Ste­fan Jo­hans­son gör åt­ta ner­slag och bo­ta­ni­se­rar bland La Nils­sons cd- och dvd-ut­giv­ning­ar un­der ru­bri­ken hört och ohört 1947– 82.

HÖRT OCH OHÖRT 1947–1982

Tidskriften OPERA - - Innehåll -

13 april 1947

Estrel­las aria, akt 1, Estrel­la di So­ria (Franz Ber­wald) Ra­di­oor­kes­tern/sten Fryk­berg Bir­git Nils­sons förs­ta skiv­in­spel­ning CD: Blue­bell

Bir­git Nils­son skiv­de­bu­te­rar för mär­ket ”Ra­di­o­tjänst” med en in­stru­men­talt ko­lo­ra­tur­spra­kan­de aria skri­ven för Christi­na Nils­son, som ald­rig urupp­för­de sin men­tor Ber­walds ope­ra. Ha­de Bir­git Nils­son nå­gon fö­re­bild i den här svå­ra mu­si­ken? Det ex­i­ste­ra­de vid den­na tid två in­spel­ning­ar, men om hon in­te va­rit i publi­ken vid in­spel­nings­till­fäl­le­na ha­de Nils­son knap­past till­gång till var­ken en lack­ski­va från 1943 från en ra­di­o­kon­sert med Hjör­dis Schym­berg el­ler di­to från Ope­rans upp­sätt­ning 1946 med Inga Sund­ström. Ing­en­de­ra skul­le pub­li­ce­ras för­rän långt se­na­re.

Sund­ströms röst­kris spe­la­de en av­gö­ran­de roll för att Nils­son alls fick sin and­ra de­but som Ver­dis La­dy Mac­beth, som Sund­ström tving­a­des av­sä­ga sig hös­ten 1947. Mik­ro­fo­nen fång­a­de Sund­ströms Estrel­la i full ak­tion på sce­nen och det ger för­stås den mest över­ty­gan­de tolk­ning­en. Men den

djär­va at­tac­ken i det ex­pan­si­va höjd­re­gist­ret för­kla­rar var­för Ope­rans led­ning dras­tiskt för­kor­ta­de Sund­ströms sen­sa­tio­nel­la kar­riär ge­nom att på kort tid ge hen­ne en rad krä­van­de rol­ler. Nils­son kal­lar hen­ne i en in­ter­vju 55 år se­na­re ”en in­tres­sant per­son­lig­het” och kon­kur­ren­ten har ock­så en flott röst med at­trak­tivt mörk­fär­gad timb­re. Li­tet av en svensk Cal­las? Men så­väl här som i an­nars glans­ful­la in­spel­ning­ar ur bl.a. Mas­ke­rad­ba­len och Por­gy and Bess for­ce­ras pas­sa­gen från mel­lan­lä­ge till höj­den på ett olycks­bå­dan­de vis.

Nils­sons Estrel­la lå­ter sträck­vis som om hon läs­te a vis­ta och det tän­der liksom ald­rig mel­lan hen­ne och Ber­walds ton­språk. Skiv­de­bu­tan­ten var en­ligt egen ut­sa­go för­kyld men det hind­rar var­ken ett an­tal djär­va höga C el­ler en mar­kant väl­ta­lig text­ning i re­ci­ta­ti­ven. Och då det in­te gick att re­di­ge­ra mås­te allt bli rätt i sam­ma tag­ning. En tour de for­ce. Nils­son skul­le vad vi vet ald­rig mer an­gri­pa den här sce­nen med dess kast mel­lan de­kla­ma­tion och can­ti­le­na, ly­ris­ka och dra­ma­tis­ka ko­lo­ra­tu­rer. Långt se­na­re an­tog hon lik­nan­de vo­ka­la ut­ma­ning­ar – som Re­zia i We­bers Obe­ron och en sen lp med ari­or ur Wag­ners ung­doms­verk.

23 maj 1949

Ti­tel­rol­len i Ari­ad­ne på Nax­os (Ri­chard Strauss) Hov­ka­pel­let/her­bert Sand­berg Stu­di­o­fram­fö­ran­de av Ope­ran för Sve­ri­ges Ra­dio. CD: Av­snitt Blue­bell, pi­ra­tut­gå­vor.

