Nedtonat om familj i kris
BOKEN. Ann-Sofi Carlsson gjorde en intressant debut 2015 med novellsamlingen ”Jag undrar hur det känns att falla fritt”. I den ingick också den text som gav henne första priset i Solveig von Schoultz-tävlingen två år tidigare.
I tjugotvå korta noveller mötte man barn och vuxna som på olika sätt upplevde vantrivsel och främlingskap i tillvaron, porträtterade på det klassiskt lågmälda novellmanér som fokuserar på upplevelse och yta och låter sprickor och undertext skapa den nödvändiga spänningen.
Det var skickligt gjort, också om balansen inte fungerade lika optimalt i alla berättelser. MYCKET AV tematiken – och greppet – kan kännas igen när Carlsson nu gett ut sin första roman. Titeln är ”Inget har hänt”, en titel som väl närmast syftar på strategin att hålla fasaden utåt och sopa problemen under mattan, men som nog kan tänkas ha giltighet också på andra plan.
Romanen är en uppväxt- och familjeskildring, där man får följa lillasyster Elvira från dagisåldern fram tills dess hon studerat några år i Åbo.
Den punkt från vilken berättaren blickar bakåt är en vintrig bilfärd till uppväxtmiljön i Vasa för att delta i barnvälsignelsen för storasyster Olivias förstfödda. Då är det senare hälften av 90-talet och Elvira har ett sprucket förhållande bakom sig, men bor också för första gången i egen lägenhet. DET ÄR INGEN harmonisk familj som skildras. Föräldrarna grälar egentligen inte, men stämningen är inte den bästa och blir efter hand allt sämre, förstärkta av ekonomiska problem och pappans växande dragning till flaskan.
Vid tiden för Elviras studentskrivningar spricker det sedan totalt, dessutom under rätt dramatiska former, vilket får fadern att framstå i allt annat än smickrande dager.
Det är en svår smäll för Elvira, som är pappas flicka, och som i sin gestaltning av den sordinerade ”maktkampen” mellan föräldrarna låter honom framstå i klart positivare ljus. Följden är en kris, som bl.a. sätter spår i studentskrivningarna. FÖRHÅLLANDET mellan systrarna bildar något av en egen tråd i berättelsen.
Olivia är den duktiga flickan som får stipendier i skolan, men också den som i sin perfektionism dras till svartvita mönster och som anklagar och ställer krav på sin omgivning. Elvira framstår som den mera empatiska av de två, bl.a. i förhållandet till mormodern.
Olivia är mammas flicka och i familjen känner sig Elvira ofta undanskuffad och orättvist behandlad, tycker sig inte få samma stöd och rättigheter som systern.
Samtidigt har hon ett nästan tvångsmässigt behov att följa storasystern i spåren, det må sen gälla barndomens lekar och senare t.ex. motionsivern och det frikyrkliga engagemanget. MENMÖNSTRET är ingalunda entydigt. Det finns också en protest hos Elvira, en ofokuserad vilja till självständighet, som i barndomen kun- de yttra sig på ett lite avigt sätt, men som under studietiden gör att hon förmår göra ett par resoluta förändringar i sin livssituation.
Trots det verkar hon fortsätta att se sig själv som en osjälvständig medlöpare. Med risk att jag på den här punkten lurats av det nedskruvade berättargreppet, tycker jag mig se en klyfta mellan berättarens självbild och agerande, nånting som är både intressant och meningsbärande.
Så när Elvira öppnar dörren för att delta i familjefesten, och återse sin pappa, så har definitivt någonting hänt. Däremot verkar den dominerande storasystern, som bildat familj med sin tonårskärlek, ha anpassat sig till rådande normer och i högre grad leva vidare som om inget har hänt. SOM ROMAN betraktad känns ”Inget har hänt” dessvärre lite ofärdig.
I själva verket är Carlssons två böcker en påminnelse om hur svårt det kan vara att gå från det lilla formatet till det stora; hur spelet mellan del och helhet, yta och undertext kräver andra grepp och uttryck när berättelsen blåses upp till 200 sidor.
Nu blir det aldrig riktigt flyt i berättelsen och det finns egentligen väldigt lite som håller liv i nyfikenheten och driver berättelsen framåt. Romanens persongalleri känns också lite tunt och magert. PERSONERNA är som typer visserligen skildrade på ett träffande sätt, liksom kommunikationen dem emellan, men gärna hade jag sett lite mera av komplikation och fördjupning.
Skiftningar i detaljtäthet och tem- po ger också bilden av att separat skrivna avsnitt har fogats in utan att riktigt ha anpassats till omgivning och helhet.
Det är synd att Carlsson inte gett sig tid att jobba mera med manuset (och att förlaget inte tagit tag i det), eftersom generationsbaserade berättelser från olika sociala miljöer i Svenskfinland alltid har sin givna plats och sitt intresse. Kapaciteten har hon ju.