Avlyssnat

LULLY: ALCESTE Van Wanroij, Crossley-mercer, Gonzalez Toro, Bré, Williams, Bazola, Tauran, Cartón, de Hys. Les Talens Lyriques/ Rousset Aparte Music AP 164 Distr: Naxos Bara något år innan Alceste hade premiär 1673 hade Jean-baptiste Lully och librettisten Philippe Quinault skapat sin – och Europas – första tragédie-lyrique: Cadmus et Hermione, med underrubriken tragédie en musique. Det var precis vad de eftersträvat, att trots de samtida dramatikerna Racines och Corneilles protester göra tragedi i musik. Det fransk-klassicistiska regelverket var strängt, diskussionens vågor gick höga som stormarna i barockoperan.

Cadmus et Hermione var av allt att döma en succé. Och med Alceste befäste Lully och Quinault sin ställning, där de inte bara infogar dansoch köravsnitt utan även en del komiska förvecklingar. Materialet hämtades heller inte från Ovidius, som brukligt, utan från Euripides, vilket måste ha gjort ambitionen än tydligare. Den tidiga operan var ju ett resultat av att försöka återskapa den grekiska tragedin.

Alceste orsakade också uppståndelse. Inte bara av ovan nämnda skäl, utan också för att många retade sig på att Lully hade erhållit Ludvig XIV:S privilegium som ansvarig för den kungliga musiken. Men kungen gillade Alceste, kanske inte minst för att han själv kunde se sig speglad i operans olika gudar – Neptunus, Mars, Apollon, Pluto och Hercules.

Och nog visar Christophe Roussets inspelning vilken kraft det finns i denna tidiga Lullyopera. Handlingen är enkel, i princip några kärleksförväxlingar där Alceste offrar sig för sin älskade Admète, vilket får Alcide (Hercules) att besöka Plutos rike i underjorden och ta med sig henne upp till de levandes rike. Död och kärlek. Givetvis segrar kärleken – amor vincit omnia med Vergilius ofta citerade ord. Och Quinault glömde inte citatets fortsättning: så låt oss besegras av kärleken, vilket i Alceste till och med hjälten Alcide gör.

Les Talens Lyriques spelar föredömligt, klangen är tät och precis och lyfter de många goda solistinsatserna. Nu har operan många roller, 27 närmare bestämt, varför alla solister utom en gör minst två roller. Bland huvudpersonerna märks Judith Van Wanroijs Alceste, en stark och suggestiv sopran som passar den lyriske tenoren Emiliano Gonzalez Toros Admète fint. Märks gör också Ambroisine Bré som Céphise och Proserpine, en mjuk mezzosopran med bett.

Kraftfullast, passande nog, är Edwin Crossley-mercers Alcide, som stegar in i Plutos (Étienne Bazola) rike och möter där Plutos tjänstehjon, som sjungs av Namurs förträffliga kammarkör. Sällan är en körinsats så distinkt, så klangfull och så välartikulerad. Man hör varje stavelse. Övriga solister är också de av hög halt och sammantaget visar denna inspelning att gammal ändå är äldst. HÄNDEL: OTTONE Cencˇi´c, Snouffer, Hallenberg, Sabata, Kudinov. Il Pomo d´oro/petrou Decca 4831814 [3 CD] Distr: Universal

Georg Friedrich Händels opera Ottone hade premiär på King´s Theatre i London den 12 januari 1723, och en av de mest kända anekdoterna om Händel är förknippad med den premiären. Den omsusade divan Francesca Cuzzoni skulle göra sin Londondebut i den kvinnliga huvudrollen Teofane. Hon vägrade dock först att sjunga det elegiska lamentot ”Falsa imagine” som entréaria

och ville ha ett mer virtuost uppvisningsnummer. Men Händel svarade att jag vet att ni är en djävul (une diablesse), men jag är Beelzebub alla djävlars chef, varpå han helt sonika hotade att kasta ut henne genom fönstret om hon inte gjorde som han ville. Det gjorde hon, och det med stor succé.

Anekdoten må vara apokryfisk men säger ändå en del om Händel. Liksom andra av tidens tonsättare verkar ju Händel ha dribblat runt med arior och anpassat dem litet hur som helst efter sångarnas och publikens önskemål, men han tummade inte på vad han ansåg vara det konstnärligt rätta. Dessutom insåg han bättre än sångerskan själv vari kvaliteterna i hennes röst låg. Efter Ottone kom Cuzzoni att få lysande framgångar just på grund av den själfulla timbre som Händel hade öra för, och han kom att skriva åtskilliga av sina vackraste elegiska arior just för henne.

