Ut­tryc­ket fin­lands­svensk är äld­re än na­tio­nen

Ar­vet ef­ter att ha va­rit en del av Sve­ri­ge un­der 600 år gav lan­dets in­vå­na­re två språk, sam­hälls­skic­ket och re­li­gi­o­nen, sä­ger Max Eng­man.

Åbo Underrättelser - - KULTUR - An­ni­na Su­o­mi­nen 050-411 3729/ nni­na.su­o­mi­[email protected]­me­dia.fi

Näs­ta år firar Fin­land 100 år av själv­stän­dig­het. Ut­tryc­ket ”fin­lands­svensk” är be­tyd­ligt äld­re än så. Re­dan på 1800-ta­let dök det upp.

Max Eng­man, ti­di­ga­re pro­fes­sor i histo­ria vid Åbo Aka­de­mi, till­de­la­des Sto­ra fack­boks­pri­set i Sve­ri­ge för sin bok ”Språk­frå­gan. Fin­lands­svensk­he­tens upp­komst 1812–1922”. AR­VET EF­TER att ha va­rit en del av Sve­ri­ge un­der 600 år gav lan­dets in­vå­na­re två språk, sam­hälls­skic­ket och re­li­gi­o­nen, kon­sta­te­rar han.

Un­der 1800-ta­let mo­bi­li­se­ra­de sig lan­dets in­vå­na­re i stor­furs­ten­dö­met Fin­land kring tre oli­ka språk – fins­ka, svens­ka och rys­ka. Fin­land var in­te läng­re en del av Sve­ri­ge ef­ter 1809 och na­tio­nal­ro­man­ti­ken för­de ett na­tio­nellt upp­vak­nan­de till lan­det. Det in­flu­e­ra­des sam­ti­digt av na­tio­na­lis­men som bred­de ut sig i res­ten av Eu­ro­pa. FÖLJDEN BLEV att en del av fol­ket vil­le ha fins­kan som na­tio­nal­språk.

Den rys­ka kej­sa­ren sä­ker­ställ­de att svens­kan be­va­ra­des som na­tio­nal­språk ge­nom att ef­ter 1809 ac­cep­te­ra att Fin­land för­val­ta­des på svens­ka.

– Svens­kans an­vänd­nings­om­rå­de, el­ler do­män, som språk­ve­tar­na sä­ger, ut­vid­ga­des därmed fram till mit- ten av 1800-ta­let. Där­ef­ter bör­ja­de fins­kans ex­pan­sion, som led­de till en re­trätt för svens­kan. Re­dan i slu­tet av 1800-ta­let pub­li­ce­ra­des fle­ra tid­ning­ar och böc­ker samt utex­a­mi­ne­ra­des fle­ra stu­den­ter från fins­ka sko­lor än från svens­ka. Men ge­nom in­fö­ran­det av all­män röst­rätt för­lo­ra­de de svensk­språ­ki­ga sin le­dan­de ställ­ning i lant­da­gen, sä­ger Eng­man. – STARTLÄGET var allt­så att fin­län­dar­na of­tast kal­la­des för fin­nar. Un­der den språk­li­ga väc­kel­sen ta­la­de man om al­la in­vå­na­re som fin­nar. Ru­ne­berg gjor­de det, till ex­em­pel, sä­ger Eng­man.

Se­dan bör­ja­de man på svenskt håll krä­va en hel­täc­kan­de be­näm­ning, med två un­der­ka­te­go­ri­er, fin­lands­svensk och fin­ne, allt­så finsk­ta­lan­de fin­län­da­re.

– Svensk­språ­ki­ga ta­la­de om ett folk, två språk. På finskt håll vil­le man in­te ve­ta av det, för man an­såg att det var opat­ri­o­tiskt och splitt­ra­de na­tio­nen, sä­ger Eng­man.

– E. G. Ehr­ström, som ver­ka­de för att er­kän­na fins­kan som na­tio­nal­språk, var en av dem som ar­gu­men­te­ra­de för ter­men fin­län­da­re år 1829. Se­dan glöm­des det näs­tan bort. Det dök upp då och då men an­vän­des knappt alls fram till 1900-ta­let. 1912 DÖK TER­MEN fin­lands­svensk upp igen. Den här gång­en var det stu­den­ter som tog upp den.

