FÖRESTÄLLNINGAR

Föreställningar Kungliga Operan, Göteborgsoperan, Malmö Opera x 2 och Paris x 2.

Den här Eugen Onegin-uppsättningen är den tredje sedan 1982 på Kungliga Operan och det är den av alla iscensättningar som jag har sett av verket som har berört mig allra minst. Den förra Stockholmsuppsättningen för tretton år sedan regisserades av ryssen Dmitri Bertman, en nattsvart och dystopisk version av Peter Tjajkovskijs mest populära opera. Där gick alla personers drömmar i kras. Något liknande försöker Vasily Barkhatov göra i sin tidlösa nyuppsättning som är en samproduktion med operan i Wiesbaden. Tyvärr lider hela uppsättningen av för låg temperatur och en brist på personregi som inte utvecklar rollkaraktärerna nämnvärt.

Larina, på ekonomiskt obestånd, har lämnat Moskva med sina döttrar (Tatjana och Olga) efter makens död och de bor numera hos en avlägsen släkting, godsägarinnan Filipjevna. Redan här börjar regissören rucka på Pusjkins versroman, som utgör underlaget för Peter Tjajkovskij och Konstantin Sjilovskijs libretto. Scenografen Zinovy Margolins gråmelerade mobila väggar och sättstycken, som ibland åker upp i scenvinden, och en ridå som fälls ner lite för ofta gör att spelet slås sönder. Scenografin kunde lika gärna vara hämtad från Tjechovs Onkel Vanja, för den utstrålar samma tristess. Vasily Barkhatov anses vara ett regifynd som bl.a. har regisserat en gång på Mariinskijteatern hos Valerij Gergiev, och då undrar jag varför han aldrig fått komma tillbaka dit. Regissören säger sig var inspirerad av giganter som Peter Konwitschny, Hans Neuenfels och Christoph Marthaler, men det märks inte i hans personinstruktion, som mest består av ett utanpåverk i stället för en kärnfull regi.

När Tatjanas namnsdagsbal ska firas är det vinter och då bär det av med kälkåkning och snöbollskrig. Kören agerar likt en hotfull mobb och tvingar Onegin och Lenskij till en fajt, där den senare tappar balansen och ramlar ner bakom en vedstapel och slår ihjäl sig. Först efter paus inför sista akten ökar energin i spelet och det beror mer på Tjajkovskijs musikaliska intensitet än på regin.

En väntsal, där resenärer strömmar igenom, får symbolisera både möten och avsked. Ett vip-sällskap kring furst Gremin och hans hustru Tatjana stänger ute resenären Eugen Onegin som dyker upp i väntsalen. Slutscenen utspelas här mellan Onegin och Tatjana, medan Gremin står ute på perrongen och röker en cigarr. Först då slår det gnistor.

Sångligt är kvaliteten skiftande, där några sångare lyfter det vokala till en acceptabel nivå. Cornelia Beskow drogs med en förkylning under premiärveckan och fick ersättas på det förberedande genrepet och utifrån det ska hennes insats bedömas. Hon har en volym som fyller hela salongen och röstens kännemärke är en viss rakhet som formar spets på höjdtonerna, det på en bekostnad av rondör. Tatjana är ett parti som Beskow kanske har passerat nu efter att hon sjungit flera Wagnerpartier. Karl-magnus Fredriksson, som sjöng Onegin i den förra uppsättningen, blir indifferent i den vaga regin. Han är inte dandylik utan driver håglöst omkring som en trött gammal man. Fredriksson sjunger snyggt, men han låter mer som en romanssångare i scenerna med Beskow.

Joel Annmo framför Lenskijs avsked med tenoral glans, en solitär i vokalt hänseende, även om han sjunger arian vänd från publiken. Johanna Rudström gör en pigg och kavat Olga med sin täta mezzo. Katarina Leoson (Filipjevna) kan inta en scen och med sin pregnanta röst avsätter hon en tydlig karaktär även i en liten roll. I den förra uppsättningen klagade jag på Lennart Forsén, som då saknade höjd och erforderligt djup för Gremin. Det har inte blivit bättre med åren, nu var det mest ett fult hojtande. Även Susann

Végh föll ur ramen med sin torra och glanslösa mezzo i ensemblerna. Det är inte försvarbart av Sveriges nationalscen att bjuda på en premiär med så ojämna sångarinsatser.

Hovkapellet däremot var rent lysande under den dynamiske amerikanske dirigenten Evan Rogisters ledning. Han har lett föreställningar tidigare både i Stockholm och Göteborg (där han f.ö. ska dirigera sin första Ring, start med Rhenguldet i höst). Det var stor dynamik i de dramatiska partierna ner till minst skira insats. En sådan transparent musikalisk utläggning hör man sällan av Tjajkovskijs partitur. Synd att det inte denna gång fick full utdelning på scen.

TJAJKOVSKIJ: EUGEN ONEGIN

Premiär 28 april 2018. Dirigent: Evan Rogister Regi: Vasily Barkhatov Scenografi: Zinovy Margolin Kostym och mask: Olga Shaishmelashvili Ljus: Alexander Sivaev Solister: Karl-magnus Fredriksson, Cornelia Beskow, Joel Annmo, Johanna Rudström, Lennart Forsén, Susann Végh, Katarina Leoson, Jonas Degerfeldt, m.fl.