GIASONE

Il

Francesco Cavallis Il Giasone – Jason – var en av 1600-talets största framgångar. Efter urpremiären i Venedig under karnevalen 1649 spelades den ett otal gånger. Operan togs även upp av resande operasällskap och framfördes runt om i Italien, möjligen gick den också upp i Wien. Med starka intryck av Monteverdi och med en rad för tiden konventionella inslag efter idealet den antika komedin (två högreståndspar, missförstånd, misstagna identiteter, etc), är Il Giasone än i dag en sällsamt effektiv opera. Det är också den i modern tid mest framförda operan av Cavalli.

Här möter vi ingen heroisk, krigshungrig Jason, utan en rätt ovillig man som hellre vill älska än ut och kämpa om det gyllene skinnet. Medea är ingen barnamörderska, även om hon kan en del trollkonster, utan snarare en mycket svartsjuk kvinna. Handlingen kretsar kring hur Jason slits mellan sin lagvigda Isifile och den plötsligt uppflammande förälskelsen i Medea, en traditionell kamp mellan Amor och Sole (Apollon), som också träter i operans prolog. Det där med att kriga, som Apollon tjatar om, står inte särskilt högt på Jasons agenda.

Det är en lekfull uppsättning, signerad av Serena Sinigaglia, där barockens flyttbara kulisser (moln, berg, litet leksaksskepp) möter kostymer av skiftande snitt. Ett slags partisankostymer hos Ercoles soldater, medan kvinnorna kring Isifile ständigt tycks på väg till en badort på 1930-talet. Sluttablåns vita banderoll med texten ”Fate l’amore, non fate la guerra’”, Make love, not war, som det hette för ett halvsekel sedan, är också både operans och denna uppsättnings grundmekanik.

Musikaliskt är det av högsta karat. Leonardo García Alarcón leder Cappella Mediterranea mjukt och elegant. Här finns också en mycket välspelande basso continuo och balansen mellan orkester och sångare är exemplarisk. Solisterna är av hög klass, bitvis mycket hög klass. Som Jason är countertenoren Valer Sabadus utsökt, mjuka, långa linjer stiger ur hans strupe och sprider värme i salongen. Kristina Hammarströms Medea är tät och samlad, en närmast perfekt röst för rollen. Snyggt sjunger också Francesca Aspromonte, hennes Isifile står inte Hammarström efter i karaktär och uttryck.

Basen Taras Berezhanskys Ercole är mäktig och mjuk på samma gång, Raúl Giménez som Egeo, kungen (och som sjöngs av Antonio Cesti vid urpremiären 1649), har en varm tenor och, för att nämna åtminstone någon av de mindre rollerna, så har Dominique Visse (Delfa/eolo), en av de mest erfarna countertenorerna i Frankrike, både scenutstrålning och en komisk ådra som samsas väl med hans utmärkta röst.

Detta är helt enkelt en alldeles ljuvlig uppsättning som ges i Ludvig XIV:S gamla vackra opera i Versailles, så lätt och levande, ett giftermål mellan barockteater och modern musikalitet, där jag till och med ler åt Amors (Mary Feminear) narcissism, när han vid ett tillfälle tar en selfie.

FRANCESCO CAVALLI: IL GIASONE

Premiär 9 mars 2018. Regi: Serena Sinigaglia Dirigent: Leonardo García Alarcón Scenografi och kostym: Ezio Toffolutti Ljus: Ezio Toffolutti och Simon Trottet Solister: Valer Sabadus, Kristina Hammarström, Francesca Aspromonte, Taras Berezhansky, Günes Gürle, Raúl Giménez, Alejandro Meerafhel, Migran Agadzhanyan, Dominique Visse, Mariana Flores, Mary Feminear.