Gäs­ter hos Tol­stoj – en kul­tur­hi­sto­risk dokumentär

Åbo Underrättelser - - KULTUR -

BOKEN. ”Ring in­te på, be­tjän­ten kom­mer snart!”. Så stod skyl­tat ut­an­för Tol­stojs port som med­de­lan­de till be­sö­ka­re. De kom i stri­da ström­mar, främst till fa­mil­je­god­set Jasna­ja Pol­ja­na, och er­fa­ren­he­ten ha­de väl vi­sat att olju­det var kon­stant om man in­te vid­tog åt­gär­der.

Uni­ver­si­tets­lek­torn, över­sät­ta­ren och Tolj­stoj­kän­na­ren Ben Hell­man har i sin bok ”Hem­ma hos Tol­stoj. Nor­dis­ka mö­ten i liv och dikt” följt den ström av gäs­ter från Nor­den som vall­fär­da­de dit. TIDSMÄSSIGT fokuseras på de sista de­cen­ni­er­na i Tol­stojs liv, då hans sto­ra lit­te­rä­ra in­sat­ser, ”Krig och fred” och ”Anna Kare­ni­na” fått tid på sig att sjun­ka in i de läsan­de kret­sar­na och han själv ta­git ett steg bort från skön­lit­te­ra­tu­ren och i stäl­let äg­na­de sig åt so­ci­a­la och mo­ra­lis­ka frå­gor.

Han för­änd­ra­de sin livs­fö­ring – blev ve­ge­ta­ri­an och fö­re­språ­ka­de en en­kel livs­stil. Han var ock­så en strid­bar kyr­ko­kri­ti­ker, i kris­ten­do­men var det so­li­da­ris­ka bro­der­ska­pet det vik­ti­ga, frå­gan om fräls­ning, till ex­em­pel, var in­te in­tres­sant. ATT FÖL­JA MED ström­men av dem som åker till Tol­stoj är en egen­dom­ligt eg­gan­de upp­le­vel­se. Idén att sam­la dem är smått ge­ni­al. Det blir ett hopp rakt in i ett kul­tur­hi­sto­riskt pre­sens, med al­la dess av­stic­ka­re och mot­stri­dig­he­ter. Boken är en fängs­lan­de skri­ven dokumentär, för­ank­rad i en för­tro­en­de­väc­kan­de not­ap­pa­rat.

Käl­lor är främst brev och dag­böc­ker och sam­ti­da re­por­tage. Och fastän pre­sen­ta­tio­nen lik­som boc­kar av en ef­ter en av det fyr­ti­o­tal som finns med, och i in­ne­hålls­för­teck­ning­en ser näs­tan oö­ver­kom­lig ut, är fram­ställ­ning­en le­van­de och flö­dan­de de­talj­rik. Ben Hell­man är ock­så en fin sti­list, det har de som läst hans skön­lit­te­rä­ra över­sätt­ning­ar re­dan listat ut. ENAVDELÄNGRE pre­sen­ta­tio­ner­na gäl­ler Pe­ter Ema­nu­el Han­sen, som stod i be­råd att över­sät­ta den omdis­ku­te­ra­de – i sitt hem­land cen­su­re­ra­de – ”Kreut­zer­so­na­ten” till dans­ka, strax ef­ter den rys­ka ut­giv­ning­en 1899.

Han­sen ha­de hört att Tol­stoj ar­be­ta­de på ett ef­terord där han pre­ci­se­ra­de de kon­tro­ver­si­el­la tan­ke­gång­ar­na. Det blir någ­ra hek­tis­ka da­gar i vän­tan på det, den sto­re för­fat­ta­ren änd­rar och tilläg­ger och råd­dar i störs­ta all­män­het. AV­SNIT­TET GER OCK­SÅ en in­blick i fa­mil­jen, och skild­rar med Han­sens ögon Tol­stojs hust­ru So­fia, som be­skrivs som en per­son med in­tegri­tet, och som en ex­em­pla­risk ma­ka och vär­din­na. Han­sen har ju ock­så nyt­ta av hen­ne ef­tersom hon kan ty­da ma­kens gräs­li­ga hand­stil. Vad hon tänk­te om ”Kreut­zer­so­na­ten”, som av­fär­dar äk­ten­ska­pet och fram­hål­ler ra­di­kal kysk­het som äk­ta kris­tet ide­al, skym­tar ock­så fram.

En spän­nan­de glimt ger ock­så be­sö­ket av Tol­stojs sons svens­ka svär- för­äld­rar. Ernst Wes­terlund som var lä­ka­re och ha­de syn­punk­ter på Tol­stojs häl­so­till­stånd väck­te inga stör­re sym­pa­tie, men hust­run togs vän­ligt emot. So­fia gil­la­de bäg­ge. ÅR 1902 GÄSTAS TOL­STOJ av Ida Bäck­mann och Al­ma Sun­dquist från Sve­ri­ge, den ena lä­ra­re och jour­na­list, den and­ra lä­ka­re, se­der­me­ra ban­bry­tan­de sex­u­alupp­ly­sa­re. De­ras sam­tal med Tol­stoj bör­jar i an­ar­kis­men, som Bäck­mann ti­di­ga­re skri­vit re­por­tage om.

