SISTA ORDET

Ebba Witt-brattström funderar över fenomenet Birgit Nilsson och systerskapets makt.

Under en besvärlig tid i mitt liv smet jag ofta iväg till Stockholmsoperan för att på lyssnarplats tanka kulturens optimala livs- och kvinnokraft. Jag minns särskilt Puccinis Flickan från Västern, där Nina Stemme sjöng saloonvärdinnan som räddade sin älskade från galgen med pistol i hand. Där satt jag och njöt, kväll efter kväll. Helt skamlöst.

Likadant med Tristan och Isolde, Turandot, och Salome! Jag slog mig in minst sju gånger på Salome, och där Nina Stemme sjöng om att kyssa Johannes, eremiten som avvisat henne, och därför halshuggits (det är Oscar Wildes story, inte min). Nina Stemme, som i år får det internationella priset-priset i nobelklass, nej musik skulle jag skriva. Men inte så fel, för Birgit Nilsson-priset är på nästan nio miljoner, och kommer framgent att delas ut av en kunglig akademie som efter metoo städat upp i sexismen och dessutom behållit sin kvinnliga ständiga sekreterare. Jag talar förstås om Musikaliska Akademien.

Jag googlar på Birgit Nilsson, får upp 2 680 000 träffar. Fan far i mig och jag googlar vidare på hennes hundraårskollega Ingmar Bergman: 330 000 träffar. I det perspektivet kan man häpna över SVT:S kulturmansfrossa på Ingmar, inte minst hans magknip och ”dämoner” saluförs som märkvärdigheter. Visst, jag älskar Scener ur ett äktenskap, tack för den, men mer tacknämligt är att SVT satsat så mycket på kulturkvinnan Birgit, en av allt att döma så större världskändis än Ingmar!

Opera, invänder ni, kan inte konkurrera med (svår) film. Hm, tror inte det är så enkelt. Birgit var mycket mer folklig, liksom opera är, när den får chansen, check Italien. Och i dag, med fullsatta biosända föreställningar över hela Sverige, är vi snart också där.

No offense, men Bergmans mullrande tarmar har inte en chans när världskändisen Nilsson tar ton. Och inte heller när hennes symboliska döttrar öppnar munnen. Som på Göteborgsoperans magnifika hyllningskonsert på Birgit Nilssons hundraårsdag den 17 maj, som också var tv-sänd. Har Bergman genererat så många symboliska söner, tänker jag hädiskt. Ett manligt snille är sig själv nog, men ett snille i La Nilssons klass har som den bonddotter hon var gödslat. Skörden är stor: Nina Stemme, Katarina Dalayman, Elisabet Strid, Iréne Theorin, Annlouice Lögdlund, Annalena Persson och stjärnskottet Christina Nilsson. Med raseri, smärta och lidelse sjöng de Birgit Nilssons paradroller: den äregiriga Lady Macbeth, den laglöst älskande Aida, den hämndgiriga Elektra, den ståtliga Brünnhilde (som störtar gudapatriarkatet!), den livsfarligt kåta Salome, Isolde i sin orgasmiska dödsaria. Icke att förglömma metoo-prinsessan Turandot, som låter halshugga sina friare (Puccinis story, inte min) som hämnd för att hennes anmoder våldtogs och mördades. Och som kronan på verket: världssopranernas framförande av Valkyrieritten som en hyllning till systerskapets makt. Jag tror möjligen Wagner roterade obekvämt i sin grav. Vad Bergman gjorde i sin vill jag inte ens föreställa mig.