FÖRESTÄLLNINGAR

Tidskriften OPERA - - Innehåll - KUNG­LI­GA OPE­RAN RECENSENT: SÖ­REN TRAN­BERG FOTO: SÖ­REN VILKS

Föreställningar Kung­li­ga Ope­ran, Gö­te­borgso­pe­ran, Mal­mö Ope­ra x 2 och Pa­ris x 2.

Den här Eu­gen One­gin-upp­sätt­ning­en är den tred­je se­dan 1982 på Kung­li­ga Ope­ran och det är den av al­la iscen­sätt­ning­ar som jag har sett av ver­ket som har be­rört mig all­ra minst. Den för­ra Stock­holmsupp­sätt­ning­en för tret­ton år se­dan re­gis­se­ra­des av rys­sen Dmitri Bert­man, en natt­svart och dysto­pisk ver­sion av Pe­ter Tjaj­kov­skijs mest po­pu­lä­ra ope­ra. Där gick al­la per­so­ners dröm­mar i kras. Nå­got lik­nan­de för­sö­ker Va­sily Bark­ha­tov gö­ra i sin tid­lö­sa nyupp­sätt­ning som är en sampro­duk­tion med ope­ran i Wi­es­ba­den. Ty­värr li­der he­la upp­sätt­ning­en av för låg tem­pe­ra­tur och en brist på per­son­re­gi som in­te ut­veck­lar roll­ka­rak­tä­rer­na nämn­värt.

La­ri­na, på eko­no­miskt obe­stånd, har läm­nat Moskva med si­na dött­rar (Tatja­na och Ol­ga) ef­ter ma­kens död och de bor nu­me­ra hos en av­läg­sen släk­ting, god­sä­ga­rin­nan Filipjev­na. Re­dan här bör­jar re­gis­sö­ren ruc­ka på Pu­sjkins vers­ro­man, som ut­gör un­der­la­get för Pe­ter Tjaj­kov­skij och Kon­stan­tin Sji­lov­skijs li­bret­to. Sce­no­gra­fen Zi­no­vy Mar­go­lins grå­me­le­ra­de mo­bi­la väg­gar och sätt­styc­ken, som ibland åker upp i scen­vin­den, och en ri­då som fälls ner li­te för of­ta gör att spe­let slås sön­der. Sce­no­gra­fin kun­de li­ka gär­na va­ra häm­tad från Tje­chovs On­kel Van­ja, för den ut­strå­lar sam­ma tristess. Va­sily Bark­ha­tov an­ses va­ra ett re­gi­fynd som bl.a. har re­gis­se­rat en gång på Ma­ri­in­skij­te­a­tern hos Va­le­rij Ger­gi­ev, och då und­rar jag var­för han ald­rig fått kom­ma till­ba­ka dit. Re­gis­sö­ren sä­ger sig var in­spi­re­rad av gi­gan­ter som Pe­ter Konwitschny, Hans Neu­en­fels och Christoph Mart­ha­ler, men det märks in­te i hans per­son­in­struk­tion, som mest be­står av ett ut­an­på­verk i stäl­let för en kärn­full re­gi.

När Tatja­nas namns­dags­bal ska fi­ras är det vin­ter och då bär det av med käl­kåk­ning och snö­bolls­krig. Kö­ren age­rar likt en hot­full mobb och tving­ar One­gin och Len­skij till en fajt, där den se­na­re tap­par ba­lan­sen och ram­lar ner bakom en ved­sta­pel och slår ihjäl sig. Först ef­ter pa­us in­för sista ak­ten ökar ener­gin i spe­let och det be­ror mer på Tjaj­kov­skijs mu­si­ka­lis­ka in­ten­si­tet än på re­gin.

En vänt­sal, där re­se­nä­rer ström­mar ige­nom, får sym­bo­li­se­ra bå­de mö­ten och av­sked. Ett vip-säll­skap kring furst Gre­min och hans hust­ru Tatja­na stäng­er ute re­se­nä­ren Eu­gen One­gin som dy­ker upp i vänt­sa­len. Slutsce­nen ut­spe­las här mel­lan One­gin och Tatja­na, me­dan Gre­min står ute på per­rong­en och rö­ker en ci­garr. Först då slår det gnis­tor.

