ÅU&ÅA slårslag mot­lögn

» Äls­kat el­ler ha­tat – det nya or­det hen har kom­mit för att stan­na i svens­kan. I eng­els­kan är in­tres­set för ett eget hen där­e­mot in­te så stort. En or­sak till det här är att det re­dan finns ett ord som skö­ter job­bet i språ­ket.

Åbo Underrättelser - - NYHETER / LOKALT - Charlotte Storm­bom dok­to­rand i eng­els­ka vid Åbo Aka­de­mi

Sa­m­ar­be­tar för att för­stär­ka fak­ta och in­te spri­da fejk-nyheter. Först av­hand­las or­det ”hen”.

Få har väl missat dis­kus­sio­ner­na om hen i svens­kan.

Det­ta lilla ord hit­ta­de snabbt sin plats i språ­ket och idag kan man träf­fa på det i al­la möj­li­ga sam­man­hang, till och med i myn­dig­hetstex­ter. Of­ta an­vänds hen som ett könsne­utralt pro­no­men, vil­ket innebär att det er­sät­ter for­mu­le­ring­ar som han el­ler hon.

ÅSIKTERNAOM hen har va­rit minst sagt de­la­de: Få­nigt och onö­digt en­ligt vis­sa, prak­tiskt och väl­be­höv­ligt en­ligt and­ra.

Med tan­ke på hur obe­hind­rat hen tå­ga­de in i det svens­ka språ­ket får man trots allt an­ta att or­det fyl­ler en funk­tion.

För språk­fors­ka­ren är svens­kan fak­tiskt gans­ka spe­ci­ell med sitt hen. Det är näm­li­gen ovan­ligt att ett språk har bå­de köns­spe­ci­fi­ka pro­no­men, i svens­kans fall han och hon, och ett sär­skilt könsne­utralt pro­no­men, det vill sä­ga hen.

I DET ENG­ELS­KA SPRÅ­KET finns ing­et hen. Där­e­mot har man ock­så i eng­els­kan gjort ota­li­ga för­sök att in­fö­ra ett nytt könsne­utralt pro­no­men. Bland de fö­re­slag­na ny­or­den kan näm­nas tungvric­ka­re som peh och thon. Sist och slut­li­gen har ing­et av för­sla­gen fått fäs­te i eng­els­kan på sam­ma sätt som hen har gjort i svens­kan.

En möj­lig del­för­kla­ring till det­ta hit­tar vi i gram­ma­ti­ken: Pro­no­men bru­kar i all­män­het klas­sas som en slu­ten ord­klass, vil­ket be­ty­der att de in­te så gär­na väl­kom­nar nya med­lem­mar in i gäng­et.

Som vi har sett i fal­let svens­ka är det dock in­te omöj­ligt att in­fö­ra ett nytt pro­no­men. Så var­för in­te i eng­els­kan? En vik­tig an­led­ning är att det fak­tiskt re­dan finns ett ord som fyl­ler rätt funk­tion i det eng­els­ka språ- ket, näm­li­gen they ’de/dom’.

I dag­ligt tal är det allt­så in­te ovan­ligt att hö­ra ut­tryck i stil med you can’t get a te­e­na­ger to do so­met­hing they don’t want to. Le­digt över­satt till svens­ka: ’man kan in­te få en ton­å­ring att gö­ra nå­got dom in­te vill’. Även i skrift hit­tar man liknande ty­per av for­mu­le­ring­ar.

Nu kan man ju tyc­ka att det är li­te märk­ligt att an­vän­da they på det här sät­tet: I ex­emp­let ovan är a te­e­na­ger ’en ton­å­ring’ helt tyd­ligt en­tal och pro­no­me­net they bru­kar i all­män­het syf­ta till­ba­ka på ord i fler­tal, såsom te­e­na­gers ’ton­å­ring­ar’. Just den­na frå­ge­ställ­ning har stötts och blötts i eng­els­kan i över hund­ra år.

ALLT­SÅ,EN GÅNG FÖR AL­LA: Är det fel att an­vän­da they i syft­ning på en­dast en in­di­vid? En del språk­li­ga fin­sma­ka­re skul­le tvek­löst sva­ra ja på den här frå­gan. Sam­ti­digt är det li­te svårt att på­stå att ett så ut­brett fe­no- men skul­le va­ra orik­tigt – språ­ket är le­van­de och det ut­veck­las stän­digt, va­re sig man vill det el­ler in­te.

