Birgit Nilsson 100 år! Sören Tranberg tecknar hennes bakgrund och karriär. Det blir också en genomgång av vad som är nyutkommet om henne på bokfronten, i dokumentär- och cd-väg.
NYUTKOMMET OM Birgit Nilsson växte upp som enda barnet i en jordbrukarfamilj på Bjärehalvön. Känd är hennes resa från beteslandet hemma i Svenstad över sångstudierna i Stockholm till operadebuten.
De långa dagarna på åkrarna tyckte hon var trista, och då bestämde hon sig för vad som helst men inte bonde! Redan som barn hade Birgit Nilsson musiken i blodet, absolut gehör och en stor om än oskolad röst. Hennes far ville inte att hon skulle bli sångerska, det fick räcka att sjunga till ”husbehov”. Men efter studier för Ragnar Blennow i Åstorp och i Kungliga Musikhögskolans operaklass i Stockholm för Joseph Hislop och Arne Sunnegårdh debuterade Nilsson som Agathe i Webers Friskytten på Stockholmsoperan den 9 oktober 1946. Det var ett blixtinhopp för en tjänstledig kollega och Nilsson fick bara tre dagar på sig för att studera in rollen. Kritiken var positiv, men Operan la henne på is som ”omusikalisk och obegåvad”. Hon motarbetades av såväl operachefen Harald André som Friskytts-dirigenten Leo Blech. Birgit Nilsson hade en motig början, vilket visar att hon måste haft en betydande inre styrka för att kunna slå sig fram i konkurrensen. Genombrottet kom 1947 som Lady Macbeth i Verdis opera mot Sigurd Björling. Stort stöd
hade hon i dirigenten Fritz Busch. Det var härifrån som Nilsson utvidgade sin repertoar med allt fler dramatiska sopranpartier och så småningom de högdramatiska Wagnerrollerna.
Sommaren 1951 gästspelade hon som Elettra i Mozarts Idomeneo vid Glyndebournefestspelen. Nu började hennes internationella karriär ta fart och sommaren 1953 sjöng hon sopranpartiet i Beethovens nionde symfoni vid Bayreuthfestspelen under Paul Hindemiths ledning. I Bayreuth kom hon att stå i centrum alla somrar mellan 1954 och 1970. 1954 debuterade Birgit Nilsson i München och Wien; hit återvände hon regelbundet i nästan 30 år. Usa-debuten ägde rum 1956 på operahusen i Chicago och San Francisco. Året därpå väntade både Romoperan och Covent Garden i London. 1958 hade hon en spektakulär framgång med titelrollen i Turandot på La Scala i Milano. Metropolitandebuten som Isolde i Tristan och Isolde 1959 blev förstasidesstoff i New York Times.
Att Birgit Nilsson var en av de största svenska stjärnorna i modern tid på den internationella operascenen råder det inget tvivel om. Hennes karriär spände över fyra decennier, fram till sortin i paradrollen som Elektra på Frankfurtoperan 1982. Men mycket har hänt sedan dess i operavärlden och det mest påtagliga är den internationalisering som konstformen har genomgått. I dag har vi en enorm bredd på våra svenska internationellt verksamma operasångare, inte minst bland våra kvinnliga artister.
Tillsammans med en rad samtida kolleger som t.ex. Martha Mödl, Astrid Varnay, Wolfgang Windgassen, Hans Hotter och Josef Greindl var också Nilsson med om framväxten av Neu-bayreuth efter andra världskriget. Bröderna Wieland och Wolfgang Wagners stiliserade registil förnyade farfar Richards musikdramer och gjorde rent hus med den politiska belastning som festspelen haft under Tredje riket.
I ett kvartsekel prisades Birgit Nilsson som den mest lysande Wagnersopranen sedan Kirsten Flagstad, men hon var också en skicklig uttolkare av vissa Verdi- och Pucciniroller. Under senare delen av karriären fick hon en allt starkare dramatisk auktoritet och fördjupad känslighet i spelet, särskilt som Isolde och Elektra.
