Den 28 ju­li har Je­an-philip­pe Ra­meaus ope­ra-ba­lett Pyg­ma­li­on pre­miär på Drott­ning­holms­tea­tern. Claes Wah­lin tar oss med in i Je­an-philip­pe Ra­meaus värld och be­rät­tar om ver­ket.

Tidskriften OPERA - - Innehåll -

Som­ma­rens en­da ba­roc­ko­pe­ra på Drott­ning­holms­tea­tern är Je­an-philip­pe Ra­meaus en­ak­ta­re Pyg­ma­li­on (egent­li­gen Pig­ma­li­on), en kort ”ac­te-bal­let” – ba­ra tre­kvart – från 1748. Den väl­kän­da histo­ri­en om hur Pyg­ma­li­on ska­par en sta­ty av så­dan skön­het att han för­äls­kar sig i den, var­ef­ter Ve­nus i sin vis­het ger sta­tyn liv, har, liksom myc­ket från Ovi­di­us Me­ta­mor­fo­ser, ett långt liv.

Pyg­ma­li­on var kung på Cy­pern och ska allt­så in­te för­väx­las med den Pyg­ma­li­on som var kung i Ty­ros. Den se­na­re ha­de för öv­rigt en sys­ter som är än mer be­römd än den först­nämn­de Pyg­ma­li­on: Di­do. I Ovi­di­us – my­ten åter­ges i ti­on­de boken – finns det en för­histo­ria som be­rät­tar om Pyg­ma­li­ons val att hell­re äg­na sig åt konst än kvin­nor.

Ve­nus är vred, hen­nes en gång äls­ka­de cyp­ri­o­tis­ka flic­kor, pro­poi­ti­der­na, liksom de som kal­las ke­ras­ter ef­ter si­na två horn i pan­nan, har va­rit ogäst­vän­li­ga. På själ­vas­te Ju­pi­ters al­ta­re, gäst­vän­lig­he­tens guds al­ta­re, har man slak­tat främ­ling­ar: al­ta­ret är fullt av blod­fläc­kar.

Ve­nus straf­far dem ge­nom att för­vand­la dem till tju­rar, men pro­poi­ti­der­na för­ne­kar Ve­nus var­vid hon gör dem till pro­sti­tu­e­ra­de, vil­ket le­der till att de, ef­ter si­na av skam för­hård­na­de drag, blir till ste­nar.

Här kom­mer då Pyg­ma­li­on in. Han har har­mats så av des­sa skö­kor att han valt att ald­rig gif­ta sig el­ler de­la bädd med en kvin­na. I stäl­let äg­nar han sig åt kons­ten och skulp­te­rar en out­säg­ligt vac­ker kvin­na av vi­tas­te el­fen­ben, så vac­ker att han för­äls­kar sig i hen­ne. Ve­nus för­bar­mar sig vid fes­ti­va­len äg­nad hen­ne, för även om Pyg­ma­li­on en­dast bön­fal­ler om en kvin­na li­ka vac­ker som sin sta­ty, så blir hans ska­pel­se le­van­de. Skill­na­den mel­lan konst och liv är upp­hävd.

Ef­tersom re­gis­sö­ren Sa­bu­ro Teshi­ga­wa­ra, en­ligt Drott­ning­holms­tea­terns hem­si­da, har lagt till en pro­log och epi­log, så får vi kanske li­te av för­histo­ri­en till den mer kän­da de­len av my­ten. Vad epi­lo­gen ska bju­da på är osä­kert, ef­tersom Ovi­di­us ti­ger om vad som hän­der ef­ter att Pyg­ma­li­on har gift sig med den namn­lö­sa sta­tyn an­nat än att de fick en dot­ter, Pa­fos.