Här kan man ock­så in­fli­ka att an­vänd­ning­en av they i en­tal in­te di­rekt är nå­gon över­gå­en­de mo­de­flu­ga. Blickar man till­ba­ka i histo­ri­en hit­tar man bland an­nat ex­em­pel i Wil­li­am Sha­kespe­a­res och Ja­ne Aus­tens tex­ter. Och få skul­le väl häv­da att des­sa två in­te kun­de skri­va som folk!

I eng­els­kans sy­stem av pro­no­men finns det dess­utom re­dan en med­lem som ut­an svå­rig­he­ter väx­lar mel­lan en­tal och fler­tal: you. Pro­no­me­net you har som be­kant bå­de be­ty­del­sen ’du’ (en­tal), och be­ty­del­sen ’ni’ (fler­tal). Ur språk­fors­ka­rens syn­vin­kel finns det ing­en or­sak till att they in­te ock­så kun­de ha liknande egenskaper.

SE­DAN HAR VI JU det fak­tum att eng­els­kan är en jät­te bland språk. Man

ta­lar om att al­la kan eng­els­ka nu­för­ti­den, och även om det­ta är en klar över­drift är eng­els­kan unik i den be­mär­kel­se att de fles­ta som an­vän­der språ­ket fak­tiskt in­te har det som sitt mo­ders­mål.

Det här väc­ker en del in­tres­san­ta fun­de­ring­ar: Vem äger egent­li­gen språ­ket? Och vems nor­mer ska man föl­ja? Dis­kus­sio­ner­na om hen i svens­kan lär­de oss i var­je fall en sak, näm­li­gen att nya ord kan väc­ka star­ka käns­lor.

Det skul­le knap­past va­ra en lätt upp­gift att in­fö­ra ett nytt pro­no­men i ett språk som eng­els­kan, som på ett el­ler an­nat sätt till­hör över en mil­jard män­ni­skor jor­den runt.

LÅTOSSKOMMA till­ba­ka till hen en sis­ta gång. Som be­kant är en av or­dets van­li­gas­te upp­gif­ter att er­sät­ta for­mu­le­ring­ar som han el­ler hon. Det här är dock in­te den en­da be­ty­del­sen av hen; or­det an­vänds ock­så när man om­näm­ner en per­son som in­te vill bli ka­te­go­ri­se­rad som man el­ler kvin­na.

Hur gör man i så­da­na här si­tu­a­tio­ner i eng­els­kan då? Ock­så i det här sam­man­hang­et ver­kar pro­no­me­net they va­ra en van­lig lös­ning på pro­ble­met. And­ra al­ter­na­tiv fö­re­kom­mer vis­ser­li­gen, till ex­em­pel ze, men i slutän­dan tycks they va­ra det pro­no­men som över­läg­set flest väl­jer att an­vän­da.

DET HE­TER ATT ingen­ting är omöj­ligt, men det ser in­te ut som om eng­els­kan kom­mer att få ett eget hen in­om den närms­ta fram­ti­den. En mer tro­lig ut­veck­ling är att pro­no­me­net they kom­mer att bli ett all­mänt ac­cep­te­rat al­ter­na­tiv till mind­re smi­di­ga ut­tryck som he or she ’han el­ler hon’. Att an­vän­da they i en­tal är som sagt ing­et nytt fe­no­men, och idag är det van­ligt i bå­de tal och skrift. Trots det­ta är det fort­sätt­nings­vis ovan- ligt att språk­li­ga auk­to­ri­te­ter re­kom­men­de­rar att man an­vän­der they på det här sät­tet, åt­minsto­ne in­te i skrift­språ­ket. Den van­li­gas­te re­kom­men­da­tio­nen är istäl­let att man for­mu­le­rar om sin text så att man slip­per he­la pro­ble­ma­ti­ken. Men var­för gö­ra en un­dan­ma­nö­ver när lös­ning­en finns rakt fram­för nä­san på en?

Det här väc­ker en del in­tres­san­ta fun­de­ring­ar: Vem äger egent­li­gen språ­ket? Och vems nor­mer ska man föl­ja? Dis­kus­sio­ner­na om hen i svens­kan lär­de oss i var­je fall en sak, näm­li­gen att nya ord kan väc­ka star­ka käns­lor.

HAN, HON EL­LER HEN? I det eng­els­ka språ­ket finns ing­et hen. Där­e­mot har man ock­så i eng­els­kan gjort ota­li­ga för­sök att in­fö­ra ett nytt könsne­utralt pro­no­men. Bland de fö­re­slag­na ny­or­den kan näm­nas tungvric­ka­re som peh och thon. I sin es­sä re­so­ne­rar Charlotte Storm­bom kring hur språ­ket ut­veck­las – och var­för.

ÅU-FO­TO

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.