DANTONS TOD

DER BESUCH DER ALTEN DAME

Urpremiären på Gottfried von Einems opera Dantons Tod vid Salzburgfestspelen sommaren 1947 var en total framgång. Publik och kritik jublade samstämmigt. Inte bara på grund av en allmän entusiasm för verket som sådant utan också för att detta, det första uruppförandet någonsin av en opera vid Salzburgfestspelen, tolkades som ett slags återupprättande av Österrikes självbild som central musiknation efter naziepoken.

Gottfried von Einem, född för i år jämnt hundra år sedan, var son till en adlig österrikisk diplomat och en tysk adelsdam – fast senare fick han veta att hans biologiske far egentligen var en ungersk greve. Han studerade bland annat för den tyske tonsättaren Boris Blacher och denne hjälpte honom att sammanfoga ett libretto av Georg Büchners drama om Dantons sista dagar. Büchner gestaltar i detta resonemangsdrama hur den glödande revolutionären resignerar om revolutionens möjligheter och heroiskt kämpar mot den oförsonligt dogmatiske Robespierres makt. Dramat är fyllt av människor och scener, men de två librettisterna koncentrerar det skickligt till en halvannan timmes opera.

Dramat i dess operaklädnad var lätt att uppfatta som modernt och relevant för publiken strax efter andra världskriget och har knappast förlorat i betydelse under de sjuttio år som gått. Von Einems tonspråk framstår fortfarande som modernt trots sin tonala förankring. Och likt Brittens eller Henzes operor känns Dantons Tod fortfarande inte daterad, trots att von Einem likt Henze och Britten utdömdes som gammalmodig från avantgardistiskt Darmstadt-håll. Dantons Tod kom att sättas upp på många scener åren efter urpremiären. Wienoperan uppmärksammar nu hundraårsjubileet av von Einems födelse med en ny version. Men han firas mer än så. Bland annat kommer hans femtiotalsopera efter Kafkas Processen att ges konsertant vid Salzburgfestspelen i sommar. Von Einems främsta operasuccé vid sidan av Dantons Tod är dock Der Besuch der alten Dame, Den gamla damens besök, som hade sin urpremiär på Wienoperan 1971. Den kom i motsats till Dantons Tod också att spelas i Sverige, på Stockholmsoperan 1976.

Samtidigt som Staatsoper visade Dantons Tod i våras sattes Den gamla damens besök upp på Theater an der Wien, vilket innebar den unika möjligheten att se dessa von Einems främsta verk kvällarna efter varandra i två operahus på promenadavstånd från varandra.

Det kan ju tyckas vara två mycket olikartade operor, Dantons Tod ett stort politiskt-historiskt drama, medan Den gamla damens besök snarast är en svart komedi, byggd på en pjäs av Friedrich Dürrenmatt, som just nu är aktuell i Stockholm med Marie Göranzon i paradrollen som den gamla damen.

Denna dam återkommer efter många år till sin gamla hemstad för att hämnas på den man som en gång beljugit henne och fått henne bortkörd från staden till ett liv som prostituerad. Det livet undkom hon genom en serie lyckade giftermål som gjort henne stenrik. Hon lovar nu att skänka den numera utfattiga staden och dess invånare en miljard – men på villkor att man låter ta livet av den man som svek henne.

Girigheten vinner, invånarna i det lilla Güllen kan bara inte motstå rikedomens frestelse hur mycket de än försäkrar den skyldige Herr Ill att de naturligtvis står vid hans sida inför den gamla damens ohemula krav.

Den gamla damens besök liknar en brechtsk parabel om penningens, kapitalets, skadliga inflytande på människans moral, men varken Dürrenmatt eller von Einem var egentligen intresserade av samhällskritik. Ändå frilägger de båda med närmast cynisk klarsynthet hur lätt massan, mobben, kan manipuleras av den som har penningens makt. Även i ett så annorlunda drama som Dantons Tod tecknas folket som en ombytlig och lätt manipulerbar mobb. I Dantons Tod är det dock inte penningen utan ordet, det fagra eller blodtörstiga talet, som manipulerar.