”Sär­skilt fäs­te man sig vid Bir­git Nils­son som nu sjöng Ari­ad­nes par­ti för förs­ta gång­en och som bort­sett från en väl stark chev­rot­te­ring i bör­jan ge­nom­för­de det myc­ket bra.” Så skrev Kaj­sa Rootzén i Svens­ka Dag­bla­det da­gen ef­ter sänd­ning. Ab­so­lut in­te ut­an skäl men det är in­te nå­got brett och ojämnt vi­bra­to av nu­ti­da mo­dell som frap­pe­rar när man lyss­nar till Bir­git Nils­sons förs­ta sam­man­häng­an­de (men in­te kom­plet­ta) ope­ra­in­spel­ning. Möj­li­gen kling­ar det ly­san­de höjd­re­gist­ret över­di­men­sio­ne­rat i för­hål­lan­de till dju­pet – li­te som om rös­ten vo­re en om­vänd py­ra­mid – och in­te ens för att nå lå­ga Ass i den sto­ra mo­no­lo­gen an­vän­der den 31-åri­ga Nils­son nå­gon mer ut­veck­lad bröst­röst. Här finns ing­et av den ”mez­zo­ton” som kri­ti­ken ta­lat om vid förs­ta de­bu­ten som Agat­he i Fris­kyt­ten hös­ten 1946. Strauss so­pran­lin­jer tas klokt liksom upp­i­från, smäc­kert, plas­tiskt, med ett ut­trycks­fullt stort svep i de långa, högt lig­gan­de le­ga­to­fra­ser­na. En röst un­der ut­veck­ling, som sä­kert fort­fa­ran­de triv­des med att sim­ma runt som Woglin­de, förs­ta­stäm­man bland rhen­dött­rar­na i Ring­en. Det är långt till Brünn­hil­de. Till Ari­ad­ne skul­le hon in­te åter­vän­da.

14 ju­li 1951

Elett­ra i Ido­me­neo (Wol­f­gang Ama­deus Mo­zart) Glyn­de­bour­ne­fest­spe­lens kör och or­kes­ter/fritz Busch Nils­sons förs­ta ut­lands­gäst­spel CD: Im­mor­tal Per­for­man­ces

Fritz Busch ha­de di­ri­ge­rat Bir­git Nils­sons ge­nom­brott som La­dy Mac­beth i Stock­holm och var en­tu­si­as­tisk över hen­nes Ai­da: ”En förs­ta klas­sens sång­a­re, ni­vån Ju­ri­nac – Mödl – Fi­scher­di­eskau”. Busch ha­de som Mo­zart­di­ri­gent i ex­il från Tyskland på 1930-ta­let satt Glyn­de­bour­ne­fest­spe­len på kar­tan och 1940 gjort stor suc­cé med Così fan tut­te i Stock­holm. (Från den upp­sätt­ning­en tog han till Glyn­de­bour­ne med De­spi­na – Isa Qu­en­sel, som en­ligt Nils­son i mot­sats till hen­ne själv verk­li­gen gjor­de suc­cé!) Ido­me­neo var kring 1950 än­nu ett när­mast ohört mäs­ter­verk, in­te spe­lat på värl­dens ope­ra­sce­ner se­dan bör­jan av 1800-ta­let och i så fall be­ar­be­tat till oi­gen­känn­lig­het.

I den upp­rör­da aria som le­der över i förs­ta ak­tens storm hör man att Nils­son har en osvik­lig känsla för mu­si­kens dra­ma­tur­gi, hur Mo­zart byg­ger upp till oväd­ret, som i sin tur le­der till den skepps­brut­ne Ido­me­ne­os en­tré. I den ly­ris­ka ari­an in­för en storm­fri seg­lats med den äls­ka­de lyc­kas Bir­git Nils­son bätt­re än and­ra dra­ma­tis­ka sång­ers­kor som för­sökt sig på par­ti­et med ko­lo­ra­tu­ran­sat­ser­na och de långa höga ly­ris­ka fra­ser­na. Sista ak­tens van­sin­nes­scen med ”skratt­ko­lo­ra­tu­rer”(!) är en hård nöt att knäc­ka även för sång­ers­kor med stör­re er­fa­ren­het av 1700-tals­bel­can­to än den 33-åri­ga Nils­son. Som an­nars – som på fle­ra ti­di­ga in­spel­ning­ar – vi­sar ett när­mast oan­tast­ligt tek­niskt mäs­ter­skap.

