BORIS GODUNOV
Peter Konwitschnys uppsättning av Boris Godunov blev omtalad i media efter en orddispyt mellan regissören och en musiker som jammade jazz i orkesterdiket när applådtacket skulle repeteras efter generalrepetitionen. Ordkriget eskalerade och regissören stängdes av och skickades hem, medan orkestermedlemmen som obstruerat inte ens fick en reprimand. Konwitschny anlände två veckor före premiären och det är hans assistent Annika Nitsch som gjort grovjobbet med att iscensätta den här samproduktionen som redan har spelats i Nürnberg och Lübeck.
Konwitschny vet alltid vad han vill säga med sina uppsättningar, så även här. Han har i Modest Musorgskijs urversion från 1869 tagit fasta på omständigheterna kring den lille tsararvingen Dimitrijs död, som Boris misstänks för kring sekelskiftet 15/1600. Vad som egentligen skedde vet vi inte. Här har regissören bestämt sig för att Boris inte har mördat Dimitrij – en öppning som skapar nya möjligheter i verket. Det är i dessa ”sprickbildningar” som Konwitschny hittar nya ingångar i de verk som han iscensätter. Hans berömda Lohengrin-uppsättning i Hamburg, som utspelade sig i en skolklass på 1920-talet, tog bl.a. fasta på mobbning. I Friskytten på samma scen ställdes allt till rätta av mammon genom att Eremiten delade ut kreditkort i slutscenen.
Köphysterin är också ett bärande tema i Boris Godunov. Här har regissören valt att förlägga slutscenen till ett shoppingcenter med hoppborg. Hans tes är: ”Så länge folk får shoppa och konsumera hålls deras missnöje i schack och de kritiserar inte makten.” Det är en starkt satirisk scenisk touch, lite skruvad men som fungerar. Alla runt Boris förhåller sig till makten som på ett gungfly.
Urversionen med libretto av tonsättaren själv bygger på Alexander Pusjkins läsdrama från 1834. Dramats 23 scener har förvandlats till sju i operan. Varje scen är i sig en solitär med ett vertikalt berättande, där varje tablå har sin egen kurva i denna pauslösa föreställning. Någon övergripande dramaturgi kan man inte tala om. Urversionen är också musikaliskt betydligt fränare än Rimskijkorsakovs bearbetning. Den s.k. Polenakten är inte med, utan det är i stället basarnas opera.
Boris Godunov skulle kunna liknas vid ett av Shakespeares krönikespel, där maktkampen rasar genom generationerna. Allt inleds med den stora massan i Kreml i form av trashankar med en dockteater i fonden. Maktens män skildras genom kasperdockor. Munken Pimen (myndigt sjungen av basen Mats Almgren) leder en paramilitär organisation, där han tatuerar in olika tecken på manskapets kroppar. Är man riktigt observant ser man både den falske Dimitrij och tiggarmunkarna Varlaam och Missail i soldathopen.
Riktigt kuslig blir värdshusscenen när tiggarmunkarna försöker våldta värdshusvärdinnan, som tidigare i scenen älskat med den falske Dimitrij (fint sjungen av Joachim Bäckström), som är efterlyst och sedan får hjälp att fly över gränsen till Polen. I den här mycket fysiska scenen åstadkommer Matilda Paulsson avtryck i form av ett starkt sceniskt utspel och även röstligt med sin täta mezzo. Tiggarmunkarna, Johan Schinkler med sin sonora bas och stora scenerfarenhet ger tillsammans med tenoren Conny Thimander, stor skärpa åt sina tolkningar. Thimander sjunger även mycket gripande den svagsintes (dårens) roll i slutscenen.
Starkaste scenerna är när Clive Bayleys Boris är på scen. I en gyllene sal håller han en geografilektion med sonen Fjodor (trovärdigt gestaltad av Solgerd Isalv); denne ska lära sig mer om sitt kommande imperium, Ryssland. Här inträder också operans verklige ränksmidare Sjujskij. Tomas Lind gör en ovanligt lismande intrigmakare som lyckas rucka upp Boris likt ett urverk så att denne förlorar allt sitt förstånd. Tsaren klättrar i slutscenen ner i orkesterdiket och försvinner ur vår åsyn, också det ett sätt att dö på.
Göteborgsoperan har lyckats med rollbesättningen på ett lysande vis, svenska sångare genomgående och gästen Clive Bayley, som gör en mycket övertygande framställning av tsar Boris. Honom minns jag även som den råbarkade och sadistiske Claggart i Billy Budd i Göteborg 2013.
En mycket stor behållning var Göteborgsoperans orkesterspel under den brittiske dirigenten Leo Hussains ledning. Han fick fram både kärvheten och de mer lyriska tongångarna, och allt detta blandades i den mäktiga kröningsscenen, som bågnar under kyrkklockornas enorma dån ihop med en massiv och mättad körklang.
Gärna mer rysk 1800-talsopera på svenska operascener. Urvalet är omfattande – det är bara att botanisera!
MUSORGSKIJ: BORIS GODUNOV
Premiär 21 april, besökt föreställning 3 maj 2018. Dirigent: Leo Hussain Regi: Peter Konwitschny Assisterande regissör: Annika Nitsch Scenografi och kostymdesign: Timo Dentler och Okarina Peter Ljusdesign: Olaf Lundt Solister: Clive Bayley, Solgerd Isalv, Anna Johansson, Mari Lindbäck, Tomas Lind, Mats Persson, Mats Almgren, Joachim Bäckström, Johan Schinkler, Conny Thimander, Matilda Paulsson, m.fl.