BOKNYTT

Tidskriften OPERA - - Innehåll - Ka­rin He­lan­der

Lars-åke Thess­mans sce­no­gra­fi­bok Till rum blir ti­den här samt Fre­dric Be­do­ires bok Adelcrantz och kär­le­ken till kons­ter­na.

TILL RUM BLIR TI­DEN HÄR. SCE­NO­GRA­FI

Lars-åke Thess­man Art and The­o­ry Publishing, 2018 (240 s.) ISBN 978-91-88031-59-4

Som ope­ra­publik minns man de säll­samt un­der­ba­ra ögon­blick av konst­när­li­ga to­talupp­le­vel­ser där mu­si­ken, bil­den, fär­gen, for­men, lju­set, ak­tio­nen, rö­rel­sen och ordet sam­ver­kar. Som vid Erich Wol­f­gang Korn­golds Die to­te Stadt på Werm­land Ope­ra i Karl­stad (re­gi: So­fia Ju­pit­her, 2016). På sce­nen ett min­nes­rum som spric­ker upp i en ma­ka­lös scen­väx­ling till en ask­grå stad med tom­ma föns­ter, svart­blän­kan­de ka­na­ler och rök­dim­mor. En sön­der­vitt­rad stad som speg­lar ett men­talt sön­der­fall. El­ler An­tonín Dvorˇáks Ru­sal­ka på Gö­te­borgso­pe­ran (re­gi: Da­vid Ra­dok, 2012), där mu­si­kens in­ten­si­va na­tur­ro­man­tik vi­su­a­li­se­ras av ett gåt­fullt scen­rum med vass­rug­gar och där vatt­net sipp­rar in ge­nom väg­gar och golv.

I bå­da fal­len är sce­no­gra­fin sig­ne­rad Lars-åke Thess­man, vars ena­stå­en­de för­må­ga att ge­stal­ta re­gi­kon­cept ge­nom li­ka ana­ly­tis­ka som vi­su­ellt fa­sci­ne­ran­de scen­bil­der fått publi­ken att häp­na i fle­ra de­cen­ni­er. Nu bju­der han ge­ne­röst på si­na er­fa­ren­he­ter och ett fan­tas­tiskt bild­ma­te­ri­al av skis­ser och fö­re­ställ­nings­fo­to­gra­fi­er i boken Till rum blir ti­den här med den väl­val­da ti­teln lå­nad ur Ri­chard Wag­ners Par­si­fal. Thess­mans sce­no­gra­fi­er hand­lar just om hur rum och tid för­vand­las, hur rum­met speg­lar ti­den, hur ti­den för­änd­rar rum­met.

Boken är in­de­lad i sex ka­pi­tel som ut­går från sce­no­gra­fins oli­ka funk­tio­ner samt en av­slu­tan­de in­ter­vju med Thess­man av Sö­ren Tran­berg om sce­no­gra­fens ar­bets­pro­cess (som li­ka gär­na kan lä­sas som in­led­ning). Var­je ka­pi­tel ex­emp­li­fie­ras med sce­no­gra­fi­er, bå­de på tal­te­a­ter­sce­nen un­der 1970- och 80-ta­len, då Thess­man ock­så of­ta an­sva­ra­de för ko­sty­mer­na, och främst från ope­ra­sce­nen un­der de se­nas­te de­cen­ni­er­na. Il­lu­sio­nens oänd­li­ga per­spek­tiv, trom­pe l´oeil-må­le­ri och op­tis­ka syn­vil­lor fi­rar tri­um­fer i Of­fen­bachs Hoff­manns även­tyr och Stra­vin­skijs Ruck­la­rens väg. Skå­de­spe­lar­nas in­ter­ak­tion med scen­rum­met åskåd­lig­görs ex­em­pel­vis ge­nom Eu­ri­pi­des Ifi­ge­ni­as bröllop på Stock­holms stads­tea­ter, där Thess­man ska­pa­de max­i­mal fy­sisk spän­ning ge­nom att lå­ta en­semb­len rö­ra

sig i en kra­ter­lik ut­gräv­nings­grop av sand och bal­kar. So­ci­a­la vill­kor och ma­te­ri­al som sten, ka­kel, ar­me­rat glas, ros­tig me­tall, plåt och be­tong är grund­to­nen för pjä­ser av Ho­ward Bar­ker och Step­hen Po­li­a­koff, men ock­så för Sjosta­ko­vitjs La­dy Mac­beth från Mt­sensk. Psy­ko­lo­gis­ka pro­ces­ser, dröm­mar, sjä­lens land­skap och det un­der­med­vet­nas la­by­rin­ter kan av­lä­sas i rum och mil­jö. Makt och makt­lös­het i Ver­dis Ai­da för­flyt­tas från fa­ra­o­ner­nas Egyp­ten till fa­scis­mens Eu­ro­pa, me­dan my­tens rum sym­bo­li­se­ras ge­nom den oänd­li­ga tun­neln mel­lan jor­de­liv och döds­ri­ke i Glucks Or­feus och Eu­ry­di­ke.

