ren­bo­im och man får nog kal­la ho­nom en bild­stor­ma­re. Han är tilli­ka sin egen sce­no­graf. Tcher­ni­a­kov har ti­di­ga­re re­gis­se­rat Tris­tan och Isolde på Ma­ri­in­skij­te­a­tern i S:t Pe­ters­burg och en­ligt upp­gift tar han till Staatso­per med sig idén om ett kam­mar­spel som i stort föl­jer Wag­ners an­vis­ning­ar. Det blir dock ett pro­blem ju läng­re re­gis­sö­ren dri­ver de­talj­ri­ke­do­men i ak­tio­nen och sce­ne­ri­er­na. En sce­nisk mätt­nad slår till slut in en kil mel­lan mu­sik och age­ran­de.

Sce­no­gra­fen Tcher­ni­a­kov ar­be­tar med låg höjd på scen­öpp­ning­en, vil­ket ger ett te­ve­mäs­sigt bred­bilds­for­mat med slut­na rum – och där­med ovan­ligt go­da för­ut­sätt­ning­ar för att text­ning­en ska gå fram. Dock med tyd­lig gräns mel­lan scen och sa­long – ett gans­ka grov­mas­kigt nät. Man vill lik­som hit­ta en kon­troll­knapp för att för­bätt­ra bild­skär­pan.

Sce­niskt be­fin­ner vi oss i nu­tid. I förs­ta ak­ten i en sa­long på en lyxy­acht – en så­dan som man för­knip­par med rys­ka oli­gar­ker. Ett grab­bigt gäng av­slu­tar med Tris­tan en grog­grun­da vid sa­longs­bor­det och Isolde sve­per in som sprung­en ur en re­klam för ett känt mo­de­hus, Brang­ä­ne li­kaså. Da­mer­nas otå­li­ga zap­pan­de på stor­bildste­ven an­ty­der att vi be­fin­ner oss på väg mot hamn. Ak­tens höjd­punkt – dryc­ken – kom­mer när­mast av sig i ett otyd­ligt sce­ne­ri, den re­sul­te­rar i en, åt­minsto­ne för mitt vid­kom­man­de, ovan­lig ef­fekt. Tris­tan och Isolde drab­bas av skratt­kramp och fal­ler på gol­vet där de för­blir tills kung Mar­ke dy­ker upp.

And­ra ak­ten ut­spe­lar sig i kung Mar­kes sa­long­er med grö­na ta­pe­ter och väg­gar som ger ett slags skogs­rum. Det fi­ras rund­ligt även här och kung­ens säll­skap ger sig glatt ut på jakt. Kär­leks­du­et­ten in­leds med att Tris­tan häm­tar god­sa­ker ur bar­skå­pet och fort­sät­ter som en di­a­log med kär­lekspa­ret sit­tan­des i klubb­få­töl­jer mitt emot varand­ra. För att vi ska på­min­nas om att det­ta är en kär­leks­scen spe­las kor­ta­re film­snut­tar upp från de­ras förs­ta mö­te. Ak­ten run­das av med att hjäl­ten får stryk av kung­ens hejdu­kar.

Det är först i tred­je ak­ten som mu­sik och scen rik­tigt går ihop. Vi är i Tri­stans barn­doms­rum. Den mur­ri­ga, dam­migt bort­glöm­da mil­jön tar oss bak­åt i ti­den. Längs med Tri­stans feb­ri­ga ut­brott dy­ker barn­do­men och för­äld­rar­na upp i kor­ta vi­de­o­snut­tar. Nu­ti­den bry­ter in med kung Mar­kes och hans föl­jes an­komst (lyck­ligt­vis in­te som på Ma­ri­in­skij­te­a­tern un­der skott­väx­ling). I en skarp och gri­pan­de scen av­lu­tas ope­ran med att Isolde drar för skyn­ket och den dö­de Tris­tan halv­sit­tan­de i sin barn­säng.

Visst gjor­des här ut­märk­ta in­sat­ser av so­lis­ter­na, al­la må­na om att gå re­gis­sö­ren till mö­tes och sam­ti­digt ge det bäs­ta av sin sång i sam­ar­be­te med Da­ni­el Ba­ren­bo­im. Det var ofrån­kom­ligt att en del sce­ner i den­na re­gi­dräk­ti­ga upp­sätt­ning kom att hal­ta ge­nom att en in­flu­en­sa­sjuk Andre­as Scha­ger fick er­sät­tas av Vin­cent Wolfs­te­i­ner (som nor­malt sjung­er i Nürn­berg och Frank­furt). Med kort var­sel gjor­de han en an­stän­dig in­sats och hyl­la­des med rät­ta av publi­ken.

An­ja Kam­pe, en fa­vo­rit hos Ber­lin­publi­ken, gjor­de en de­talj­rik, bit­vis låg­mäld Isolde. Kanske har de sto­ra Wag­ner­rol­ler­na kom­mit li­te för ti­digt för den­na sång­ers­ka. I fjol gjor­de hon Brünn­hil­de i ret­roupp­sätt­ning­en av Val­ky­ri­an i Salz­burg. All­de­les av­gö­ran­de för

rös­tens fort­lev­nad är – än så länge – att Kam­pe har ly­hör­da di­ri­gen­ter som in­te tving­ar hen­ne att for­ce­ra. I långa styc­ken sak­nar man en tyngd i hen­nes sång, ett sånt där mel­lan­lä­ge som glim­mar hos kol­le­ger som Stem­me och The­o­rin.

Övri­ga rol­ler var be­sat­ta med säk­ra kort som Eka­te­ri­na Gu­ba­no­vas Brang­ä­ne, Bo­az Da­ni­els Kur­wenal och Step­hen Mil­lings kung Mar­ke.

Staatso­pers nya Tris­tan är en an­norlun­da och li­te pro­ble­ma­tisk be­kant­skap. Det blir in­tres­sant att se hur pass myc­ket av den ur­sprung­li­ga och de­talj­ri­ka re­gin som häng­er med när upp­sätt­ning­en går in i den mer var­dag­li­ga re­per­to­arru­ti­nen. Mu­si­ka­liskt be­hö­ver man in­te oroa sig när man har ett an­tal bra so­lis­ter som här – och så länge maestro Ba­ren­bo­im le­der Staatska­pel­le. Pre­miär 11 febru­a­ri, be­sökt fö­re­ställ­ning 3 mars 2018. Di­ri­gent: Da­ni­el Ba­ren­bo­im Re­gi och sce­no­gra­fi: Dmitri Tcher­ni­a­kov Ko­stym: Ele­na Zayt­se­va Ljus: Gleb Filsh­tin­sky Vi­deo: Ti­e­ni Burk­hal­ter So­lis­ter: Vin­cent Wolfs­te­i­ner, An­ja Kam­pe, Eka­te­ri­na Gu­ba­no­va, Bo­az Da­ni­el, Step­hen Mil­ling.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.