Stefan Johansson gör åtta nerslag och botaniserar bland La Nilssons cd- och dvd-utgivningar under rubriken hört och ohört 1947– 82.

HÖRT OCH OHÖRT 1947–1982

13 april 1947

Estrellas aria, akt 1, Estrella di Soria (Franz Berwald) Radioorkestern/sten Frykberg Birgit Nilssons första skivinspelning CD: Bluebell

Birgit Nilsson skivdebuterar för märket ”Radiotjänst” med en instrumentalt koloratursprakande aria skriven för Christina Nilsson, som aldrig uruppförde sin mentor Berwalds opera. Hade Birgit Nilsson någon förebild i den här svåra musiken? Det existerade vid denna tid två inspelningar, men om hon inte varit i publiken vid inspelningstillfällena hade Nilsson knappast tillgång till varken en lackskiva från 1943 från en radiokonsert med Hjördis Schymberg eller dito från Operans uppsättning 1946 med Inga Sundström. Ingendera skulle publiceras förrän långt senare.

Sundströms röstkris spelade en avgörande roll för att Nilsson alls fick sin andra debut som Verdis Lady Macbeth, som Sundström tvingades avsäga sig hösten 1947. Mikrofonen fångade Sundströms Estrella i full aktion på scenen och det ger förstås den mest övertygande tolkningen. Men den

djärva attacken i det expansiva höjdregistret förklarar varför Operans ledning drastiskt förkortade Sundströms sensationella karriär genom att på kort tid ge henne en rad krävande roller. Nilsson kallar henne i en intervju 55 år senare ”en intressant personlighet” och konkurrenten har också en flott röst med attraktivt mörkfärgad timbre. Litet av en svensk Callas? Men såväl här som i annars glansfulla inspelningar ur bl.a. Maskeradbalen och Porgy and Bess forceras passagen från mellanläge till höjden på ett olycksbådande vis.

Nilssons Estrella låter sträckvis som om hon läste a vista och det tänder liksom aldrig mellan henne och Berwalds tonspråk. Skivdebutanten var enligt egen utsago förkyld men det hindrar varken ett antal djärva höga C eller en markant vältalig textning i recitativen. Och då det inte gick att redigera måste allt bli rätt i samma tagning. En tour de force. Nilsson skulle vad vi vet aldrig mer angripa den här scenen med dess kast mellan deklamation och cantilena, lyriska och dramatiska koloraturer. Långt senare antog hon liknande vokala utmaningar – som Rezia i Webers Oberon och en sen lp med arior ur Wagners ungdomsverk.

23 maj 1949

Titelrollen i Ariadne på Naxos (Richard Strauss) Hovkapellet/herbert Sandberg Studioframförande av Operan för Sveriges Radio. CD: Avsnitt Bluebell, piratutgåvor.

”Särskilt fäste man sig vid Birgit Nilsson som nu sjöng Ariadnes parti för första gången och som bortsett från en väl stark chevrottering i början genomförde det mycket bra.” Så skrev Kajsa Rootzén i Svenska Dagbladet dagen efter sändning. Absolut inte utan skäl men det är inte något brett och ojämnt vibrato av nutida modell som frapperar när man lyssnar till Birgit Nilssons första sammanhängande (men inte kompletta) operainspelning. Möjligen klingar det lysande höjdregistret överdimensionerat i förhållande till djupet – lite som om rösten vore en omvänd pyramid – och inte ens för att nå låga Ass i den stora monologen använder den 31-åriga Nilsson någon mer utvecklad bröströst. Här finns inget av den ”mezzoton” som kritiken talat om vid första debuten som Agathe i Friskytten hösten 1946. Strauss sopranlinjer tas klokt liksom uppifrån, smäckert, plastiskt, med ett uttrycksfullt stort svep i de långa, högt liggande legatofraserna. En röst under utveckling, som säkert fortfarande trivdes med att simma runt som Woglinde, förstastämman bland rhendöttrarna i Ringen. Det är långt till Brünnhilde. Till Ariadne skulle hon inte återvända.