Många upp­sätt­ning­ar kan ex­emp­li­fi­e­ra fle­ra ru­bri­ker, det vi­su­el­la ut­tryc­ket kan ge­stal­ta bå­de makt och myt, el­ler il­lu­sion och in­re liv, sam­ti­digt. För­fat­ta­ren har skarp­sli­pat kor­ta och of­ta näs­tan po­e­tiskt glas­kla­ra tex­ter, som sam­man­fat­tar ut­gångs­punk­ter­na, ver­kens re­spek­ti­ve kär­na och be­ty­del­se­ful­la steg i ar­bets­pro­ces­ser­na. Larså­ke Thess­mans sce­no­gra­fi­er är in­te ba­ra med­ska­pan­de, de ger fun­da­men­ta­la nyck­lar till re­gi­kon­cep­ten. Sam­ti­digt be­to­nar Thess­man det kol­lek­ti­va ar­be­tet och lyf­ter fram al­la de med­ar­be­ta­re som är nöd­vän­di­ga men of­ta osyn­li­ga för publi­ken: kon­struk­tö­rer, snic­ka­re, de­kor­må­la­re, tek­ni­ker med fle­ra. Han skri­ver ock­så fram sam­ar­be­tet med de re­gis­sö­rer som han ar­be­tat nä­ra och länge med, bland and­ra Da­vid Ra­dok och Yan­nis Hou­var­das, ko­stym­ska­pa­re som Ka­rin Er­ski­ne och ljus­de­sig­ners som Tor­kel Blom­kvist (som bi­drar med en kort, läsvärd be­trak­tel­se om lju­set i rum­met).

Det är spän­nan­de att föl­ja pro­ces­sen från ti­di­ga idéskis­ser till avan­ce­ra­de bly­erts­skis­ser som är konst­verk i sig el­ler (mer sen­ti­da) di­gi­talt fram­ar­be­ta­de skis­ser, liksom de­tal­je­ra­de bild­par­ti­tur scen för scen, scen­mo­del­ler och ar­bets­be­skriv­ning­ar. Ar­be­tet är en his­nan­de ba­lans­gång mel­lan konst­när­lig vi­sion och prak­ti­ka­li­te­ter, sä­ker­hets­krav och akus­tis­ka för­ut­sätt­ning­ar. Och det krävs, för­står man, tå­la­mod, di­plo­ma­ti, en­vis­het och över­tal­nings­för­må­ga. Thess­mans kom­men­ta­rer ger myc­ket tan­kestoff och man ser de hän­fö­ran­de fö­re­ställ­nings­fo­to­gra­fi­er­na på nya sätt. Stil­brott ger dy­na­mik, per­spek­tiv­lä­ra är konst och färgsym­bo­lik fa­sci­ne­ran­de.

Ar­bets­pro­ces­sens oli­ka steg be­ly­ses ock­så i sam­ta­let med Sö­ren Tran­berg. Re­se­arch är vik­tigt. Thess­man och Ra­dok re­ser till Prag för att in­su­pa Kaf­ka-at­mo­sfär och till en sjö på böh­mis­ka lands­byg­den för Ru­sal­ka. Bild­konst­nä­rer och ar­ki­tek­ter från an­ti­ken över re­näs­sans och ba­rock till post­mo­der­nism, fo­to­konst och film in­spi­re­rar. Ing­et läm­nas åt slum­pen, det nog­gran­na för­be­re­del­se­ar­be­tet är nöd­vän­digt, san­ning­ens mi­nu­ter upp­da­gas på scen­re­pe­ti­tio­ner­na då al­la de­lar ska va­ra på plats och en­dast smär­re kor­ri­ge­ring­ar är möj­li­ga. Thess­man skri­ver om hur frik­tion kan ska­pa kre­a­ti­vi­tet och om vik­ten av konst­när­lig syn­tes (i stäl­let för kom­pro­miss) – fak­tiskt på lik­nan­de sätt som sce­no­gra­fen Gu­nil­la Palm­sti­er­na-weiss ut­tryc­ker det i sin, ock­så myc­ket läsvär­da, bok Min­nets spel­plats (Bon­ni­ers, 2013).

Lars-åke Thess­mans Till rum blir ti­den här är oer­hört ini­ti­e­rad, kun­skaps­rik och vi­su­ellt at­trak­tiv. Den kom­mer att va­ra till stor gläd­je för dem som vill ar­be­ta med scen­konst och är en guld­gru­va för den ny­fi­ket in­tres­se­ra­de te­a­ter- och ope­ra­publi­ken.