23 ja­nu­a­ri 1953

Brünn­hil­des slut­scen ur Rag­narök (Ri­chard Wag­ner) Oper­a­kon­sert för Sve­ri­ges Ra­dio Stock­holms fil­har­mo­nis­ka or­kes­ter/stig Ry­brant CD: Blue­bell (Wag­ner in Stock­holm), So­ny Bir­git Nils­son Live (2018)

Bir­git Nils­sons förs­ta do­ku­men­te­ra­de för­sök i en roll som hon på Ope­ran skul­le ta över från Bri­ta Hertz­berg i de­cem­ber 1954. När in­spel­ning­en 2002 gavs ut förs­ta gång­en skrev Ope­ra Qu­ar­ter­ly’s Joe Pe­ar­ce: ”Sjung­en på svens­ka med en nå­got mer ly­risk röst och med vack­ra­re ton än vi skul­le få hö­ra un­der hen­nes år av störs­ta be­röm­mel­se, mel­lan 1956 och 1981. Men Nils­son är här re­dan värl­dens främs­ta Wag­ner­so­pran, värl­den vet ba­ra än­nu in­te om det … Över­läg­set väl sjung­et med klokt av­vägd, åter­hål­len li­del­se.” Det är ba­ra att hål­la med. Nils­son skul­le som konst­när hit­ta nya än­nu dol­da djup i sce­nen och rol­len. Men om man vill hö­ra Wag­ner sjung­en med opro­ble­ma­tisk mu­si­ka­lisk och vo­kal lätt­het av en ab­so­lut fräsch röst så är det här man ska bör­ja lyss­na.

10 feb­ru­a­ri 1953

Ju­dith i Rid­dar Blåskäggs borg (Bé­la Bar­tók) Stock­holms fil­har­mo­nis­ka or­kes­ter/fe­renc Fricsay CD: Blue­bell, So­ny Bir­git Nils­son Live (2018)

18 april 1955 Ti­tel­rol­len i Pe­ne­lo­pe (Rolf Lie­ber­mann) Kung­li­ga Ope­ran/her­bert Sand­berg CD: Av­snitt Blue­bell

Bir­git Nils­son sjöng i bör­jan av sin kar­riär av och till då­ti­da sam­ti­da mu­sik. In­te ens den ge­ni­a­le ung­ra­ren Fe­renc Fricsay gör hen­nes tysk­sjung­na Ju­dith idi­o­ma­tisk. Men det är ut­omor­dent­ligt väl sjung­et och ibland räc­ker det med spän­ning­en att hö­ra ett så­dant in­stru­ment i den här mu­si­ken – vil­ket flam­man­de erup­tivt höga C när Blåskäggs skat­ter av­slö­jas! Det här kon­sert­fram­fö­ran­det av Rid­dar Blåskäggs borg mot Bern­hard Sön­nerstedt var f.ö. det förs­ta svens­ka fram­fö­ran­det av ver­ket.

Odys­séns vän­tan­de Pe­ne­lo­pe pla­ce­rad i ti­den ef­ter and­ra världs­kri­get var så­väl läng­re, krång­li­ga­re och med mind­re ge­ni­al mu­sik. Den ha­de kre­e­rats i Salz­burg av en av Nils­sons se­na­re ido­ler, den ös­ter­ri­kis­ka so­pra­nen Chris­tel Goltz, som hon sär­skilt be­und­ra­de som Le­o­no­re i Be­et­ho­vens Fi­de­lio, en av Nils­sons sig­na­tur­rol­ler. Goltz kon­kur­re­ra­de in­te i Wag­ner men de­ras äk­ta dra­ma­tis­ka so­pra­ner ha­de vis­sa lik­he­ter när and­ra hög­dra­ma­tis­ka sång­ers­kor sna­ra­re kom från mez­zo­hål­let. Goltz var fö­re Nils­son wie­nar­nas fa­vo­rit som Salo­me, Elekt­ra och fär­gar­frun i Kvin­nan ut­an skug­ga med enorm sce­nisk in­ten­si­tet och ”fan­far­ar­ta­de” höjd­to­ner.