14 juli 1951

Elettra i Idomeneo (Wolfgang Amadeus Mozart) Glyndebournefestspelens kör och orkester/fritz Busch Nilssons första utlandsgästspel CD: Immortal Performances

Fritz Busch hade dirigerat Birgit Nilssons genombrott som Lady Macbeth i Stockholm och var entusiastisk över hennes Aida: ”En första klassens sångare, nivån Jurinac – Mödl – Fischerdieskau”. Busch hade som Mozartdirigent i exil från Tyskland på 1930-talet satt Glyndebournefestspelen på kartan och 1940 gjort stor succé med Così fan tutte i Stockholm. (Från den uppsättningen tog han till Glyndebourne med Despina – Isa Quensel, som enligt Nilsson i motsats till henne själv verkligen gjorde succé!) Idomeneo var kring 1950 ännu ett närmast ohört mästerverk, inte spelat på världens operascener sedan början av 1800-talet och i så fall bearbetat till oigenkännlighet.

I den upprörda aria som leder över i första aktens storm hör man att Nilsson har en osviklig känsla för musikens dramaturgi, hur Mozart bygger upp till ovädret, som i sin tur leder till den skeppsbrutne Idomeneos entré. I den lyriska arian inför en stormfri seglats med den älskade lyckas Birgit Nilsson bättre än andra dramatiska sångerskor som försökt sig på partiet med koloraturansatserna och de långa höga lyriska fraserna. Sista aktens vansinnesscen med ”skrattkoloraturer”(!) är en hård nöt att knäcka även för sångerskor med större erfarenhet av 1700-talsbelcanto än den 33-åriga Nilsson. Som annars – som på flera tidiga inspelningar – visar ett närmast oantastligt tekniskt mästerskap.

23 januari 1953

Brünnhildes slutscen ur Ragnarök (Richard Wagner) Operakonsert för Sveriges Radio Stockholms filharmoniska orkester/stig Rybrant CD: Bluebell (Wagner in Stockholm), Sony Birgit Nilsson Live (2018)

Birgit Nilssons första dokumenterade försök i en roll som hon på Operan skulle ta över från Brita Hertzberg i december 1954. När inspelningen 2002 gavs ut första gången skrev Opera Quarterly’s Joe Pearce: ”Sjungen på svenska med en något mer lyrisk röst och med vackrare ton än vi skulle få höra under hennes år av största berömmelse, mellan 1956 och 1981. Men Nilsson är här redan världens främsta Wagnersopran, världen vet bara ännu inte om det … Överlägset väl sjunget med klokt avvägd, återhållen lidelse.” Det är bara att hålla med. Nilsson skulle som konstnär hitta nya ännu dolda djup i scenen och rollen. Men om man vill höra Wagner sjungen med oproblematisk musikalisk och vokal lätthet av en absolut fräsch röst så är det här man ska börja lyssna.

10 februari 1953

Judith i Riddar Blåskäggs borg (Béla Bartók) Stockholms filharmoniska orkester/ferenc Fricsay CD: Bluebell, Sony Birgit Nilsson Live (2018)

18 april 1955 Titelrollen i Penelope (Rolf Liebermann) Kungliga Operan/herbert Sandberg CD: Avsnitt Bluebell

Birgit Nilsson sjöng i början av sin karriär av och till dåtida samtida musik. Inte ens den geniale ungraren Ferenc Fricsay gör hennes tysksjungna Judith idiomatisk. Men det är utomordentligt väl sjunget och ibland räcker det med spänningen att höra ett sådant instrument i den här musiken – vilket flammande eruptivt höga C när Blåskäggs skatter avslöjas! Det här konsertframförandet av Riddar Blåskäggs borg mot Bernhard Sönnerstedt var f.ö. det första svenska framförandet av verket.