Genom sitt genomtänkta sångsätt, en perfekt egaliserad metallisk dramatisk stämma och en välvald och varierad repertoar, fick Birgit Nilsson en lång scenkarriär som sträckte sig över 36 år. Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten blev hennes sista stora roll. Debut på Stockholmsoperan 1975 – en roll som hon även sjöng i Berlin, München, Hamburg, Frankfurt, Wien och New York.
Till hundraårsfirandet av Birgit Nilssons födelse har det kommit flera bokutgivningar, dokumentärer och cd-inspelningar. Här uppmärksammar vi några av dem.
Birgit Nilsson 100: An Homage (Verlag für Moderne Kunst, Wien) är en monumentalutgåva på 712 sidor, utgiven av Birgit Nilsson Foundation, som tills i år har ansvarat för The Birgit Nilsson Prize. Den rikt illustrerade mastodontutgåvan innehåller många privata foton men framför allt en stor mängd scenfoton från mestadels olika internationella operauppsättningar där Birgit Nilsson medverkade. Stora delar av boken är engelskspråkig. Kolleger och andra personer inom operagebitet har bidragit med texter som behandlar hennes verksamhet ur olika perspektiv. Klippsamlingen med recensioner och artiklar om sångerskan belyser en enastående världskarriär.
Birgit Nilssons elev och nära vän, Elisabeth Meyer-topsøe, har skrivit en vänbok om sin lärare. Boken Birgit Från Västra Karup till Metropolitan (Bonnier Fakta) lanseras som en biografi, men för det krävs det en mer neutral och nykter hållning till Birgit Nilsson. Innehållet är omfattande och vi får bl.a. lära oss mycket om sångteknik. Vi får inblickar i delar av Birgit Nilssons liv som aldrig tidigare har skildrats – de sista tio åren av hennes karriär och de följande tio med främst mästarklasser och juryarbete. En röstkris för Nilsson i mitten av 1970-talet ledde till att en ung pianostudent, Max Günther, som första gången hade hört henne som Elektra i Frankfurt 1974, började brevväxla med henne. De träffades och hans förbluffande goda insikter om sångteknik och ett tålmodigt arbete vid flygeln hjälpte henne att få ordning på rösten igen. Denna skyddsängel lyckades Elisabeth Meyer-topsøe spåra upp i Tyskland nu inför boken, och då hade de inte haft någon kontakt med varandra på 35 år.
Brevkorrespondensen som återges i boken mellan Nilsson och Meyer-topsøe är riklig, ja, kanske för omfattande, så att den känns för privat. Ibland vill människor sola sig i glansen av stora personligheter och stjärnor. Jag säger inte att det är så här, men mycket framställs i ett rosenrött skimmer.
I Svt-dokumentären Stämband av stål (finns på SVT Play) av Ditte Hammar och Ulf Sandlund försökte man göra en stor affär av att det skulle ha varit en rejäl schism mellan Birgit Nilsson och hennes far, Nils, som motsatte sig att hon skulle bli sångerska. Bra tv-dramaturgi, men var ligger sanningen?
Betydligt mer lättsam är estradören Mattias Enns bok Värp först och kackla sen (Ekerlids Förlag). Han fick som trettonåring möta Birgit Nilsson vid en lektion om sång i ett tv-program. Mötet resulterade i en mångårig brevväxling fram till sångerskans död 2005. En viktig sak lyfter Enn fram: Birgit Nilssons folklighet som gick hem i stugorna hos människor som aldrig sett henne på operascenen. Boken innehåller också en mängd recept av den
matglada hovsångerskan. Det blir till att göra några av hennes sillinläggningar, medan hennes köttbullar har varit ett stående inslag på mitt julbord under många år. Boken är roligt illustrerad av tecknaren Anders Svernsjö.