ADELCRANTZ OCH KÄR­LE­KEN TILL KONS­TER­NA

Fre­dric Be­do­i­re Bok­för­la­get Lang­en­ski­öld i sam­ar­be­te med Kung­li­ga Aka­de­mi­en för de fria kons­ter­na (263 si­dor) ISBN 9 789 188 439178

Fre­dric Be­do­i­re, född 1945, är en av Sve­ri­ges mest namn­kun­ni­ga ar­ki­tek­tur- och konst­histo­ri­ker, och tilli­ka vice pre­ses i Kung­li­ga Aka­de­mi­en för de fria kons­ter­na. Det är med stor ny­fi­ken­het jag tar mig an hans se­nas­te als­ter Adelcrantz och kär­le­ken till kons­ter­na. Som konst­ve­ta­re (do­cent i konst- och bild­ve­ten­skap vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet) har jag många gång­er an­vänt det por­trätt av Adelcrantz, må­lat av Alex­an­der Ros­lin 1754 och som ut­gör bokens om­slags­bild, för att öpp­na för dis­kus­sio­ner om en av de mest cen­tra­la pe­ri­o­der­na i svensk kul­tur­histo­ria, näm­li­gen den se­na­re hälf­ten av 1700-ta­let.

Det var un­der den­na pe­ri­od som det svens­ka konst­li­vet, myc­ket tack va­re ett in­flö­de av ut­länds­ka kom­pe­ten­ser, väx­te fram och for­ma­li­se­ra­des, ex­em­pel­vis i form av aka­de­mi­er. Kun­skaps­sy­nen var tids­ty­piskt pat­ri­ar­kal, vil­ket in­ne­bar att över­he­ten ”väl­vil­ligt” för­med­la­de sitt kun­nan­de till en be­folk­ning som upp­fat­ta­des som okun­nig. Det ska ock­så näm­nas att aka­de­mi­er­na var man­ligt do­mi­ne­ra­de mil­jö­er och att det var svårt för kvin­nor att få till­trä­de dit och ska­pa sig yr­kes­kar­riä­rer den vägen. Det se­na 1700-ta­let är fullt av frik­tio­ner, in­te minst där­för att den bor­ger­li­ga of­fent­lig­he­ten bör­jar ta plats i sam­häl­let. Mitt i det­ta finns Carl Fred­rik Adelcrantz (1716–96), en hov­man, tilli­ka ar­ki­tekt med över­gri­pan­de an­svar för lan­dets stat­li­ga byg­gan­de. Dess­utom var det han som grun­da­de Konsta­ka­de­mi­en i den form vi kän­ner den i dag.

För OPE­RAS lä­sa­re är Adelcrantz kanske mest känd som den som ri­tat Drott­ning­holms­tea­tern, Ki­na slott och Gustav III:S ope­ra­hus (ri­vet 1892). Om det­ta hand­lar nu boken in­te sär­skilt myc­ket, men i gen­gäld ger den en te­ma­ti­se­rad in­gång till Adelcrantz´ mång­fa­cet­te­ra­de liv och verk un­der en tids­pe­ri­od som gav upp­hov till aka­de­mi­er som fort­fa­ran­de an­går oss.

Bokens åt­ta ka­pi­tel, som in­te vä­jer för mot­sätt­ning­ar in­om Adelcrantz´ per­son, tar sig an hans oli­ka rol­ler som ex­em­pel­vis ro­ko­ko­ar­ki­tekt, över­in­ten­dent, konst­te­o­re­ti­ker, konst­sam­la­re el­ler en pi­e­tis­tiskt from per­son. Det sist­nämn­da ka­pit­let blir rik­tigt in­tres­sant mot bak­grund av ak­tu­el­la me­di­a­la dis­kus­sio­ner om så­dant som ”vi­vör­liv” i re­la­tion till aka­de­mi­e­re­la­te­ra­de plik­ter.

Upp­lägg­ning­en med oli­ka te­man gör att lä­sa­ren kan väl­ja ef­ter in­tres­se och hu­mör vad som kan va­ra in­tres­sant att ta del av. Boken fun­ge­rar li­te som en ex­klu­siv, ve­ten­skap­ligt grun­dad tu­rist­gui­de till Adelcrantz´ liv och verk. Den är full av fi­na de­tal­jer och sak­upp­gif­ter som till­sam­mans ger en över­sikt­lig bild av Adelcrantz´ mång­fa­cet­te­ra­de per­son. Ett ex­em­pel är de un­der­ba­ra ro­sa la­ve­ring­ar som finns i många ar­ki­tek­tur­skis­ser. La­ve­ring­ar­na är ut­sökt åter­giv­na och loc­kar till när­ma­re stu­di­um av ar­ki­tek­tu­rens prak­tik. De öpp­nar

för ett sinn­ligt grun­dat för­håll­nings­sätt som jag me­nar gör Adelcrantz´ gär­ning som ar­ki­tekt rätt­vi­sa. Ett an­nat en­ga­ge­ran­de ex­em­pel är en skiss som vi­sar ”förste­nat vat­ten rin­nan­de ur kru­kor” (s. 76) som ut­smyc­kar Norr­bro i Stock­holm.