Odysséns väntande Penelope placerad i tiden efter andra världskriget var såväl längre, krångligare och med mindre genial musik. Den hade kreerats i Salzburg av en av Nilssons senare idoler, den österrikiska sopranen Christel Goltz, som hon särskilt beundrade som Leonore i Beethovens Fidelio, en av Nilssons signaturroller. Goltz konkurrerade inte i Wagner men deras äkta dramatiska sopraner hade vissa likheter när andra högdramatiska sångerskor snarare kom från mezzohållet. Goltz var före Nilsson wienarnas favorit som Salome, Elektra och färgarfrun i Kvinnan utan skugga med enorm scenisk intensitet och ”fanfarartade” höjdtoner.

Hade Nilssons karriär gestaltat sig aningen annorlunda hade hon förstås också kunnat bli en sopran ”för det moderna” och efter Judith, Penelope och Hindemiths Ursula i Mathis der Maler gjort succé med Bergs Marie, Orffs Antigonae och nyskrivna verk. Varken tekniken, musikaliteten eller temperamentet saknades.

Juli 1958

Minnie i Flickan från Västern (Giacomo Puccini) La Scala-operan/lovro von Matacˇi´c Nilssons första kompletta operainspelning CD: EMI, Warner, Decca La Nilsson (2018)

Hur pass förberedda var ensemble och orkester på Teatro alla Scala i Milano i juli 1958 att det inte var Maria Callas utan en nordisk valkyria som dök upp på första inspelningsdagen av Puccinis lätt pekoralistiska operafantasi om ett italiensksjungande guldgrävarcommunity i ”Vilda Västern”? HMV:S Walter Legge hade ordnat en bra inhoppare. Nilsson avslutar sitt första solo ”Laggiù nel Soledad” – hon berättar om sin barndom för en kärlekskrank sheriff – med en veritabel höjdtonsbomb. Strax därpå ger hon nyanserat och okonstlat uttryck för plötslig förälskelse när tenoren dyker upp som banditen ”Dick Johnson”.

I fråga om tonskönhet och flexibilitet står Nilsson på sin vokala topp och hade samtidigt tillräcklig erfarenhet för att ge mening åt text och vokallinje i en uppgift som hon knappast hunnit studera djupare än notbilden. Hon övertygar som käck salooninnehavare

och är rakt empatisk när hon talar om guldgrävarnas offer för sina familjer. Men stycket är svårt. En mer subtil och modernistisk Puccini än tidigare ska bemästras. Och alla amerikanska namn som med övertygelse ska bindas in i en italiensk cantilenas flöde sätter lyssnarens sinne för oavsiktlig humor på prov. Callas hade kanske tillfört mer personligt patos men Nilsson blev vokalt antagligen överlägsen. Bägge överträffas i genren av sångerskor med närmare band till en central veristisk tradition som Magda Olivero och Carla Gavazzi.

15 maj 1965 och 26 mars 1966

Venus och Elisabeth i Tannhäuser (Richard Wagner) Teatro Municipal de Caracas/otmar Suitner Metropolitan, New York/joseph Rosenstock Piratutgåvor på internet.

På Metropolitan i New York 1966 görs de båda rivalerna om minnesångaren för första gången i teaterns historia av samma artist och Birgit Nilsson tycks nog reservera större kraft för det blivande helgonet än för kärleksgudinnan. Det handlar i både Caracas och New York om den för Venus del kortare, högre och mindre djuplodande Dresdenversionen. Jag vet inte om Nilsson tidigare musicerat med den österrikiske dirigenten Otmar Suitner. I Venezuelas huvudstad Caracas 1965 fjärran från de stora operacentra förvandlas och föryngras kvinnorna i Tannhäusers liv. Venus sjungs instrumentalt men med sensuell attack. Elisabeth mindre ”wagnerskt” än ett knappt år senare i New York. T.ex. i hälsningssången ”breddas” inte under Suitners ledning raden av höga toner – med det avslutande höga H som klimax – upp med full kraft. De ”placeras”, väl förberedda, med förstärkt huvudröst, som på någon inspelning från 1900-talets första decennium, typ svenskamerikanska Metstjärnan Olive Fremstad.

