Dikter med mörker och ryggrad
BOKEN. Kennet Klemets är poet och översättare, från början kan man kalla hans verksamhet gränsöverskridande. Han har deltagit i tvärkonstnärliga projket, han har framträtt i livepoesigruppen Wunderbaum, känd på 1990-talet, då han själv debuterade i bokform.
Kennet Klemets är bosatt i Göteborg, hans kontaktyta till Finland hittar man bland annat i det nätverk av poesiutgivning och performansmöjligheter som vuxit fram under de senaste decennierna. ”MEDAN JAG SKRIVS”, som är Klemets åttonde bok, kommer ut på förlaget Ellips, som har sin adress i Vasa. Där har han redan rotat sig som översättare. Översättningsvolymen med Blaise Cendrars fantasieggande texter, som kom ut för två år sedan, innehåller hans tolkningar.
”Medan jag skrivs” är ingen traditionell samling med uttänkt, samlande dramaturgi. Den är ett slags uppsamlingsheat där två tredjedelar av texterna tidigare har publicerats i medier i Sverige eller Finland. En tredjedel av dikterna har inte tidigare tryckts. Allt redovisas i en förteckning i slutet av boken – en intressant överblick av dagens publiceringskanaler för poesi. ”MEDAN JAG SKRIVS” är frejdigt spretig – spretigheten vänds ofta till styrka. Bara ibland tycker man att dikterna tittar för mycket på annan dikt, på ett sätt som kan uppfattas som en dygd om dikten publiceras i tidskrift, med som ser lite stelt ut när det förekommer så att säga i eget hus, mellan egna pärmar. Till exempel ”En fucked up ghasel” kan läsas som lite pretentiös i sin Rilkeanknytning, samtidigt som den överger förlagans strikta versmått för en egen (för all del också ganska strikt) form.
Så blev detta sagt. Ett av de mer övertygande spåren hos Klemets är dikterna om att skriva dikt, texter som på ett plan handlar om poesins möjligheter och svårigheter. Själva titeldikten ”Medan jag skrivs” arbetar i en dödsföraktande form med ett ord på varje rad, som när nybörjare gör det enkelt för sig. Men i stället öppnar den ett djup – och en avgrund. Eller ger sig själv och de omgivande texterna en ryggrad. ”Svårt” är diktens första ord. DIKTERNA ÄR OFTA lätta att läsa, något som inte alls säger att innehållet inte skulle vara komplicerat. Det är ofta det – Kenneth Klemets är också känslig mottagare för allt det motsägelsefulla och mörka vi utsätts för i vår vardag, som är proppad med meddelanden, disinformation, propaganda.
I den världen försöker han hitta substans. Den kan vara rent kroppslig. Kroppen är det ofrånkomliga – och kanske vår räddning. Att andra också har en kropp som måste tas om hand, som kan beröras, som är sårbar, är kanske det enda vi riktigt kan leva oss in i. SJÄLV BLIR JAG berörd av diktsviten som inte har någon titel men börjar med frasen ”Hjärnan är kroppens krona” och som fortsätter i sex strofer till, där olika kroppsdelar beskrivs, till exempel så här: ”Ansiktet är kroppens krona/ Ett blommande träd ett vittrande torn/ En meteor ett moln ett manöverutrymme/ Ett läskpapper en magnet en miljö/ ...” De nioradiga stroferna slutar likartat – här följaktligen: ”Ansiktet är en bägare av kärlek”.
Bägarmotivet återkommer i en annan dikt, enligt tillkomstbeskrivningen bak i boken född tidigare än ovan citerade, publicerad i en svensk-belarusisk antologi vid millennieskiftet. Den använder den katalogstil som Klemets emellanåt brukar, effektivt, måste man säga. Det är en kraftfull dikt som inte låter oss glömma att vi alltid är bundna av det konkreta – och till dess karaktär av förgänglighet. BILDVALET OCH det mässande tonläget låter bägardikten vätta mot det någon kanske kallar mystik eller andlighet. Själv föredrar det att inte ha någon etikett. I stället kan man läsa in uppfattningen om kroppen som ett kärl för liv som det vi har gemensamt med djuren.
Jag börjar läsa det så. Då framstår också dikterna som handlar om människoframställd materia och dito önskedrömmar, som till exempel i dikten ”Biotopen beachen” i all sin groteska följdriktighet och absoluta vedervärdighet. ”MEDAN JAG SKRIVS” bör kanske inte läsas i en sittning, utan hellre avbetas lite i taget, bläddrande, sö- kande efter korrespondenser. Boken representerar också det man kunde kalla diktens två ansikten.
Dikten lever ju sen länge i två världar: den performativt utåtriktade där dikten tar plats på en scen, skissar tablåer av nuet, utmanar oss med sin kaxighet, och den mer inåtvänt personligt reflekterande, den som läses tyst i avskildhet. Bägge delarna förtjänar sitt särskilda utrymme.