Som bo­en­de i den så kal­la­de lands­or­ten är det in­te själv­klart att det går att ta en pro­me­nad vid Norr­bro för att stu­de­ra ut­smyck­ning­en på plats, men jag vän­der mig till in­ter­net och hit­tar snabbt ett aktuellt fo­to­gra­fi där det förste­na­de vatt­net syns. Be­do­i­re har in­te tänkt så, ut­an valt ett svart­vitt fo­to­gra­fi från bör­jan av 1950-ta­let, ta­get av ar­ki­tek­tur­histo­ri­kern Erik Lund­berg (1895–1969). Bil­den stan­nar på nå­got vis in­om Be­do­ires in­ter­na sam­man­hang och histo­ria i stäl­let för att vän­da sig ut­åt till nu­ets po­ten­ti­el­la lä­sa­re.

Un­der läs­ning­en fun­de­rar jag ibland över var­för jag – trots bokens up­pen­ba­ra kva­li­te­ter – har svårt att fång­as av fram­ställ­ning­en och var­för jag upp­le­ver den som li­te kvä­van­de. Kanske är det sym­me­trin? Al­la ka­pi­tel är näs­tan li­ka långa. Men de oli­ka te­ma­na bju­der egent­li­gen in till oli­ka gra­der av för­djup­ning och ana­lys, allt­så så­dant som ger kött på be­nen och får fram­ställ­ning­en att le­va.

Nu är Be­do­i­re en am­bi­tiös och kun­nig aka­de­mi­ker, men sam­ti­digt är han fost­rad i en tra­di­tion som gör ho­nom ovil­lig att tyd­lig­gö­ra si­na te­o­re­tis­ka per­spek­tiv, gö­ra me­ta­re­flek­tio­ner och pro­ble­ma­ti­se­ra sin egen fors­kar­roll. Jag ha­de, för att näm­na nå­got, gär­na sett en ut­veck­lad ana­lys av det ovan nämn­da por­trätt som ut­gör en så be­ty­del­se­lad­dad om­slags­bild och som åter­finns i be­sku­ren form in­ne i boken. Som det nu är ler den smin­ka­de Adelcrantz från bokens fram­si­da, in­vid sitt namn i guld­skrift, ut­an att den frik­tion som finns i bil­dens kon­text lyfts fram. I por­trät­tet iscen­sätts Adelcrantz´ so­ci­a­la upp­höjd­het ge­nom un­der­i­från­per­spek­ti­vet och den prakt­ful­la, tak­tilt loc­kan­de dräk­ten som ögat dras till. Arm­bå­gen är fram­skju­ten, nå­got som en­ligt ti­dens por­trätt­kon­ven­tion ut­tryc­ker den do­mi­nans som hör till Adelcrantz´ sam­hälls­ställ­ning.

Överin­ten­den­tens roll och kun­nan­de fram­ställs med pas­sa­re och pen­na, och pe­ru­ken och smin­ket upp­rät­tar en re­la­tion till fransk aris­to­kra­ti un­der 1700-ta­let. Ut­an­för bil­den finns det fram­väx­an­de bor­ger­ska­pet och dess osmin­ka­de an­sik­ten, enkla­re dräk­ter och ökan­de själv­för­tro­en­de. Jag öns­kar ock­så att Be­do­i­re på ett me­ra ge­nom­ar­be­tat och kri­tiskt sätt ha­de ta­git sig an bokens loc­kan­de un­der­ti­tel ”och kär­le­ken till kons­ter­na” och ar­be­tat bå­de med och mot den.

Det finns oer­hört myc­ket sub­stans i boken, men det ha­de, som jag ser det, be­hövts tyd­li­ga­re kon­tras­ter och pro­duk­tiv frik­tion för att få Adelcrantz att fram­trä­da på ett me­ra le­van­de sätt. Fram­för allt ger Adelcrantz och kär­le­ken till kons­ter­na en mång­fa­cet­te­rad och fint form­gi­ven in­gång till en pe­ri­od i svenskt konst­liv som är väl värd att stu­de­ra och re­flek­te­ra över i dag. Astrid von Ro­sen

Tris­tan och Isol­de, Werm­land Ope­ra 2000

Sek­tions­rit­ning till Ope­ra­hu­set vid Gustav Adolfs torg, god­känd av Gustav III i feb­ru­a­ri 1775. Rik­sar­ki­vet

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.