När Nilsson tar sceniskt avsked av Wagners ”jugendlich-dramatische” sopranhjältinnor gör hon det som en i bästa mening gammaldags sångerska. Är det plågoanden Joseph Hislops råd att sätta an tonen som en violinsträng som spökar eller sjöng Hanser Lina Göransson Elisabeth så här när Birgit såg sin första Wagneropera, just Tannhäuser, hösten 1941? Men det är bara till Nilssons fördel. För att nyligen ha erövrat Elektra tar hon farväl av sina mer lyriska partier med unik lätthet och skönhet i tonen.

4 april 1967

Isolde i Tristan och Isolde (Richard Wagner) Gästspel av Bayreuthfestspelen/pierre Boulez i Osaka, Japan DVD: Opera Depot, Youtube, m.fl.

Här får vi inte bara en Isolde på höjden av sin rollerfarenhet utan framför allt Birgit Nilsson som en modernist mitt i sitt 60-tal. Om man vill veta vad nu 100-åriga Birgit Nilsson liksom mästerregissören Wieland Wagner (1917–66) och dåtidens Wagnerfestspel i Bayreuth verkligen handlade om, då är det denna Tristan och Isolde filmad vid gästspelet i Osaka 1967 som gäller.

En ung Pierre Boulez dirigerar snabbare och eldigare än Karl Böhm gjorde när uppsättningen ett par år tidigare spelades in för lp. The supporting cast med Wolfgang Windgassen som Tristan, Hertha Töpper som Brangäne och Hans Hotter som Marke är av yppersta märke. Och den bortgångne Wieland Wagners personregi har inte tappat i uttrycksfullhet och intensitet bland scenbildens skulpturala arketyper. Om bildkvaliteten i vissa utgåvor är grynig får vi ända vara tacksamma över att japansk tv fångade de enda två – Valkyrian från samma tillfälle, men med Anja Silja i stället för Nilsson i titelrollen, är den andra – av omvälvande iscensättningar från Neu-bayreuth som bevarats i sin helhet för eftervärlden.

25 februari 1969

Titelrollen i Turandot (Giacomo Puccini) RAI Turins kör och orkester/georges Prêtre DVD: Youtube, RAI, pirater

Koreografen och regissören Margarethe Wallmann (1904–92) har för RAI (åter)skapat en traditionell, visuellt imponerande men regimässigt oftast förutsägbar Turandot. Andra har beskrivit den som ”wonderful and beautiful”. Ensemblen kring Nilsson består

– utan att vara av dåtida världsklass – av mer än kraftsjungande rutiniärer, med Gabriella Tucci som en fin Liù. Den 51-åriga blodtörstiga isprinsessan själv är i makalös form.

Nilssons beundrare vet från två kompletta kommersiella inspelningar, ett antal liveupptagningar och många konsertutdrag av entréarian ”In questa reggia” (med eller utan höga C-duell med mer eller mindre uthålliga tenorer) att sångerskan alltid levererar. Men det som gör denna version unik är förstås närbilderna som ger oss Nilssons minspel, hennes blick. Den förtvivlat hårda blicken, som döljer Turandots känslokaos, den skräckslagna som avslöjar det och sist den liksom bortsmältande, som får oss att mycket nutida fråga om föreningen med en kärlekskrank och segerviss Cal`af betyder befrielse eller slaveri, seger eller nederlag för Turandot.

13 december 1975 och 21 februari 1976

Färgarfrun i Kvinnan utan skugga (Richard Strauss) Radiosändning av premiären resp. in-house-upptagning av senare föreställning. 1975/76 Tv-inspelning Kungliga Operan/berislav Klobuˇcar CD resp. DVD: Opera Depot, m.fl.

Visst behärskar Birgit Nilsson sitt sista nya och omöjliga sångparti (låga F till höga C) med överlägset mästerskap. Ju svårare dess bättre, tycks det, även om man får ta vissa diskutabla tonansatser på köpet. Men i videoversionen är det chockerande hur illa Stockholmsoperans annars oftast utmärkt sjungande skådespelare är regisserade av Nikolaus Lehnhoff. Något som påverkar den rollerfarne Walter Berry liksom den praktfullt sjungande novisen Matti Kastu.

