Uttrycket finlandssvensk är äldre än nationen
Arvet efter att ha varit en del av Sverige under 600 år gav landets invånare två språk, samhällsskicket och religionen, säger Max Engman.
Nästa år firar Finland 100 år av självständighet. Uttrycket ”finlandssvensk” är betydligt äldre än så. Redan på 1800-talet dök det upp.
Max Engman, tidigare professor i historia vid Åbo Akademi, tilldelades Stora fackbokspriset i Sverige för sin bok ”Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922”. ARVET EFTER att ha varit en del av Sverige under 600 år gav landets invånare två språk, samhällsskicket och religionen, konstaterar han.
Under 1800-talet mobiliserade sig landets invånare i storfurstendömet Finland kring tre olika språk – finska, svenska och ryska. Finland var inte längre en del av Sverige efter 1809 och nationalromantiken förde ett nationellt uppvaknande till landet. Det influerades samtidigt av nationalismen som bredde ut sig i resten av Europa. FÖLJDEN BLEV att en del av folket ville ha finskan som nationalspråk.
Den ryska kejsaren säkerställde att svenskan bevarades som nationalspråk genom att efter 1809 acceptera att Finland förvaltades på svenska.
– Svenskans användningsområde, eller domän, som språkvetarna säger, utvidgades därmed fram till mit- ten av 1800-talet. Därefter började finskans expansion, som ledde till en reträtt för svenskan. Redan i slutet av 1800-talet publicerades flera tidningar och böcker samt utexaminerades flera studenter från finska skolor än från svenska. Men genom införandet av allmän rösträtt förlorade de svenskspråkiga sin ledande ställning i lantdagen, säger Engman. – STARTLÄGET var alltså att finländarna oftast kallades för finnar. Under den språkliga väckelsen talade man om alla invånare som finnar. Runeberg gjorde det, till exempel, säger Engman.
Sedan började man på svenskt håll kräva en heltäckande benämning, med två underkategorier, finlandssvensk och finne, alltså finsktalande finländare.
– Svenskspråkiga talade om ett folk, två språk. På finskt håll ville man inte veta av det, för man ansåg att det var opatriotiskt och splittrade nationen, säger Engman.
– E. G. Ehrström, som verkade för att erkänna finskan som nationalspråk, var en av dem som argumenterade för termen finländare år 1829. Sedan glömdes det nästan bort. Det dök upp då och då men användes knappt alls fram till 1900-talet. 1912 DÖK TERMEN finlandssvensk upp igen. Den här gången var det studenter som tog upp den.
Bland annat språkvetaren och författaren Rolf Pipping, även rektor för Åbo Akademi 1936–42, fick gehör för benämningen finlandssvensk.
En annan term som dök upp var ”östsvensk”. Den benämningen dök upp eftersom Finland låg till öster om Sverige, säger Engman. Alla ville inte kallas finlandssvenskar.
– Termen finlandssvensk provocerade i sin tur inte finsktalande lika mycket som att de skulle ha inkluderades i termen finländare, säger han. NÄR FRIGÖRELSEN från Ryssland inleddes på 1900-talet fick nationalitetsfrågan ytterligare aktualitet.
– I början av självständighetstiden skärptes språkstriden och de svenskspråkiga började kräva territoriell, institutionell och kulturell autonomi, medan de finskspråkiga ville slå vakt om rikets enhetlighet.
Bland annat Svenska folkpartiet framförde tanken på att Finlands svenska regioner skulle bilda självstyrande ”landskap”.
1919 samlades Svenska Finlands folkting för första gången. Det är ännu i dag samarbetsforum för de svensk- och tvåspråkiga politiska partierna i Finland med uppgift att bevaka den finlandssvenska befolkningens intressen. 1922 STIFTADES språklagen, där svenskan likställdes med finskan. Men något självstyrande landskap blev det aldrig, inte som på Åland. – Det gick inte som man ville, konstaterar Engman. UNDERÅREN som gått har finlandssvenskarna kämpat för sina rättigheter. Folktinget, SFP, tidningar, föreningar och andra symboler skapade en finlandssvensk identitet och sammanhållning som hållit i sig, säger Engman.
Men det går inte att säga att finlandssvenskarna håller samman till hundra procent i dag.
– Ofta är minoriteter territoriella. Finlandssvenskarnas områden är små, så sammanhållningen måste hittas utom dem, säger Engman.
Globaliseringen har inneburit att folk hittar annat att identifiera sig med. ENGMAN KONSTATERAR som många andra att det pågår en ständig diskussion om hur man ska manifestera sin finlandssvenskhet.
– Det sysslar alla grupper med. Är identiteten stark, är den avtagande eller tilltagande. Man skapar en sammanhållning, den uppstår ej av sig själv. Den vaknar inte av sig själv. Det är hårt politiskt arbete bakom det, på alla fronter. DET HETER ATT vi alltid lär oss av historien – vad har finlandssvenskarnas ursprung lärt oss?
– Vi blir klokare att läsa om historien, men vi lär oss inte, det finns inga färdiga recept. DE CIRKA 12 000 euro som fackbokpriset består av vet Engman inte ännu vad han ska göra med. Kanske blir det en resa någonstans.