Dik­ter med mör­ker och rygg­rad

Åbo Underrättelser - - KULTUR -

BOKEN. Ken­net Kle­mets är po­et och över­sät­ta­re, från bör­jan kan man kal­la hans verk­sam­het grän­sö­ver­skri­dan­de. Han har del­ta­git i tvär­konst­när­li­ga proj­ket, han har fram­trätt i live­po­e­si­grup­pen Wun­der­baum, känd på 1990-ta­let, då han själv de­bu­te­ra­de i bok­form.

Ken­net Kle­mets är bo­satt i Gö­te­borg, hans kon­tak­ty­ta till Fin­land hit­tar man bland an­nat i det nät­verk av po­e­siut­giv­ning och per­for­mans­möj­lig­he­ter som vux­it fram un­der de se­nas­te de­cen­ni­er­na. ”ME­DAN JAG SKRIVS”, som är Kle­mets åt­ton­de bok, kom­mer ut på för­la­get Ellips, som har sin adress i Va­sa. Där har han re­dan ro­tat sig som över­sät­ta­re. Över­sätt­nings­vo­ly­men med Blai­se Cend­rars fan­ta­si­eg­gan­de tex­ter, som kom ut för två år se­dan, in­ne­hål­ler hans tolk­ning­ar.

”Me­dan jag skrivs” är ing­en tra­di­tio­nell sam­ling med ut­tänkt, sam­lan­de dra­ma­tur­gi. Den är ett slags upp­sam­lings­heat där två tred­je­de­lar av tex­ter­na ti­di­ga­re har pub­li­ce­rats i me­di­er i Sve­ri­ge el­ler Fin­land. En tred­je­del av dik­ter­na har in­te ti­di­ga­re tryckts. Allt re­do­vi­sas i en för­teck­ning i slu­tet av boken – en in­tres­sant över­blick av da­gens pub­li­ce­rings­ka­na­ler för po­e­si. ”ME­DAN JAG SKRIVS” är frej­digt spre­tig – spre­tig­he­ten vänds of­ta till styr­ka. Ba­ra ibland tyc­ker man att dik­ter­na tit­tar för myc­ket på an­nan dikt, på ett sätt som kan upp­fat­tas som en dygd om dik­ten pub­li­ce­ras i tid­skrift, med som ser li­te stelt ut när det fö­re­kom­mer så att sä­ga i eget hus, mel­lan eg­na pär­mar. Till ex­em­pel ”En fuc­ked up gha­sel” kan lä­sas som li­te pre­ten­tiös i sin Ril­ke­an­knyt­ning, sam­ti­digt som den över­ger för­la­gans strik­ta versmått för en egen (för all del ock­så gans­ka strikt) form.

Så blev det­ta sagt. Ett av de mer över­ty­gan­de spå­ren hos Kle­mets är dik­ter­na om att skri­va dikt, tex­ter som på ett plan hand­lar om po­esins möj­lig­he­ter och svå­rig­he­ter. Själ­va titel­dik­ten ”Me­dan jag skrivs” ar­be­tar i en döds­förak­tan­de form med ett ord på var­je rad, som när ny­bör­ja­re gör det en­kelt för sig. Men i stäl­let öpp­nar den ett djup – och en av­grund. El­ler ger sig själv och de om­gi­van­de tex­ter­na en rygg­rad. ”Svårt” är dik­tens förs­ta ord. DIK­TER­NA ÄR OF­TA lät­ta att lä­sa, nå­got som in­te alls sä­ger att in­ne­hål­let in­te skul­le va­ra kom­pli­ce­rat. Det är of­ta det – Ken­neth Kle­mets är ock­så käns­lig mot­ta­ga­re för allt det mot­sä­gel­se­ful­la och mör­ka vi ut­sätts för i vår var­dag, som är prop­pad med med­de­lan­den, dis­in­for­ma­tion, pro­pa­gan­da.

I den värl­den för­sö­ker han hit­ta sub­stans. Den kan va­ra rent kropps­lig. Krop­pen är det ofrån­kom­li­ga – och kanske vår rädd­ning. Att and­ra ock­så har en kropp som mås­te tas om hand, som kan be­rö­ras, som är sår­bar, är kanske det en­da vi rik­tigt kan le­va oss in i. SJÄLV BLIR JAG be­rörd av diktsvi­ten som in­te har nå­gon ti­tel men bör­jar med fra­sen ”Hjär­nan är krop­pens kro­na” och som fort­sät­ter i sex stro­fer till, där oli­ka kropps­de­lar be­skrivs, till ex­em­pel så här: ”An­sik­tet är krop­pens kro­na/ Ett blom­man­de träd ett vitt­ran­de torn/ En me­te­or ett moln ett ma­nö­ver­ut­rym­me/ Ett läsk­pap­per en mag­net en mil­jö/ ...” De nio­ra­di­ga stro­fer­na slu­tar likar­tat – här följakt­li­gen: ”An­sik­tet är en bä­ga­re av kär­lek”.

Bägar­mo­ti­vet åter­kom­mer i en an­nan dikt, en­ligt till­komst­be­skriv­ning­en bak i boken född ti­di­ga­re än ovan ci­te­ra­de, pub­li­ce­rad i en svensk-be­la­ru­sisk an­to­lo­gi vid mil­len­ni­e­skif­tet. Den an­vän­der den ka­ta­logs­til som Kle­mets emel­lanåt bru­kar, ef­fek­tivt, mås­te man sä­ga. Det är en kraft­full dikt som in­te lå­ter oss glöm­ma att vi all­tid är bund­na av det kon­kre­ta – och till dess ka­rak­tär av för­gäng­lig­het. BILDVALET OCH det mäs­san­de ton­lä­get lå­ter bä­gar­dik­ten vät­ta mot det nå­gon kanske kal­lar mystik el­ler and­lig­het. Själv fö­re­drar det att in­te ha nå­gon eti­kett. I stäl­let kan man lä­sa in upp­fatt­ning­en om krop­pen som ett kärl för liv som det vi har ge­men­samt med dju­ren.

Jag bör­jar lä­sa det så. Då fram­står ock­så dik­ter­na som hand­lar om män­ni­sko­fram­ställd ma­te­ria och di­to öns­ke­dröm­mar, som till ex­em­pel i dik­ten ”Bi­o­to­pen be­achen” i all sin gro­tes­ka följd­rik­tig­het och ab­so­lu­ta ve­der­vär­dig­het. ”ME­DAN JAG SKRIVS” bör kanske in­te lä­sas i en sitt­ning, ut­an hell­re av­be­tas li­te i ta­get, blädd­ran­de, sö- kan­de ef­ter kor­re­spon­den­ser. Boken re­pre­sen­te­rar ock­så det man kun­de kal­la dik­tens två an­sik­ten.

Dik­ten le­ver ju sen länge i två värl­dar: den per­for­ma­tivt ut­åt­rik­ta­de där dik­ten tar plats på en scen, skis­sar ta­blå­er av nu­et, ut­ma­nar oss med sin kax­ig­het, och den mer in­åt­vänt per­son­ligt re­flek­te­ran­de, den som lä­ses tyst i av­skild­het. Bäg­ge de­lar­na för­tjä­nar sitt sär­skil­da ut­rym­me.

PRESSBILD

KEN­NET KLE­METS.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.