Man kan ju spekulera om det är von Einems adliga bakgrund som gjort att han dras till texter där massan ställs i en ofördelaktig dager, och åtminstone är det så att i båda verken spelar kören en mycket stor och aktiv roll som negativ pådrivare av handlingen. Det accentueras i de aktuella uppsättningarna genom lysande insatser av Wiens statsoperakör respektive Arnold Schönbergkören. Båda regissörerna, Josef Köpplinger i Dantons Tod och Keith Warner i Den gamla damens besök har satt kören i centrum. Särskilt i det förstnämnda verket har tonsättaren skrivit mycket stark musik för kören. Annars kan rent allmänt sägas om von Einems operamusik att den är situationsbaserad, illustrativ och inte så psykologiserande.

Kören i all ära, men de två huvudrollerna, Danton respektive den gamla damen, är än mer dominanta. Danton är ett krävande parti med stor bredd. Den store revolutionären uttrycker sig lyriskt vackert och tillbakahållet i sin besvikelse och resignation, men när han försvarar sig inför revolutionstribunalen lever han upp igen till sitt rykte som flammande retoriker. Wolfgang Koch täcker hela det vokala fältet storartat, en scenisk och vokal bjässe, mot vilken Thomas Ebensteins iskalle Robespierre är den perfekta kontrasten. Stark också Herbert Lippert som den med Danton samtidigt anklagade och avrättade Desmoulins. Enda större kvinnorollen är Desmoulins maka Lucile som förlorar förståndet av oro och fasa. Olga Bezsmertna är gripande som denna arma unga kvinna, som efter sin makes avrättning utropar ”Leve kungen” och därför själv går en säker död på schavotten till mötes.

I Den gamla damens besök står en mycket annorlunda kvinna i centrum, och Katarina Karnéus är rent magnifik. Hon träder inför de grå småstadsborna i grällt färggrann utstyrsel, svårt haltande

med glänsande proteser både för ena armen och ena benet. Hon låter först lätt affekterad, men Karnéus differentierar den gruvliga änkans (hon har sju äktenskap bakom sig) uttryck mer och mer. Med hennes Norma i Göteborg i färskt minne är det rent häpnadsväckande att se och höra hennes mästerliga gestaltning av en så väsensskild roll. Vilken flexibilitet i stämman och vilken spännvidd som scenartist!

Hennes motspelare, den av henne dödsdömde svikaren, numera ortens specerihandlare, görs med briljans av kanadensaren Russell Braun. Han bryts sakta ner både av den gamla damens oförsonlighet och den giriga massans tryck och sjunger oavbrutet vackert under vägen mot undergången. Även ensemblen i övrigt håller hög nivå. Svärtan i historien hindrar inte att det samtidigt är en mycket rolig historia, vilket accentueras av David Fieldings naivistiskt fyndiga scenografi.

Den gamla damens besök skrevs för Wiener Staatsoper med klangplats för mycket stor orkester. Ändå lyckas Michael Boder förbluffande väl att med sin ORF Radio-symphonieorchester skapa fin balans mellan sångare och orkester i den så mycket mindre Theater an der Wien. Lika suverän hand har Susanna Mälkki med sina Wienfilharmoniker i Dantons Tod. Båda dirigenterna vet att fullt ut frilägga Gottfried von Einems betydande kvaliteter som operatonsättare.

De här två operorna kräver nog att just upplevas på scen, som grammofonoperor fungerar de sämre. Lagom till von Einems hundraårsdag har Orfeo nämligen givit ut en inspelning från urpremiären på Den gamla damens besök 1971 (C930 182 I). Visserligen är Christa Ludwig i huvudrollen inte oväntat helt lysande, och det gäller också övriga medverkande liksom ljudkvaliteten, men sångstämmornas parlandostil som man upplever som mycket uttrycksfull i salongen, blir tämligen enahanda i högtalarna. Dessutom försämras tillgängligheten av att ingen text bifogats.

VON EINEM: DANTONS TOD

Premiär 24 mars, besökt föreställning 27 mars 2018. Dirigent: Susanna Mälkki Regi och ljusdesign: Josef Köpplinger Scenografi: Alfred Mayerhofer Kostym: Rainer Sinell Solister: Wolfgang Koch, Thomas Ebenstein, Jörg Schneider, Herbert Lippert, Olga Bezsmertna, m.fl.