Nilsson tycks inte heller ha hittat den fysiska koncentration som gjort henne suverän som tragisk Isolde i Osaka 1967 och inte skulle överge henne som våldsam Elektra ännu på 1980-taket. Men hennes färgarfru placeras här också i genanta situationer i t.ex. andra aktens rendezvous med en spetig balettstatist i tjugoårsåldern. Triumferar gör Barbro Ericson som Amman – styckets kanske mest virtuost skrivna men sceniskt mest tacksamma roll. Hursomhelst en vokal fest och intrycket av videoversionen skulle förstås i hög grad hjälpas av en tekniskt fullödig utgåva från SVT.

16 februari 1980 Titelrollen i Elektra (Richard Strauss) Metropolitanoperan/james Levine Officiell DG DVD

22 januari 1982

Titelrollen i Elektra Wiens statsopera/berislav Klobuˇcar Sista kända videoinspelning av Nilsson på operascenen. Outgiven.

New York 1980: En häpnadsväckande återkomst och en unik dokumentation av Nilsson i en av hennes främsta roller. Tiden har satt sina spår – inte bara i sångerskans ansikte – men övervinns av teknik, energi och ett slags oförfalskad spelglädje. Det är inte bara slutdansen som är backantisk. Naturligtvis är det denna officiella dokumentation man ska se – och som Nilsson-fan äga – som ett monument över hennes konstnärskap. Här finns också som bonus inslag från ännu senare konsertframträdanden på Metropolitanoperan, ett av sångerskans konstnärliga hem, bredvid Stockholm och Wien.

Wien 1982: Ur flera synpunkter är den ofullständiga, tekniskt undermåliga och med goda skäl outgivna inspelningen från Wien ännu mer intressant, pinsam ibland och oerhört gripande. Även om vissa höga toner bara antyds – liksom måttas uppåt och sedan släpps – och den snart 64-åriga Nilsson ibland sjunger rejält i underkant är tonen efter 36 år på operascenen fortfarande frisk och stadig i sin kärna. Det märks inte minst när den arton år yngre Gwyneth Jones som lillasyster Chrysothemis gör entré föregången av ett oregelbundet vibrerande på uppåt en ters.

Vi ser här också ännu en av de sällsynta bevarade uppsättningarna av den regissör som kanske betydde mest för Nilsson, Wieland Wagner. Hur mycket som nu återstod efter 17 säsonger sedan 1965, då Nilsson och Anja Silja gjorde var sin premiär. Nilsson gör rollen annorlunda än två år tidigare på Met i Herbert Grafs mer konventionella inscenering. Hon rör sig i andra scenerier, mer stiliserat men också mer nyanserat, ofta med en fruktansvärd tillbakahållen ironi. I uppgörelsen med modern, f.d. Felsensteinprimadonnan Anny Schlemm (f. 1929) men med samma debutår som Nilsson, en dockliknande men gallfrätande Klytaimnestra, blir samspelet magiskt. Med dessa ärrade röster hörs hur nära talet, det förhöjda teatertalet, som Strauss komponerar sin variant av Sprechgesang växlande med arioso. Återseendet med brodern Orestes gestaltas med nästan plågsam ömhet. Kulmen blir fasansfull när arkaiska urkrafter bjuder upp till dödsdans. Det var sista gången Birgit Nilsson trådde den på Wienoperans scen.

Sin sista föreställning på denna scen skulle Nilsson göra som färgarfrun i Kvinnan utan skugga den 9 maj 1982. Hennes sista Elektra och sista operaföreställning överhuvudtaget följde i Frankfurt den 16 juni samma år. Ett ytterligare avsked till Wien var planerat men Birgit Nilsson lämnade återbud efter sista kvällen i Frankfurt. Hon ville bespara sig själv och publiken detta – ”wienarna är så sentimentala”. Stefan Johansson