Den 15 juli har Heinrich Marschners opera Vampyren Sverigepremiär på Läckö slott. Lennart Bromander presenterar tonsättaren och ger oss en bakgrund.
Uruppförandet av Heinrich Marschners opera Hans Heiling på hovteatern i Berlin den 24 maj 1833 blev det årets stora operahändelse i Tyskland. Raskt följde uppsättningar i Aachen, Frankfurt, Hannover och Leipzig. Hans Vampyren från 1828 får sin svenska premiär på Läckö slott i sommar. En av dem som kommenterade den nya operan var den tjugoårige Richard Wagner, som arbetade som repetitör och alltiallo vid operan i Würzburg. Hans syster Rosalie hade skrivit till honom och berättat om sin entusiasm för det nya verket. Richard svarar: ”Du skriver bland annat att du tyckte så mycket om Hans Heiling och att den fortfarande går för fulla hus – jag måste tillstå att den nyheten på visst sätt gläder mig. Vi har också här uppfört operan, och jag tycker också att musiken är rätt hygglig (recht hübsch), åtminstone enskilda stycken; men en sådan brist på totaleffekt har jag aldrig stött på i någon av Marschners tidigare operor. Jag förstår bara inte, de bästa möjligheterna till effekter har han bara låtit sig gå förbi. Vad är det där för aktslut! Och vilken brist på melodier i körerna. I andra aktens final behandlar han själva kulminationen så slarvigt och framhäver stegringen så dåligt att man tror att här händer bara något obetydligt. Kort och gott, inte ett enda nummer tar tag i en! Jag måste erkänna att detta ger mig stolta förhoppningar för min egen opera.”
Det här är ett intressant citat som visar att Wagner i första hand inte inspirerades av Marschners operor utan snarast triggades att utmana och bräcka sin äldre och framgångsrika kollega. Och det gjorde han, inte med operaförstlingen Die Feen, men väl med det första mästerverket Den flygande holländaren nio år senare. Den har påfallande likheter med Hans Heiling.
Huvudpersonen i Hans Heiling är en jordande (Erdgeist), ett slags människoartad gnom, en outsider och baryton just som Wagners holländare. Även han längtar efter en jordisk kvinnas kärlek. Hans utvalda Anna är sopran som Senta, hennes svartsjuke tenor heter Konrad och inte Erik. Heiling frestar som holländaren med rika skatter. En girig förälder, visserligen en mor och inte en far, låter sig lätt lockas. Heiling har också i bakgrunden en härskara spökmatroser, fast här små otrevliga jordandar – det är lätt att se dessa som incitament inte bara till holländarens matroser utan också till de stackars dvärgar som Alberich plågar så svårt i Rhenguldet.
Mängder av dramaturgiska detaljer i Hans Heiling går igen i Den flygande holländaren, men inte som en akt av inspiration, Wagner tycks snarare vara ute efter att demonstrera hur mycket bättre han
kan utnyttja samma dramaturgiska förutsättningar. Hör man de två operorna tätt efter varandra känns det som om Wagner punkt för punkt krossar den arme föregångaren.
Det är lätt att föreställa sig att Marschner, när han såg Den flygande holländaren, kände sig som Salieri i den berömda scenen i Peter Shaffers pjäs Amadeus, där Salieri hör Mozarts Gran partita och inser att mot Mozarts geni är han chanslös.
Heinrich Marschner var under den här tiden, 1830-talet, Tysklands mest framgångsrike operatonsättare. Men eftervärlden har dömt honom till det beklagliga operahistoriska ödet att ses som den felande (bokstavligen!) länken mellan en skyhögt överlägsen föregångare, Carl Maria von Weber och en ännu mer överlägsen efterföljare, Richard Wagner.
Heinrich Marschner föds 1795 i den lilla staden Zittau i Sachsen och växer upp i en hantverkarfamilj. En kantor uppmärksammar hans musikaliska begåvning, och han får musikutbildning, samtidigt som han sätts att studera juridik i Leipzig. Redan som artonåring gör han slut med juridiken för att satsa helt på musiken. Tre år senare reser han till Wien och träffar Beethoven. En första kapellmästartjänst får han i Pressburg (Bratislava) och där får han 1818 sin första opera Saidar und Zulima uppförd. Sin nästa opera Heinrich IV und d´aubigné skickar han till Dresden, där Carl Maria von Weber blir intresserad och leder uruppförandet. Marschner skyndar sig att flytta till Dresden, och han blir assisterande kapellmästare åt Weber. Efter Webers död 1826 räknar Marschner med att utnämnas till dennes efterträdare, men så blir det inte och han lämnar Dresden för Leipzig. Efter att redan ha blivit änkling två gånger gifter sig Marschner samtidigt för tredje gången, och den här gången lever hans hustru litet längre.
Under den sista tiden i Dresden sysselsätter sig Marschner med ett operalibretto efter Lord Byrons Lord Ruthven, och 1828 uruppförs i Leipzig hans nya opera, Vampyren. Det blir succé direkt, och operan innebär Marschners stora genombrott. En rad andra tyska scener tar omgående upp verket. Och inte bara i Tyskland, på Covent Garden i London spelas den hela sextio gånger inom loppet av ett år.