Sång­ligt är kva­li­te­ten skif­tan­de, där någ­ra sång­a­re lyf­ter det vo­ka­la till en ac­cep­ta­bel ni­vå. Cor­ne­lia Beskow drogs med en för­kyl­ning un­der pre­miär­vec­kan och fick er­sät­tas på det för­be­re­dan­de gen­re­pet och ut­i­från det ska hen­nes in­sats be­dö­mas. Hon har en vo­lym som fyl­ler he­la sa­long­en och rös­tens kän­ne­mär­ke är en viss rak­het som for­mar spets på höjd­to­ner­na, det på en be­kost­nad av ron­dör. Tatja­na är ett par­ti som Beskow kanske har pas­se­rat nu ef­ter att hon sjung­it fle­ra Wag­ner­par­ti­er. Karl-mag­nus Fred­riks­son, som sjöng One­gin i den för­ra upp­sätt­ning­en, blir in­dif­fe­rent i den va­ga re­gin. Han är in­te dan­dy­lik ut­an dri­ver håg­löst om­kring som en trött gam­mal man. Fred­riks­son sjung­er snyggt, men han lå­ter mer som en ro­mans­sång­a­re i sce­ner­na med Beskow.

Jo­el Ann­mo fram­för Len­skijs av­sked med te­no­ral glans, en so­li­tär i vo­kalt hän­se­en­de, även om han sjung­er ari­an vänd från publi­ken. Jo­han­na Rud­ström gör en pigg och ka­vat Ol­ga med sin tä­ta mez­zo. Ka­ta­ri­na Le­o­son (Filipjev­na) kan in­ta en scen och med sin preg­nan­ta röst av­sät­ter hon en tyd­lig ka­rak­tär även i en li­ten roll. I den för­ra upp­sätt­ning­en kla­ga­de jag på Lennart Forsén, som då sak­na­de höjd och er­for­der­ligt djup för Gre­min. Det har in­te bli­vit bätt­re med åren, nu var det mest ett fult hoj­tan­de. Även Su­sann

Végh föll ur ra­men med sin tor­ra och glans­lö­sa mez­zo i en­semb­ler­na. Det är in­te för­svar­bart av Sve­ri­ges na­tio­nal­scen att bju­da på en pre­miär med så ojäm­na sång­arin­sat­ser.

Hov­ka­pel­let dä­re­mot var rent ly­san­de un­der den dy­na­mis­ke ame­ri­kans­ke di­ri­gen­ten Evan Ro­gis­ters led­ning. Han har lett föreställningar ti­di­ga­re bå­de i Stock­holm och Gö­te­borg (där han f.ö. ska di­ri­ge­ra sin förs­ta Ring, start med Rhen­gul­det i höst). Det var stor dy­na­mik i de dra­ma­tis­ka par­ti­er­na ner till minst ski­ra in­sats. En så­dan trans­pa­rent mu­si­ka­lisk ut­lägg­ning hör man säl­lan av Tjaj­kov­skijs par­ti­tur. Synd att det in­te den­na gång fick full ut­del­ning på scen.

TJAJ­KOV­SKIJ: EU­GEN ONE­GIN

Pre­miär 28 april 2018. Di­ri­gent: Evan Ro­gis­ter Re­gi: Va­sily Bark­ha­tov Sce­no­gra­fi: Zi­no­vy Mar­go­lin Ko­stym och mask: Ol­ga Shaish­me­las­hvi­li Ljus: Alex­an­der Si­vaev So­lis­ter: Karl-mag­nus Fred­riks­son, Cor­ne­lia Beskow, Jo­el Ann­mo, Jo­han­na Rud­ström, Lennart Forsén, Su­sann Végh, Ka­ta­ri­na Le­o­son, Jo­nas De­ger­feldt, m.fl.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.