Det­ta slags en­ak­ta­re var po­pu­lä­ra, of­tast fram­för­des de till­sam­mans med and­ra kom­po­si­tö­rers verk un­der sam­ma kväll. Det är un­ge­fär en så­dan upp­sätt­ning som Vadste­na-aka­de­mi­en i som­mar gör med So­len och Nord­stjär­nan, där tre kom­po­si­tö­rer sam­sas. Bland and­ra Je­an-bap­tis­te Lul­ly, vars an­de vi­lar lätt över Ra­meaus uver­tyr till Pyg­ma­li­on.

Ra­meaus en­ak­ta­re var en stor fram­gång ome­del­bart ef­ter pre­miä­ren 1748. Den spe­la­des kring 200 föreställningar fram till 1781, vil­ket även för den po­pu­lä­re Ra­meau var ett häp­nads­väc­kan­de an­tal gång­er. Han lär ha kom­po­ne­rat ver­ket på någ­ra vec­kor, för­mod­li­gen för att bi­stå den kon­kurs­ho­ta­de Ac­a­démie Roya­le i Pa­ris, vil­ket dock in­te hjälp­te ef­tersom Lud­vig XV året ef­ter lät sta­den Pa­ris ta över te­a­tern.

Ra­meaus li­bret­tist, Bal­lot de So­vot, lå­na­de tex­ten från La Mot­tes en­trée ”La sculp­tu­re”, som ingick i den­nes ope­ra Le tri­omp­he de l'amour, en ope­ra-ba­lett från 1700. Att åter­an­vän­da ett li­bret­to på det­ta vis var i Frank­ri­ke nytt (i Ita­li­en var det desto van­li­ga­re), och de So­vot fick ock­så en del kri­tik; han kal­la­des bland an­nat för La Mot­tes correc­teur.

Det har även spe­ku­le­rats om Ra­meau er­in­ra­de sig den skan­dalsuc­cé en no­vell om Pyg­ma­li­on ha­de gjort 1741, An­to­i­ne Bou­reau­des­lan­des Pyg­ma­li­on, ou la sta­tue animée, som ska ha fått ti­dens cen­sor att brän­na skrif­ten på grund av dess li­bertins­ka in­ne­håll.

Till Pyg­ma­li­ons fram­gång räk­nas bland an­nat uver­ty­ren, som ska il­lu­stre­ra hur Pyg­ma­li­on ci­se­le­rar sin sta­ty. Dansin­sla­gen gav ome­del­bart ge­hör och är när­mast ett pot­pur­ri på de dan­ser Ra­meau ha­de an­vänt i si­na ope­ra-ba­let­ter. Sta­tyn får här lä­ra sig hur man rör sig och hon blir raskt en skick­lig dan­sa­re. Gi­vet­vis finns här ock­så ett par ari­or som ha­de stor fram­gång, främst Pyg­ma­li­ons ”Que d’ap­pas ! Que d’at­traits !” (ung. För­tju­san­de! Oe­mot­stånd­ligt!) och hans av­slu­tan­de hyll­ning till kär­le­ken ”Règ­ne Amour”.

Ur­sprung­li­gen sjöngs Pyg­ma­li­on av en counter­te­nor, på Drott­ning­holm är det An­ders J Dah­lin, vars höga te­nor är det slags röst som of­tast an­vänds vid mo­der­na fram­fö­ran­den. Det finns en hand­full mo­der­na in­spel­ning­ar, den se­nas­te med Christop­he Rous­set och Les Ta­lens Ly­ri­ques, an­nars även med Le Con­cert Spi­ri­tu­el un­der Her­vé Ni­quets led­ning och, nog fort­fa­ran­de den bäs­ta, Les Arts Flo­ris­sants och Wil­li­am Christie. De se­na­re står ock­så för den auk­to­ri­ta­ti­va ut­gå­van av par­ti­tu­ret. Claes Wah­lin

1. Drott­ning­holms Slottste­a­ter. Foto: Bengt Wan­se­li­us. 2. Sa­bu­ro Teshi­ga­wa­ra. Foto: Ri­ho­ko Sa­to. 3. Je­an-philip­pe Ra­meau.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.