I tv-program som Här är ditt liv hos Lasse Holmqvist och stjärnsmällen i Stjärna mot stjärna, där programledaren Lennart Swahn tussade ihop Zarah Leander med Birgit Nilsson, berättade hon om sitt kringflackande liv bland världsmetropolerna, vilket hon kryddade med många lustiga episoder.
Den tyske musikkritikern Thomas Voigt och dokumentärfilmaren Wolfgang Wunderlich har för Unitels räkning i samarbete med Birgit Nilsson Foundation producerat en dvd-dokumentär som heter Birgit Nilsson A League of Her Own. Större än livet självt kan man säga. Här får vi möta kolleger som Christa Ludwig (som ger en fantastisk bild av sin kollega), Marilyn Horne (som talar om Nilssons humor och slagfärdighet), Nina Stemme, Plácido Domingo, James Levine och regissören Otto Schenk. Denna 90 minuter långa dokumentär är mycket välgjord och rik på filmade avsnitt från uppsättningar och repetitioner med Nilsson.
Tyvärr existerar det väldigt få kompletta operaföreställningar på dvd med vår främsta dramatiska sopran. Drivande i stiftelsen Birgit Nilsson Foundation, med säte i Liechtenstein, har varit den österrikiske affärsmannen Rutbert Reisch och det märks inte minst i form av de många inslag som han figurerar i i dokumentären. Betalar man, ja då ska man också vara med. Tyvärr traderar han ett fel med all sin ”självpåtagna tyngd” vad som hände när Birgit Nilssons mor, Justina, så olyckligt blev påkörd av en bilist och dog vid busshållplatsen alldeles intill gården. Och inte av en berusad busschaufför som Reisch påstår.
Den tyske musikskribenten och röstkännaren Jürgen Kesting nämns bara i förbifarten. Jag hade gärna sett att han fått medverka i dokumentären – få kännare kan ringa in en sångares uttryck och kvaliteter som just Kesting.
Sedan 2003 har Bayreuthfestspelen tillsammans med det tyska skivbolaget Orfeo gett ut radioutsändningar (Bayerischer Rundfunk) från festspelhuset. Senaste utgåvan är Tristan och Isolde (Orfeo, C951 183D) från 1958. Året innan hade denna Wolfgang Wagneruppsättning haft premiär, inte en helt lyckad enligt pressen. Det var också Birgit Nilssons första Isolde i Bayreuth, rolldebuten hade skett i Stockholm 1953. Sommaren därpå blev det succé när en del regidetaljer fått ytterligare finslipning.
Det är intressant att få höra en ung Nilsson som redan här är en närmast perfekt Isolde. Lättheten för höjden, attacken och projektionen av rösten – hennes signum. Wolfgang Windgassen, som var hennes favorit-tristan, är en idealisk partner som aldrig sviktar vokalt. De kom under åren att sjunga mot varandra i 90 Tristan-föreställningar. Grace Hoffmans inkännande Brangäne äger en stor genomslagskraft. Erik Saedéns (Kurwenal) sonora och voluminösa baryton sprider värme i ett parti som en del sångare sjunger väl oskönt. Saedén framträdde denna sommar i Bayreuth, och då gjorde han även härroparen i Lohengrin och Donner i Rhenguldet. Det var endast den senare rollen som han hade sjungit tidigare i Stockholm. En bättre Marke än Josef Greindl är svår hitta. Vilket välljud i denna basorgel!
Wolfgang Sawallisch hade trots sin ungdom – knappt 35 år – gjort en kometkarriär. Han var då den yngste dirigenten som någonsin dirigerat på festspelen. Och det gör han med den äran. Kanske lite långsammare än Karl Böhm på den legendariska Dg-inspelningen från 1966 med samma kärlekspar. Utgåvan är kanske inte ett förstahandsval, men den pryder väl sin plats i skivhyllan. Sören Tranberg