Ottone blev också en rejäl succé som helhet, och den inleder en inspirerad och lyckosam period i Händels operaskapande. I tät följd kom mästerverken Tamerlano, Julius Caesar och Rodelinda.

Liksom denna trio är Ottone fylld av flödande vital operamusik, och vitaliteten skiner igenom överallt, trots att inte bara ”Falsa imagine” är elegiskt färgad. En påfallande hög procent av ariorna i verket uttrycker sorg, besvikelse eller saknad. Ibland ilsknar någon av protagonisterna dock till och skapar kontrast med fräsande vokal frustration över någon verklig eller inbillad oförrätt. Ottone är kort och gott en härligt uppfriskande Händelopera.

Och den kommer väl till sin rätt i den här nyinspelningen. George Petrou och hans ensemble Il Pomo d´oro har tidigare övertygat om sin Händelkompetens i en inspelning av Alessandro och gör det här åter. Det är underbar rytmisk spänst i deras expressiva men aldrig pressade spel. Expressiviteten hålls i stram balans, samtidigt som instrumentklangen är påfallande sensuell.

Handlingen är av traditionellt barockoperasnitt. Den utspelar sig i Rom på 900-talet. Kejsar Otto ska gifta sig med den bysantinska prinsessan Teofane, men det uppstår förstås komplikationer och missförstånd, innan det är dags för det lyckliga slutet. Cuzzonis parti, Teofane, sjungs här av ett relativt nytt namn i barockbranschen, den amerikanska sopranen Lauren Snouffer. Hon har precis den rätta ”Seelenstimme”, som Cuzzoni tycks ha haft, och hennes röst är också mycket smidig och med en daggfrisk personlig timbre. Henne vill man höra mer av.

Titelrollen som vid premiären sjöngs av en annan av tidens stora divor, kastraten Senesino, görs av Max Emanuel Cenˇcic´, och han har förvisso en briljant countertenor, som ledigt exekverar de svårigheter som Händel serverar. Men hans röst har den litet spända smått gälla karaktär som många countertenorer har och som blir tröttande i längden, och Ottone har mycket att sjunga! Samma röstkaraktär har inspelningens andra countertenor Xavier Sabata i rollen som Adalberto, som försöker stjäla både kronan och bruden från Ottone. Man längtar efter en Andreas Scholls mjuka lyster.

Adalbertos mor Gismonda hjälper sonen med ränksmidandet, och hon sjöngs vid premiären av ytterligare en av tidens storheter Margherita Durastanti. Här görs hon av en av vår tids storheter, Ann Hallenberg. Hennes närmast unikt färgrika och varma mezzo är som alltid fantastiskt uttrycksfull. Lennart Bromander

HANDEL ARIAS Franco Fagioli, countertenor. Il Pomo d´oro/valova DG 479 7541 [1 CD] Distr: Universal Då är den här, Franco Fagiolis Händelcd! Efter att ha låtit sina intensiva koloraturexplosioner detonera i operor skrivna för dåtidens främsta kastratkometer – Caffarelli, Carestini och Farinelli i operor av Hasse, Porpora, Vinci – är det dags för det argentinska fenomenet bland countertenorer Franco Fagioli att ge sig på den störste och den mest krävande av dem alla, Georg Friedrich Händel.

Att gestalta den förtätade inre känslointensitet som utvecklas i Händels psykologiskt djuplodande arior och som gör honom unik bland de tusentals arior komponerade av alla dessa mångskrivande operatonsättare under högbarocken kan var en utmaning.

Fagioli har valt arior som han själv får gåshud av att höra och nog ger han lyssnaren gåshud i de dussintal nummer som skivan innehåller. Den omfattar både välkända repertoarnummer och mer ovanliga alster – om sådana överhuvudtaget existerar i den massindustri som inspelningarna av Händeloperor har utvecklat sig till under de senaste åren. Fagioli inleder i stor stil med en aria ur Oreste en pasticcioopera, d.v.s. en opera sammansatt av musik ur Händels tidigare operor. Arian komponerades ursprungligen för hans Riccardo Primo och den skrevs för kastraten Carestini, om vilken tonsättaren Hasse sa att den som inte har hört honom sjunga hade inte upplevt den perfekta sångstilen.