Ha­de Nils­sons kar­riär ge­stal­tat sig aning­en an­norlun­da ha­de hon för­stås ock­så kun­nat bli en so­pran ”för det mo­der­na” och ef­ter Ju­dith, Pe­ne­lo­pe och Hin­de­mit­hs Ur­su­la i Mat­his der Ma­ler gjort suc­cé med Bergs Ma­rie, Orffs An­tigo­nae och ny­skriv­na verk. Var­ken tek­ni­ken, mu­si­ka­li­te­ten el­ler tem­pe­ra­men­tet sak­na­des.

Ju­li 1958

Min­nie i Flic­kan från Väs­tern (Gi­acomo Puc­ci­ni) La Sca­la-ope­ran/lov­ro von Ma­tacˇi´c Nils­sons förs­ta kom­plet­ta ope­ra­in­spel­ning CD: EMI, War­ner, Dec­ca La Nils­son (2018)

Hur pass för­be­red­da var en­semb­le och or­kes­ter på Te­atro al­la Sca­la i Mi­la­no i ju­li 1958 att det in­te var Maria Cal­las ut­an en nor­disk val­ky­ria som dök upp på förs­ta in­spel­nings­da­gen av Puc­ci­nis lätt pe­ko­ra­lis­tis­ka ope­ra­fan­ta­si om ett ita­li­ensk­sjung­an­de guld­grä­var­com­mu­ni­ty i ”Vil­da Väs­tern”? HMV:S Wal­ter Leg­ge ha­de ord­nat en bra in­hop­pa­re. Nils­son av­slu­tar sitt förs­ta so­lo ”Lag­giù nel So­le­dad” – hon be­rät­tar om sin barn­dom för en kär­leks­krank she­riff – med en ve­ri­ta­bel höjd­tons­bomb. Strax där­på ger hon ny­an­se­rat och okonst­lat ut­tryck för plöts­lig för­äls­kel­se när te­no­ren dy­ker upp som ban­di­ten ”Dick John­son”.

I frå­ga om tonskön­het och flex­i­bi­li­tet står Nils­son på sin vo­ka­la topp och ha­de sam­ti­digt till­räck­lig er­fa­ren­het för att ge me­ning åt text och vo­kal­lin­je i en upp­gift som hon knap­past hun­nit stu­de­ra dju­pa­re än not­bil­den. Hon över­ty­gar som käck sa­loo­nin­ne­ha­va­re

och är rakt em­pa­tisk när hon ta­lar om guld­grä­var­nas of­fer för si­na fa­mil­jer. Men styc­ket är svårt. En mer sub­til och mo­der­nis­tisk Puc­ci­ni än ti­di­ga­re ska be­mäst­ras. Och al­la ame­ri­kans­ka namn som med över­ty­gel­se ska bin­das in i en ita­li­ensk can­ti­le­nas flö­de sät­ter lyss­na­rens sin­ne för oav­sikt­lig hu­mor på prov. Cal­las ha­de kanske till­fört mer per­son­ligt pa­tos men Nils­son blev vo­kalt an­tag­li­gen över­läg­sen. Bäg­ge över­träf­fas i gen­ren av sång­ers­kor med när­ma­re band till en cen­tral ve­ris­tisk tra­di­tion som Mag­da Oli­ve­ro och Car­la Ga­vaz­zi.

15 maj 1965 och 26 mars 1966

Ve­nus och Eli­sa­beth i Tann­häu­ser (Ri­chard Wag­ner) Te­atro Mu­ni­ci­pal de Ca­racas/ot­mar Suit­ner Metro­po­li­tan, New York/jo­seph Ro­sen­stock Pi­ra­tut­gå­vor på in­ter­net.