Bland an­nat språk­ve­ta­ren och för­fat­ta­ren Rolf Pip­ping, även rek­tor för Åbo Aka­de­mi 1936–42, fick ge­hör för be­näm­ning­en fin­lands­svensk.

En an­nan term som dök upp var ”öst­svensk”. Den be­näm­ning­en dök upp ef­tersom Fin­land låg till ös­ter om Sve­ri­ge, sä­ger Eng­man. Al­la vil­le in­te kal­las fin­lands­svens­kar.

– Ter­men fin­lands­svensk pro­vo­ce­ra­de i sin tur in­te finsk­ta­lan­de li­ka myc­ket som att de skul­le ha in­klu­de­ra­des i ter­men fin­län­da­re, sä­ger han. NÄR FRIGÖRELSEN från Ryss­land in­led­des på 1900-ta­let fick na­tio­na­li­tets­frå­gan yt­ter­li­ga­re ak­tu­a­li­tet.

– I bör­jan av själv­stän­dig­hets­ti­den skärp­tes språk­stri­den och de svensk­språ­ki­ga bör­ja­de krä­va ter­ri­to­ri­ell, in­sti­tu­tio­nell och kul­tu­rell au­to­no­mi, me­dan de finsk­språ­ki­ga vil­le slå vakt om ri­kets en­het­lig­het.

Bland an­nat Svens­ka folk­par­ti­et fram­för­de tan­ken på att Fin­lands svens­ka re­gi­o­ner skul­le bil­da själv­sty­ran­de ”land­skap”.

1919 sam­la­des Svens­ka Fin­lands folk­ting för förs­ta gång­en. Det är än­nu i dag sam­ar­bets­fo­rum för de svensk- och två­språ­ki­ga po­li­tis­ka par­ti­er­na i Fin­land med uppgift att be­va­ka den fin­lands­svens­ka be­folk­ning­ens in­tres­sen. 1922 STIFTADES spr­å­kla­gen, där svens­kan lik­ställ­des med fins­kan. Men nå­got själv­sty­ran­de land­skap blev det ald­rig, in­te som på Åland. – Det gick in­te som man vil­le, kon­sta­te­rar Eng­man. UNDERÅREN som gått har fin­lands­svens­kar­na käm­pat för si­na rät­tig­he­ter. Folk­ting­et, SFP, tid­ning­ar, för­e­ning­ar och and­ra sym­bo­ler ska­pa­de en fin­lands­svensk iden­ti­tet och sam­man­håll­ning som hål­lit i sig, sä­ger Eng­man.

Men det går in­te att sä­ga att fin­lands­svens­kar­na hål­ler sam­man till hund­ra pro­cent i dag.

– Of­ta är mi­no­ri­te­ter ter­ri­to­ri­el­la. Fin­lands­svens­kar­nas om­rå­den är små, så sam­man­håll­ning­en mås­te hit­tas ut­om dem, sä­ger Eng­man.

Glo­ba­li­se­ring­en har in­ne­bu­rit att folk hit­tar an­nat att iden­ti­fi­e­ra sig med. ENG­MAN KON­STA­TE­RAR som många and­ra att det på­går en stän­dig dis­kus­sion om hur man ska ma­ni­fe­ste­ra sin fin­lands­svensk­het.

– Det syss­lar al­la grup­per med. Är iden­ti­te­ten stark, är den av­ta­gan­de el­ler till­ta­gan­de. Man ska­par en sam­man­håll­ning, den upp­står ej av sig själv. Den vak­nar in­te av sig själv. Det är hårt po­li­tiskt ar­be­te bakom det, på al­la fron­ter. DET HE­TER ATT vi all­tid lär oss av histo­ri­en – vad har fin­lands­svens­kar­nas ur­sprung lärt oss?

– Vi blir klo­ka­re att lä­sa om histo­ri­en, men vi lär oss in­te, det finns inga fär­di­ga re­cept. DE CIR­KA 12 000 eu­ro som fack­bok­pri­set be­står av vet Eng­man in­te än­nu vad han ska gö­ra med. Kanske blir det en re­sa nå­gon­stans.

FOTO: KIRA SCHROEDER

VANN FINT FACKBOKPRIS. Max Eng­man un­der­vi­sa­de i histo­ria vid Åbo Aka­de­mi i 25 år. Han har gett ut fle­ra fack­böc­ker, och vann Sto­ra fack­bok­pri­set i Sve­ri­ge för den se­nas­te.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.