Den 28 juli har Jean-philippe Rameaus opera-balett Pygmalion premiär på Drottningholmsteatern. Claes Wahlin tar oss med in i Jean-philippe Rameaus värld och berättar om verket.
Sommarens enda barockopera på Drottningholmsteatern är Jean-philippe Rameaus enaktare Pygmalion (egentligen Pigmalion), en kort ”acte-ballet” – bara trekvart – från 1748. Den välkända historien om hur Pygmalion skapar en staty av sådan skönhet att han förälskar sig i den, varefter Venus i sin vishet ger statyn liv, har, liksom mycket från Ovidius Metamorfoser, ett långt liv.
Pygmalion var kung på Cypern och ska alltså inte förväxlas med den Pygmalion som var kung i Tyros. Den senare hade för övrigt en syster som är än mer berömd än den förstnämnde Pygmalion: Dido. I Ovidius – myten återges i tionde boken – finns det en förhistoria som berättar om Pygmalions val att hellre ägna sig åt konst än kvinnor.
Venus är vred, hennes en gång älskade cypriotiska flickor, propoitiderna, liksom de som kallas keraster efter sina två horn i pannan, har varit ogästvänliga. På självaste Jupiters altare, gästvänlighetens guds altare, har man slaktat främlingar: altaret är fullt av blodfläckar.
Venus straffar dem genom att förvandla dem till tjurar, men propoitiderna förnekar Venus varvid hon gör dem till prostituerade, vilket leder till att de, efter sina av skam förhårdnade drag, blir till stenar.
Här kommer då Pygmalion in. Han har harmats så av dessa skökor att han valt att aldrig gifta sig eller dela bädd med en kvinna. I stället ägnar han sig åt konsten och skulpterar en outsägligt vacker kvinna av vitaste elfenben, så vacker att han förälskar sig i henne. Venus förbarmar sig vid festivalen ägnad henne, för även om Pygmalion endast bönfaller om en kvinna lika vacker som sin staty, så blir hans skapelse levande. Skillnaden mellan konst och liv är upphävd.
Eftersom regissören Saburo Teshigawara, enligt Drottningholmsteaterns hemsida, har lagt till en prolog och epilog, så får vi kanske lite av förhistorien till den mer kända delen av myten. Vad epilogen ska bjuda på är osäkert, eftersom Ovidius tiger om vad som händer efter att Pygmalion har gift sig med den namnlösa statyn annat än att de fick en dotter, Pafos.
Detta slags enaktare var populära, oftast framfördes de tillsammans med andra kompositörers verk under samma kväll. Det är ungefär en sådan uppsättning som Vadstena-akademien i sommar gör med Solen och Nordstjärnan, där tre kompositörer samsas. Bland andra Jean-baptiste Lully, vars ande vilar lätt över Rameaus uvertyr till Pygmalion.
Rameaus enaktare var en stor framgång omedelbart efter premiären 1748. Den spelades kring 200 föreställningar fram till 1781, vilket även för den populäre Rameau var ett häpnadsväckande antal gånger. Han lär ha komponerat verket på några veckor, förmodligen för att bistå den konkurshotade Académie Royale i Paris, vilket dock inte hjälpte eftersom Ludvig XV året efter lät staden Paris ta över teatern.
Rameaus librettist, Ballot de Sovot, lånade texten från La Mottes entrée ”La sculpture”, som ingick i dennes opera Le triomphe de l'amour, en opera-balett från 1700. Att återanvända ett libretto på detta vis var i Frankrike nytt (i Italien var det desto vanligare), och de Sovot fick också en del kritik; han kallades bland annat för La Mottes correcteur.
Det har även spekulerats om Rameau erinrade sig den skandalsuccé en novell om Pygmalion hade gjort 1741, Antoine Boureaudeslandes Pygmalion, ou la statue animée, som ska ha fått tidens censor att bränna skriften på grund av dess libertinska innehåll.
Till Pygmalions framgång räknas bland annat uvertyren, som ska illustrera hur Pygmalion ciselerar sin staty. Dansinslagen gav omedelbart gehör och är närmast ett potpurri på de danser Rameau hade använt i sina opera-baletter. Statyn får här lära sig hur man rör sig och hon blir raskt en skicklig dansare. Givetvis finns här också ett par arior som hade stor framgång, främst Pygmalions ”Que d’appas ! Que d’attraits !” (ung. Förtjusande! Oemotståndligt!) och hans avslutande hyllning till kärleken ”Règne Amour”.
Ursprungligen sjöngs Pygmalion av en countertenor, på Drottningholm är det Anders J Dahlin, vars höga tenor är det slags röst som oftast används vid moderna framföranden. Det finns en handfull moderna inspelningar, den senaste med Christophe Rousset och Les Talens Lyriques, annars även med Le Concert Spirituel under Hervé Niquets ledning och, nog fortfarande den bästa, Les Arts Florissants och William Christie. De senare står också för den auktoritativa utgåvan av partituret. Claes Wahlin