På Metro­po­li­tan i New York 1966 görs de bå­da ri­va­ler­na om min­ne­sång­a­ren för förs­ta gång­en i te­a­terns histo­ria av sam­ma ar­tist och Bir­git Nils­son tycks nog re­ser­ve­ra stör­re kraft för det bli­van­de hel­go­net än för kär­leks­gu­din­nan. Det hand­lar i bå­de Ca­racas och New York om den för Ve­nus del kor­ta­re, hög­re och mind­re djuplo­dan­de Dres­den­ver­sio­nen. Jag vet in­te om Nils­son ti­di­ga­re mu­si­ce­rat med den ös­ter­ri­kis­ke di­ri­gen­ten Ot­mar Suit­ner. I Ve­ne­zu­e­las hu­vud­stad Ca­racas 1965 fjär­ran från de sto­ra ope­ra­cent­ra för­vand­las och för­yng­ras kvin­nor­na i Tann­häu­sers liv. Ve­nus sjungs in­stru­men­talt men med sen­su­ell at­tack. Eli­sa­beth mind­re ”wag­nerskt” än ett knappt år se­na­re i New York. T.ex. i häls­nings­sång­en ”bred­das” in­te un­der Suit­ners led­ning ra­den av höga to­ner – med det av­slu­tan­de höga H som kli­max – upp med full kraft. De ”pla­ce­ras”, väl för­be­red­da, med för­stärkt hu­vud­röst, som på nå­gon in­spel­ning från 1900-ta­lets förs­ta de­cen­ni­um, typ svenska­me­ri­kans­ka Met­s­tjär­nan Oli­ve Fremstad.

När Nils­son tar sce­niskt av­sked av Wag­ners ”ju­gend­li­ch-dra­matische” so­pran­hjäl­tin­nor gör hon det som en i bäs­ta me­ning gam­mal­dags sång­ers­ka. Är det plå­go­an­den Jo­seph Hislops råd att sät­ta an to­nen som en vi­o­lin­sträng som spö­kar el­ler sjöng Han­ser Li­na Gö­rans­son Eli­sa­beth så här när Bir­git såg sin förs­ta Wag­ne­ro­pe­ra, just Tann­häu­ser, hös­ten 1941? Men det är ba­ra till Nils­sons för­del. För att ny­li­gen ha er­öv­rat Elekt­ra tar hon far­väl av si­na mer ly­ris­ka par­ti­er med unik lätt­het och skön­het i to­nen.

4 april 1967

Isol­de i Tris­tan och Isol­de (Ri­chard Wag­ner) Gäst­spel av Bay­reut­h­fest­spe­len/pi­er­re Bou­lez i Osa­ka, Ja­pan DVD: Ope­ra De­pot, Youtu­be, m.fl.

Här får vi in­te ba­ra en Isol­de på höj­den av sin rol­ler­fa­ren­het ut­an fram­för allt Bir­git Nils­son som en mo­der­nist mitt i sitt 60-tal. Om man vill ve­ta vad nu 100-åri­ga Bir­git Nils­son liksom mäs­ter­re­gis­sö­ren Wi­e­land Wag­ner (1917–66) och då­ti­dens Wag­ner­fest­spel i Bay­reuth verk­li­gen hand­la­de om, då är det den­na Tris­tan och Isol­de fil­mad vid gäst­spe­let i Osa­ka 1967 som gäl­ler.

En ung Pi­er­re Bou­lez di­ri­ge­rar snab­ba­re och el­di­ga­re än Karl Böhm gjor­de när upp­sätt­ning­en ett par år ti­di­ga­re spe­la­des in för lp. The sup­por­ting cast med Wol­f­gang Wind­gas­sen som Tris­tan, Hert­ha Töp­per som Brang­ä­ne och Hans Hot­ter som Mar­ke är av yp­pers­ta mär­ke. Och den bort­gång­ne Wi­e­land Wag­ners per­son­re­gi har in­te tap­pat i ut­trycks­full­het och in­ten­si­tet bland scen­bil­dens skulp­tu­ra­la ar­ke­ty­per. Om bild­kva­li­te­ten i vis­sa ut­gå­vor är gry­nig får vi än­da va­ra tack­sam­ma över att ja­pansk tv fång­a­de de en­da två – Val­ky­ri­an från sam­ma till­fäl­le, men med An­ja Sil­ja i stäl­let för Nils­son i ti­tel­rol­len, är den and­ra – av om­väl­van­de iscen­sätt­ning­ar från Neu-bay­reuth som be­va­rats i sin hel­het för ef­ter­värl­den.

25 feb­ru­a­ri 1969

Ti­tel­rol­len i Tu­ran­dot (Gi­acomo Puc­ci­ni) RAI Turins kör och or­kes­ter/ge­or­ges Prêt­re DVD: Youtu­be, RAI, pi­ra­ter

Ko­re­o­gra­fen och re­gis­sö­ren Mar­ga­ret­he Wall­mann (1904–92) har för RAI (åter)ska­pat en tra­di­tio­nell, vi­su­ellt im­po­ne­ran­de men re­gi­mäs­sigt of­tast för­ut­säg­bar Tu­ran­dot. And­ra har be­skri­vit den som ”won­der­ful and beau­ti­ful”. En­semb­len kring Nils­son be­står

– ut­an att va­ra av då­ti­da världs­klass – av mer än kraftsjung­an­de ru­ti­niä­rer, med Gabri­el­la Tuc­ci som en fin Liù. Den 51-åri­ga blod­törs­ti­ga isprin­ses­san själv är i ma­ka­lös form.

