BENEVENUTO CELLINI
Urpremiären på Hector Berlioz´ Benvenuto Cellini i Paris 1838 blev ingen succé. Operan spelades bara några gånger och den besvikne musikkritikern Berlioz fick fortsätta att spy galla över mer framgångsrika konkurrenter, som Meyerbeer och dennes grandoperaspektakel eller Donizetti, vars lidande renässanshjältinnor översvämmade de parisiska scenerna, medan Berlioz muntert bångstyrige renässanshjälte hamnade i malpåse. Det ville sig aldrig riktigt för Berlioz och hans operor. Liksom hans mastodontiska Trojanerna är Benvenuto Cellini ett sorgebarn som vållade tonsättaren enorma bekymmer med en minst sagt kaotisk uppförandehistoria, till största delen utan framgång.
Berlioz´ förstlingsopera Benvenuto Cellini framstår numera som egenartad solitär under första hälften av 1800-talet, inte bara inom den franska operan utan överhuvudtaget. Det var inte konstigt att den unge Berlioz på 1830-talet fascinerades av den florentinske guldsmeden Benvenuto Cellinis överdådiga och händelserika självbiografi. Denne gränsöverskridande rebell var idealisk hjälte hos de romantiker som svärmade för den italienska renässansens ohämmade konstnärsgeni, där Berlioz antagligen kände igen sin egen hyperkänsliga och kaotiska konstnärsnatur.
Operan var från början utformad som en opéra comique, den franska lättare operaformen med talad dialog. Opéra-comique antog inte Berlioz´ opera – antagligen tyckte man att den för tiden hade alltför avancerad musik och för höga sceniska anspråk. Det blev i stället L’académie, den stora operan, som tog sig an verket, vilket betydde att recitativ och dramatiska transportsträckor måste tillkomponeras. Det som vanns i musikalisk kvalitet förlorades i lätthet, fart och esprit, vilket definitivt inverkade menligt både på publik och kritik. Ett visst intresse visar Franz Liszt, då operachef i Weimar, som uppför verket i en tysk version som når framgång under några decennier. I Frankrike bryr man sig inte om sin landsmans svårbemästrade operor och Benvenuto Cellini blir helt begravd under det sena 1800-talets operakometer som Gounod, Massenet och Bizet.
När det gäller Berlioz´ operor, fick han sannerligen erfara att ingen är profet i sitt hemland. På senare tid har åtminstone Trojanerna, trots att uppsättningarna gräver djupt i operahusens penningpungar, nått den plats den förtjänar som en av den franska operalitteraturens främsta. Däremot har intresset för Berlioz´ förstlingsverk varit minimalt. Mellan 1839 och 1972 spelades Benvenuto Cellini inte alls på Parisoperan. Initiativet till de första officiella grammofoninspelningarna togs av engelsmannen och Berliozspecialisten Colin Davis, som introducerade operorna för en internationell publik med bland andra Nicolai Gedda som Cellini och Berit Lindholm som Cassandra i Trojanerna.
Inte heller nu när Benvenuto Cellini efter tjugofem år återkom på Bastiljoperan är det fransmännen som står för produktionen. Uppsättningen kommer från English National Opera och är signerad den tidigare Monte Python-medlemmen Terry Gilliam. Ändå känns det som att Benvenuto Cellini har hamnat där den hör hemma. Bastiljoperans scen är som gjord för Terry Gilliams och Aaron Marsdens magnifika scenografi, som utnyttjar det stora
scenrummet med att visualisera operans samtliga scenbilder och når sin höjdpunkt med ett effektfullt avtäckande av den gigantiska Perseusskulpturen i guld. Det är generöst, fartfyllt och monumentalt och påminner oss om att det var just i Paris som grand opéra, operan i monumentalformat, skapades.
Berlioz´ operaspråk är ju av många ansett som ”problematiskt”. Det självständiga helt personliga idiomet med sina abrupta tempoväxlingar och sin originella orkestrering motverkar och bromsar upp det dramatiska flödet. Handlingen i sig inbegriper många tillfällen till intensiv aktion: kärleksbekymmer, mord, glammande festyra och tänkvärd konstnärsproblematik, men Berlioz hade ingen känsla för musikdramatiskt flöde. Helt lyckades inte dirigenten Philippe Jordan överbygga de lakuner som uppstår. I gengäld visar han en stor omsorg om Berlioz´ delikata detaljer och sprakande klangbilder. Den romerska karnevalen blev både sceniskt och musikaliskt ett muntert pandemonium, precis som det är avsett att vara.
Vokalt är titelpartiet krävande med sina krav på dramatiska tenorattacker och raffinerad fransk sångdeklamation (den skrevs direkt för Gilbert Duprez, den förste som utstötte det sedan oundgängliga ”ut de poitrine”, höga C med full röst). John Osborn, som tidigare utmärkt sig genom sin kraftfulla Rossinivirtuositet, var klippt och skuren för rollen, även sceniskt var han den oförvägne gamängen och den passionerade revoltören.
Pretty Yendes (Teresa, Cellinis älskade) personliga sammetssopran vill man ha förevigad. Habila var barytonerna Maurizio Muraro och Audun Iversen som Teresas far Balducci och konkurrenten, guldsmeden Fieramosca. En imposant påve, Clemens VII, blev Marco Spotti med underbar komik. Allt avslutades med ett guldregn som föll över publiken, vilket låg helt i linje med denna storslagna och generösa operafest.
BERLIOZ: BENVENUTO CELLINI
Premiär 20 mars, besökt föreställning 23 mars 2018. Dirigent: Philippe Jordan Regi: Terry Gilliam Scenografi: Aaron Marsden och Terry Gilliam Kostym: Katarina Lindsay Video: Finn Ross Koreografi: Leah Hausman Solister: John Osborn, Pretty Yende, Maurizio Muraro, Audun Iversen, Marco Spotti, m.fl.