I publiken vid uruppförandet i Leipzig 1828 fanns den femtonårige Richard Wagner, som under sin tid i Würzburg hade att arbeta också med denna Marschneropera. I sin självbiografi Mein Leben är Wagner litet mer positiv till Vampyren än han är i den förintande analysen av Hans Heiling i brevet till Rosalie. Han framställer Vampyren som positiv motbild till Meyerbeers samtida skräcksuccé Robert le diable. Marschner får i självbiografin tjäna som instrument i Wagners envetna kampanjer mot Meyerbeer. Han framstår som ärligare i brevet till Rosalie.
Vampyrer som populärkulturellt tema förknippar vi i dag främst med Bram Stokers Dracula från 1897 med förnyad svensk aktualitet genom Victoria Borisova-ollas opera. Men vampyrer var kulturell vardagsrekvisita redan i början av 1800-talet, då det rådde skräckromantisk högkonjunktur. Mary Shelley skrev sin roman om Frankenstein, och djävulen fick arbeta för högtryck inom de flesta genrer, från de enklaste skillingtryck till Goethes Faust. Inte minst vampyrer var populära. Få har överlevt, men för svensk del finns ett lysande exempel i Carl Jonas Love Almqvists Amorina.
Inom operan fick skräckromantiken sitt främsta uttryck i Webers Friskytten med den magnifika scenen i vargklyftan. Marschner var ju assistent åt Weber ett par år, och han tog de djupaste intryck av sin beundrade chef vid hovoperan i Dresden. Det missar ingen som lyssnar till Vampyren. Redan i uvertyren hör man hur Marschner fullkomligt sugit i sig Webers tonspråk. Så suggestiv som Weber lyckas Marschner aldrig bli, trots att librettot tar ut skräcksvängarna mer i Vampyren än i Hans Heiling. Den högst obehaglige Lord Ruthven hinner suga livet ur två oskyldiga unga flickor, innan den tredjes egentliga fästman i sista stund brädar den demoniske lorden och bryter hans makt genom att inför allt folket utbrista ”dies Scheusal hier ist ein Vampir!”.
För oss i vår tid, härdade av blodiga skräckfilmseffekter som vi är, kan ett verk som Marschners Vampyren te sig beskedligt och naivt, men med litet fantasi är det lätt att föreställa sig vilket starkt intryck verket kunde göra på en publik som saknade vår tids populärkulturella retningar. Och även om Marschner håller sig inom konventionella ramar har Vampyren dramatiskt flyt och är oavbrutet melodiskt tilltalande.
Redan året efter Vampyren har nästa Marschneropera premiär i Leipzig, Der Templer und die Jüdin (Tempelriddaren och judinnan). Också den blir en framgång och år 1924 försökte man i Berlin återuppliva den i en bearbetning av Hans Pfitzner, men det blev en engångsföreteelse. Av Marschners tolv operor har endast Vampyren och Hans Heiling nått modern publik.
År 1831 utnämns Marschner till hovkapellmästare i Hannover, där han i handen får ett libretto av Eduard Devrient om jordanden
Hans Heiling. Efter succépremiären på Berliner Hoftheater, blir Marschner den store operatonsättaren för dagen. Bland annat erbjuds han ställningen som dansk hovkapellmästare efter att 1836 ha dirigerat sin opera i Köpenhamn. Han är lockad men håller fast vid Hannover trots sämre ekonomiska villkor. Danske kungen förlänar honom ändå Dannebrogorden.
Hans Heiling kom så småningom också till Sverige och spelades åtta gånger på Kungliga Operan säsongen 1865/66. Den uppsättningen togs upp igen ett par gånger 1906, då med John Forsell i titelrollen. 1897 gavs operan också på Stora Teatern i Göteborg. Vampyren nådde däremot aldrig Sverige och får således efter 190 år sin svenska premiär på Läckö slottsopera den 15 juli i år.
Inte heller i Tyskland har Marschners operor fått någon riktig renässans, men Hans Heiling dyker upp ibland fast med glesa mellanrum. År 2001 gjorde en av de största tyska scenerna, Deutsche Oper i Berlin, ett gott försök att rehabilitera verket. Christian Thielemann gav imponerande glans åt Marschners partitur, och en av Tyskland främsta karaktärsbarytoner Wolfgang Schöne utformade ett etsande skarpt porträtt av operans obskyre hjälte.
Heinrich Marschner red på skräckvågen under biedermeiertiden med sina två stora succéer Vampyren och Hans Heiling, men han lyckades inte alls med sina följande operor Kaiser Adolph von Nassau, Austin och Sangeskönig Hiarne oder das Tyrfingschwert. Efter nära tjugo års kamp med hovbyråkratin fick han i alla fall sin försörjning som hovkapellmästare slutgiltigt tryggad 1852. Men nu avled också hans tredje hustru, och även sju av hans tio barn var döda. Mot slutet av sitt liv blev Marschner tämligen isolerad. Det tyska musiklivet glömde honom ganska snabbt, men han hann gifta sig en fjärde gång med en trettio år yngre sångerska innan han pensionerades mot sin vilja 1859. Två år senare avled han 66 år gammal.
Heinrich Marschner tillhör inte de stora operatonsättarna, men han är inte heller någon av de riktigt små. Vi bör åtminstone hedra honom som mannen som lyckades fylla tomrummet mellan de två stora W:na i den tyska operans historia. Lennart Bromander