Nils­sons be­und­ra­re vet från två kom­plet­ta kom­mer­si­el­la in­spel­ning­ar, ett an­tal li­ve­upp­tag­ning­ar och många kon­sertut­drag av en­tréa­ri­an ”In ques­ta reg­gia” (med el­ler ut­an höga C-du­ell med mer el­ler mind­re ut­hål­li­ga te­no­rer) att sång­ers­kan all­tid le­ve­re­rar. Men det som gör den­na ver­sion unik är för­stås när­bil­der­na som ger oss Nils­sons min­spel, hen­nes blick. Den för­tviv­lat hår­da blic­ken, som döl­jer Tu­ran­dots käns­lo­ka­os, den skräck­slag­na som av­slö­jar det och sist den liksom bort­smäl­tan­de, som får oss att myc­ket nu­ti­da frå­ga om för­e­ning­en med en kär­leks­krank och se­ger­viss Cal`af be­ty­der be­fri­el­se el­ler sla­ve­ri, se­ger el­ler ne­der­lag för Tu­ran­dot.

13 de­cem­ber 1975 och 21 feb­ru­a­ri 1976

Fär­gar­frun i Kvin­nan ut­an skug­ga (Ri­chard Strauss) Ra­di­o­sänd­ning av pre­miä­ren re­sp. in-house-upp­tag­ning av se­na­re fö­re­ställ­ning. 1975/76 Tv-in­spel­ning Kung­li­ga Ope­ran/be­rislav Klo­buˇcar CD re­sp. DVD: Ope­ra De­pot, m.fl.

Visst be­härs­kar Bir­git Nils­son sitt sista nya och omöj­li­ga sång­par­ti (lå­ga F till höga C) med över­läg­set mäs­ter­skap. Ju svå­ra­re dess bätt­re, tycks det, även om man får ta vis­sa dis­ku­tab­la to­nan­sat­ser på kö­pet. Men i vi­de­o­ver­sio­nen är det choc­ke­ran­de hur il­la Stock­holmso­pe­rans an­nars of­tast ut­märkt sjung­an­de skå­de­spe­la­re är re­gis­se­ra­de av Nikol­aus Lehn­hoff. Nå­got som på­ver­kar den rol­ler­far­ne Wal­ter Ber­ry liksom den prakt­fullt sjung­an­de no­vi­sen Mat­ti Kastu.

Nils­son tycks in­te hel­ler ha hit­tat den fy­sis­ka kon­cent­ra­tion som gjort hen­ne su­ve­rän som tra­gisk Isol­de i Osa­ka 1967 och in­te skul­le över­ge hen­ne som våld­sam Elekt­ra än­nu på 1980-ta­ket. Men hen­nes fär­gar­fru pla­ce­ras här ock­så i ge­nan­ta si­tu­a­tio­ner i t.ex. and­ra ak­tens ren­dez­vous med en spe­tig ba­lettsta­tist i tju­go­års­ål­dern. Tri­um­fe­rar gör Bar­bro Er­ic­son som Am­man – styc­kets kanske mest vir­tu­ost skriv­na men sce­niskt mest tack­sam­ma roll. Hursom­helst en vo­kal fest och in­tryc­ket av vi­de­o­ver­sio­nen skul­le för­stås i hög grad hjäl­pas av en tek­niskt ful­lö­dig ut­gå­va från SVT.

16 feb­ru­a­ri 1980 Ti­tel­rol­len i Elekt­ra (Ri­chard Strauss) Metro­po­li­tano­pe­ran/ja­mes Le­vi­ne Of­fi­ci­ell DG DVD

22 ja­nu­a­ri 1982

Ti­tel­rol­len i Elekt­ra Wi­ens stats­o­pe­ra/be­rislav Klo­buˇcar Sista kän­da vi­de­o­in­spel­ning av Nils­son på ope­ra­sce­nen. Out­gi­ven.