Där är at­ti­ty­den rät­lin­jigt mot våld, för av­skaf­fan­de av hi­e­rar­ki­er. Över ett lud­di­ga­re re­so­ne­mang kring re­li­gi­on och fi­lo­so­fi kom­mer man så in på den sam­ti­da lit­te­ra­tu­ren. Tol­stoj av­vi­sar bryskt Ib­sen och Zo­la, Bjørn­son kan han stå ut med. ”HANS EU­RO­PE­IS­KA rykt­bar­het är ba­ra ett be­vis på en fruk­tans­värd brist på ska­par­kraft i Eu­ro­pa”, har Tol­stoj ti­di­ga­re sagt om Ib­sen. Det finns bok­fört i ett sär­skilt av­snitt om hans läs­ning, till­sam­mans med hans över­lag kri­tis­ka at­ti­tyd till det man bru­kar kal­la det mo­der­na ge­nom­brot­tet.

Ett eget ka­pi­tel har den ym­ni­ga kor­re­spon­dens som Tol­stoj för­de – och brev han läm­na­de obe­sva­ra­de. Många var per­son­li­ga ut­gju­tel­ser, bö­ner om råd el­ler re­gel­rät­ta tiggar­brev. En upp­fatt­ning om Tol­stoj var att han var bot­ten­löst rik. I FIN­LAND FANNS någ­ra hän­giv­na tol­sto­ja­ner, främst bland dem var Ar­vid Jär­ne­felt. Han har ock­så Tol­stojs upp­rik­ti­ga upp­skatt­ning, den är så upp­rik­tig att Tol­stoj in­te rik­tigt god­kän­ner Jär­ne­felt som skön­lit­te­rär för­fat­ta­re. Ett per­son­ligt för­tro­en­de finns än­då dem emel­lan.

Jär­ne­felt, och även and­ra fin­län­da­re, när­ma­de sig Tol­stoj för att få sym­pa­ti­er för Fin­land ef­ter de hår­da för­rysk­nings­åt­gär­der­na som bör­ja­de strax in­nan se­kel­skif­tet. Där ha­de de just ing­et att häm­ta, Tol­stoj av­vi­sa­de all slags na­tio­na­lism li­ka myc­ket som han av­skyd­de för­tryck. Han tog in­te ställ­ning. NÄSTSISTA AV­SNIT­TET hand­lar om tu­rer­na kring no­bel­pri­set i litteratur och No­bels fred­pris (som Tol­stoj ab­so­lut in­te vil­le ha, och som han slapp!) och om freds­kon­gres­ser­na i Haag och i Stock­holm. Sist kom­mer någ­ra an­märk­ning­ar kring möj­li­ga fö­re­bil­der för Tol­stojs lit­te­rä­ra per- so­ner. Då kan det hän­da att man, om man läst allt i ett kör, re­dan är mätt på in­tryck.

Men boken väc­ker många tan­kar kring Tol­stojs be­ty­del­se i dag. Ben Hell­man själv lå­ter bli att as­so­ci­e­ra och spe­ku­le­ra, men själ­va den dy­na­mis­ka at­mo­sfä­ren i fram­ställ­ning­en upp­munt­rar till det. Ve­ge­ta­ri­a­nism och krav på glo­bal håll­bar ut­veck­ling hit­tar ut­ta­la­de mot­sva­rig­he­ter re­dan hos Tol­stoj. Hans tan­kar om sex­u­a­li­tet och kvin­no­syn är där­e­mot mu­se­a­la, ska för­hopp­nings­vis för­bli så. I DAG ÄR DET HANS sto­ra ro­ma­ner man först tän­ker på när man näm­ner hans namn. De har en så­dan at­trak­tion att de än i dag be­gå­vas med nyö­ver­sätt­ning­ar. Bar­ba­ra Lön­nqvists emi­nen­ta nyö­ver­sätt­ning av ”Krig och fred”, den ur­sprung­li­ga oav­kor­ta­de ver­sio­nen, kom ut så sent som i fjol!

In­te minst den sä­ger att Tol­stoj ock­så ha­de fel! Skön­lit­te­ra­tu­ren har in­te, som han häv­da­de för mer än hund­ra år se­dan, spe­lat ut sin roll.

SIN TIDS AUKTORITET. Leo Tol­stoj tog emot en ald­rig si­nan­de ström be­sö­ka­re, in­te ba­ra lit­te­rärt in­tres­se­ra­de el­ler dyr­kan­de över­sät­ta­re, ut­an ock­så de som vil­le dryf­ta livs­å­skåd­ning frå­gor med en som ver­ka­de le­va som han lär­de.

BEN HELL­MAN. Uni­ver­si­tets­lek­torn i rys­ka och Tol­stoj­kän­na­re har in­te spa­rat nå­gon mö­da när han kartlagt den nor­dis­ka ström­men av gäs­ter hos Tol­stoj.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.