Vad den perfekta sångstilen var för Hasse vet vi inte, men att Fagioli kommer nära finns det anledning att konstatera. Liksom i Händels virtuosa glansnummer på skivan, ”Venti, turbini, prestate” ur Rinaldo eller ”Dopo notte” ur Ariodante naglar Fagioli fast åhöraren med sin voluminösa stämma och omisskännliga färg och utmejslar alla barockoperans vokala affektfigurer, de långa utdragna linjerna, messa di voce (att från ett pianissimo svälla till ett fortissimo för att sedan gå tillbaka till pianissimo igen), fioriturerna, drillar, portamenti, löpningar. Allt får hos Fagioli en förhöjd djupare mening och tydliga konturer. Lyssna till den virtuosa lekfullheten i en aria ur Il pastor fido, där han från högsta höjd till ett dödsföraktande språng går ner i djupet av bröströsten med dramatisk kraft som saknar motsvarighet i dag.

Även i recitativiska avsnitt som ”Frondi tenere”, som föregår den berömda ”Ombra mai fu” ur Xerxes eller recitativet till Bertaridos aria ”Pompe vane di morte!” ur Rodelinda, skriven för Händels andra favoritkastrat Senesino, där tar Fagioli tag i texten med samma nerviga intensitet. För Senesino skrev Händel sin kanske mest berömda opera Giulio Cesare in Egitto, ur vilken Fagioli excellerar i en raffinerad pastoral duett med en soloviolin.

Endast i arian ”Scherza infida” ur Ariodante, kanske Händels mest gripande uttryck för kärlekssorg överhuvudtaget, blir jag besviken. Här blir Fagioli inte mer än redovisande och allmän i sitt uttryck. Jag tror att det har att göra med dirigenten Zefira Valovas gedigna men fantasilösa arbete med orkestern Il Pomo d’oro. Tempi är ofta långsamma och odynamiska, klangen vårdad men jämntjock och samsas inte alltid väl med Fagiolis viljestarka och dynamiska sångartemperament. Men detta ska inte hindra någon från att ta del av Fagiolis första soloskiva med Händel. Erik Graune POETIC AND ROMANTIC SONGS Iwa Sörenson, sopran. Almqvist, Lindblad, Lundqvist, Liljefors, Johansson, Bäck, Jeppson. Lennart Hedwall, fortepiano/piano Sterling CDA 1819–2 [1 CD] Distr: Sterling

En liten boom i det lilla kan man nog säga att det har varit för tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad (1801–78) på sistone. Efter Eva Öhrströms biografi häromåret kom i höstas en cd där Oskar Ekberg spelar Lindblads pianomusik. Ungefär samtidigt gavs denna utsökta

skiva ut där Stockholmsoperans mångåriga lyriska sopran Iwa Sörenson framför arton av Lindblads en gång så populära sånger.

Dessa sånger upptar ungefär hälften av innehållet på cd:n, som i övrigt ägnats åt Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866), och fem svenska modernister.

Iwa Sörenson har en bred musikalisk utbildning och debuterade som Norina i Don Pasquale i Malmö 1978. Sitt genombrott fick hon som läspande kaptensdotter i Hasse Alfredsons uppsättning av Gilbert & Sullivan-operetten HMS Pinafore på Oscarsteatern i Stockholm 1980. På Operan har hon sjungit roller i Figaros bröllop, Enleveringen ur seraljen, Barberaren i Sevilla, Così fan tutte, La Traviata, Hoffmanns äventyr, La Bohème, Rosenkavaljeren och Hilding Rosenbergs Marionetter. Jag minns även hennes rörande porträtt av den livsbejakande syster Constance i Poulencs Karmelitsystrarna.

Sörenson, som är utrustad med absolut gehör, har med fördel även ägnat sig åt nyskriven musik av både svenska och utländska tonsättare och till exempel framfört avantgardistiska verk som Luciano Berios Sequenza nr III.

De många och rätt korta sångerna som samlats här är sammanställda från två lp-skivor inspelade 1982–86.

Skivan inleds med sex Songes (Drömmar) av Carl Jonas Love Almqvist av diktaren Gunnar Ekelöf kallade ”svenska spirituals” och avsedda att framföras utan ackompanjemang. Almqvist var ju inte bara författare utan hade i likhet med diktarkolleger, som till exempel Erik Gustaf Geijer och E.T.A. Hoffmann, en musikalisk ådra som gärna tog sig kompositoriska uttryck.