New York 1980: En häp­nads­väc­kan­de åter­komst och en unik do­ku­men­ta­tion av Nils­son i en av hen­nes främs­ta rol­ler. Ti­den har satt si­na spår – in­te ba­ra i sång­ers­kans an­sik­te – men över­vinns av tek­nik, ener­gi och ett slags oför­fals­kad spel­gläd­je. Det är in­te ba­ra slut­dan­sen som är bac­kan­tisk. Na­tur­ligt­vis är det den­na of­fi­ci­el­la do­ku­men­ta­tion man ska se – och som Nils­son-fan äga – som ett mo­nu­ment över hen­nes konst­när­skap. Här finns ock­så som bonus in­slag från än­nu se­na­re kon­sert­fram­trä­dan­den på Metro­po­li­tano­pe­ran, ett av sång­ers­kans konst­när­li­ga hem, bred­vid Stock­holm och Wi­en.

Wi­en 1982: Ur fle­ra syn­punk­ter är den ofull­stän­di­ga, tek­niskt un­der­må­li­ga och med go­da skäl out­giv­na in­spel­ning­en från Wi­en än­nu mer in­tres­sant, pin­sam ibland och oer­hört gri­pan­de. Även om vis­sa höga to­ner ba­ra an­tyds – liksom måt­tas upp­åt och se­dan släpps – och den snart 64-åri­ga Nils­son ibland sjung­er re­jält i un­der­kant är to­nen ef­ter 36 år på ope­ra­sce­nen fort­fa­ran­de frisk och sta­dig i sin kär­na. Det märks in­te minst när den ar­ton år yng­re Gwy­neth Jo­nes som lil­la­sys­ter Chry­sot­he­mis gör en­tré fö­re­gång­en av ett ore­gel­bun­det vi­bre­ran­de på upp­åt en ters.

Vi ser här ock­så än­nu en av de säll­syn­ta be­va­ra­de upp­sätt­ning­ar­na av den re­gis­sör som kanske be­tyd­de mest för Nils­son, Wi­e­land Wag­ner. Hur myc­ket som nu åter­stod ef­ter 17 sä­song­er se­dan 1965, då Nils­son och An­ja Sil­ja gjor­de var sin pre­miär. Nils­son gör rol­len an­norlun­da än två år ti­di­ga­re på Met i Her­bert Grafs mer kon­ven­tio­nel­la in­sce­ne­ring. Hon rör sig i and­ra sce­ne­ri­er, mer sti­li­se­rat men ock­så mer ny­an­se­rat, of­ta med en fruk­tans­värd till­ba­ka­hål­len iro­ni. I upp­gö­rel­sen med mo­dern, f.d. Fel­senste­in­pri­ma­don­nan An­ny Schlemm (f. 1929) men med sam­ma de­butår som Nils­son, en dock­lik­nan­de men gall­frä­tan­de Kly­taim­nest­ra, blir sam­spe­let magiskt. Med des­sa är­ra­de rös­ter hörs hur nä­ra ta­let, det för­höj­da te­a­ter­ta­let, som Strauss kom­po­ne­rar sin va­ri­ant av Spre­ch­gesang väx­lan­de med ari­o­so. Åter­se­en­det med bro­dern Ores­tes ge­stal­tas med näs­tan plåg­sam öm­het. Kul­men blir fa­sans­full när ar­ka­is­ka ur­kraf­ter bju­der upp till döds­dans. Det var sista gång­en Bir­git Nils­son tråd­de den på Wi­e­no­pe­rans scen.

Sin sista fö­re­ställ­ning på den­na scen skul­le Nils­son gö­ra som fär­gar­frun i Kvin­nan ut­an skug­ga den 9 maj 1982. Hen­nes sista Elekt­ra och sista ope­ra­fö­re­ställ­ning över­hu­vud­ta­get följ­de i Frank­furt den 16 ju­ni sam­ma år. Ett yt­ter­li­ga­re av­sked till Wi­en var pla­ne­rat men Bir­git Nils­son läm­na­de åter­bud ef­ter sista kväl­len i Frank­furt. Hon vil­le be­spa­ra sig själv och publi­ken det­ta – ”wie­nar­na är så sen­ti­men­ta­la”. Ste­fan Jo­hans­son

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.