Det är en fröjd att höra dessa avskalade små miniatyrer så vackert framförda som här. Men Sörensons klockrena intonation och charmigt kultiverade föredrag sätter även sin prägel på den omfångsrika buketten av Lindbladsånger.

Om Almqvist i sin enkelhet prisade den poetiska inspirationen, stod Lindblads håg till det större formatet, men det är för sina 215 sånger, många till texter av honom själv och ämnade att framföras i stockholmska musiksalonger, han främst har gått till eftervärlden. I hans sånger finns ofta en diskret nordisk naturlyrisk ton, även om han sällan mer direkt anknöt till den svenska folkvisan. Några av sångerna, ”Om aftonen, Mån tro? Jo, jo!” och ”Föresats”, är präglade av Lindblads olyckliga kärleksrelation till den unga Jenny Lind, som var inneboende hos paret Lindblad. Andra är religiöst mediterande som ”Förtröstan” och ”Var är mitt hem?” (till text av Lindblads Uppsalavän Thekla Knös).

Personligen fastnar jag även för den spralliga valsminiatyren ”En ung flickas morgonbetraktelse” och den pastischartat ornamenterade ”Erster Verlust” till text av Goethe och publicerad redan 1824.

Vidare ingår på cd:n bland annat tre visor ur Torbjörn Iwan Lundqvists (1920–2000) Sex små sommarsånger och ett par finciselerade tolvtonskompositioner i arkaiserad folkton av Måndagsgruppsledamoten Sven-eric Johansson (1919–97). Av intresse är också Tre kinesiska dikter av Sven-erik Bäck (1919–94), i sin ungdom en flitig romanstonsättare och även han medlem av Måndagsgruppen.

Visst kan man efter ett tag efterlysa en större dramatisk spännvidd i de av den beskedliga Leipzigromantiken präglade Lindbladsångerna, eller sakna ett kraftigare anslag i det i längden något ”pinnigt” tidstrogna fortepianot. Men det är heller inte fel att försöka vinnlägga sig om ett mer ”tidshistoriskt” lyssnande.

Skivan innehåller en värdefull text av Lennart Hedwall, som i egenskap av ackompanjatör också kunde ha fått en presentation. Vidare ett intervjuavsnitt med Iwa Sörenson och sångtexter på svenska med engelsk översättning. En utgåva med Sörensons och Hedwalls inspelning av Erik Gustaf Geijers sånger vore även det något att se fram emot. Henry Larsson

28/4 EUGEN ONEGIN Tjakovskij. D: Rogister. Fredriksson, Beskow, Annmo, Rudström, Forsén. Direkt från Kungliga Operan, Stockholm.

5/5 PARKEN Gefors. D: P. Ringborg. Greene, Tjønn, Nyári, Andersen, Ackerfeldt, Stern. Direktsändning från Malmö Opera.

12/5 CENDRILLON Massenet. D: de Billy. Didonato, Kim, Coote, Blyth, Naouri. Föreställning 28/4 2018, Metropolitanoperan, New York.

13/5 BIRGIT NILSSON, DOKUMENTÄR AV BRITTA SVANHOLM MANIETTE (KL.14).

17/5 BIRGIT NILSSON 100 ÅR – EN HYLLNING TILL GÖTEBORGSOPERANS GUDMOR D: Ingebretsen. Stemme, Dalayman, Lögdlund, C. Nilsson, Paulsson, A. Persson, Strid, Theorin. Direktsändning från Göteborgsoperan.

17/5 BIRGIT NILSSON PÅ KUNGLIGA OPERAN – SALOME Strauss. D: Ehrling. Nilsson, S. Björling, Henriksen, Bergström. Meyer, Andersson. Inspelning 18/11 1954.

19/5 BIRGIT NILSSON PÅ KUNGLIGA OPERAN – TRISTAN OCH ISOLDE Wagner. D: Varviso. Nilsson, Neate, Meyer, Saedén, Rundgren. Föreställning 29/12 1966.

26/5 BIRGIT NILSSON PÅ KUNGLIGA OPERAN – TOSCA Pucccini. D: Savini. Nilsson, Ulfung, Saedén, Hallgren, Lundborg. Föreställning 4/5 1966.

2/6 BIRGIT NILSSON PÅ KUNGLIGA OPERAN – VALKYRIAN Wagner. D: Gielen. Nilsson, S. Björling, Höiseth, Nordmo-lövberg, Tyrén. Föreställning. 6/6 1963.