På­fars­dag minns­vi pap­por­na

» John Ce­der­löfs pap­pa Egil sök­te stän­digt nya ut­ma­ning­ar. I Svensk­fin­land och Nor­den är han känd som upp­hovs­man till bo­ken ”Vi gör musik”.

Åbo Underrättelser - - NYHETER / LOKALT - Kim Lund 040-587 3759/kim.lund@au­me­dia.fi

När John Ce­der­löf bör­jar be­rät­ta om sin pap­pa är det många min­nen, histo­ri­er och anek­do­ter han vill de­la med sig av. Om drygt en vec­ka är det 34 år se­dan pap­pan dog på som­mar­stu­gan på Lill-Ter­vo i Par­gas, en­dast 67 år gam­mal. Men den mu­si­ka­lis­ka och jo­vi­a­lis­ke man­nen är fort­fa­ran­de starkt när­va­ran­de i Johns liv.

Men låt oss ta det från bör­jan. De fles­ta 1960- och 1970-ta­lis­ter­na kom­mer sä­kert ihåg mu­siklär­o­bo­ken ”Vi gör musik”. Upp­hovs­man till den bo­ken är Johns pap­pa, Egil Ce­der­löf.

Den li­te äld­re ge­ne­ra­tio­nen minns kanske ock­så ihåg Egil som do­ma­re i det po­pu­lä­ra teve­pro­gram­met ”Mu­sik­frå­gan”, se­na­re ”Kontra­punkt” un­der led­ning av den le­gen­da­ris­ke Sten Broman.

EGIL VAR mu­siklä­ra­re i en folk­sko­la på An­ne­ga­tan i Helsing­fors och mu­si­ken var starkt när­va­ran­de i det Ce­der­löf­s­ka hem­met. Först i form av en fly­gel, se­na­re som ett pi­a­no och till slut en cem­ba­lo. Pap­pa spe­la­de block­flöjt och mam­ma cem­ba­lo. John och hans två syst­rar växte där­för upp med ba­rock­mu­si­ken kling­an­de i de­ras öron.

Egil var en rast­lös per­son som stän­digt sök­te nya ut­ma­ning­ar. Så när han in­te läng­re ha­de tå­la­mod att job­ba som mu­siklä­ra­re i folk­sko­lan bör­ja­de han som lek­tor i mu­sik­pe­da­go­gik vid Si­be­li­us-Aka­de­min.

PÅ SOMRARNA job­ba­de Egil som verk­sam­hets­le­da­re vid Mar­tin We­geli­us- in­sti­tu­tet där han led­de som­mar­kur­ser i musik, främst i Ös­ter­bot­ten men ock­så i Houtskärs kyrk- li­ga folk­hög­sko­la.

Det be­tyd­de att han var bor­ta i ett par må­na­der un­der somrarna då fa­mil­jen in­te såg till ho­nom. Men när han kom hem kun­de han ha många ro­li­ga histo­ri­er i ba­ga­get.

Som till ex­em­pel den om ba­stu­k­väl­lar­na i Houtskär.

– Det var förbjudet att ha nå­got bränt el­ler des­til­le­rat med sig. Så för att in­te väc­ka an­stöt hos de or­dent­li­ga män­ni­skor­na i sko­lan la­de han öl­flas­kor­na i bad­rocks­fic­kor­na och va­da­de ut i sjön. När fic­kor­na var un­der vatt­net ploc­ka­des flas­kor­na fram och så kun­de han och hans kam­ra­ter po­ku­le­ra där i fred.

Ny­fi­ken­he­ten har jag ärvt av pap­pa. Jag har lärt mig att ska­pa nät­verk och sö­ka mig till nya fron­ter. Att va­ra själv­stän­dig och in­te vän­ta på att mam­ma kom­mer.

DET RÅD­DE en öp­pen at­mo­sfär i fa­mil­jen Ce­der­löf och Egil ha­de inga pro­blem att dra ock­så aning­en grov­kor­ni­ga skämt. Men han gjor­de det all­tid fin­käns­ligt och med stil, minns John

– Han var en mångsidig hu­mo­rist.

I BÖR­JAN AV 1960-ta­let köp­te Egil sin förs­ta båt. När den blev för li­ten byt­tes den ut mot en 5,5 me­ters öp­pen mo­tor­båt i ma­hog­ny. En rik­tig ju­vel, sä­ger John.

– Då lär­de jag mig en an­nan si­da av pap­pa. Han var väl­digt spon­tan och kun­de på lör­dags­mor­go­nen sä­ga att nu far vi till Sa­gu och häl­sa på min mi­li­tär­kom­pis. Så vi åk­te iväg, ring­de på dör­ren och sa ”hej - här kom­mer vi”. Sen gick vi till­ba­ka till bå­ten och for hem.

ETT AN­NAT båtä­ven­tyr är när Egil på 1970-ta­let fick för sig att kö­pa en glas­fi­ber­båt av en lä­ka­re i Kot­ka.

Till­sam­mans med John och en ku­sin från Par­gas hop­pa­de de på bus­sen, gjor­de en snabb af­fär och kör­de hemåt med den nya bå­ten se­na­re sam­ma dag. Det var no­vem­ber, kallt och mörkt och en främ­man­de far­led. I beck­mörk­ret kom de fram till In­gå där de över­nat­ta­de. Näs­ta dag fort­sat­te fär­den mot Par­gas. John po­äng­te­rar än­då att Egils ut­fär­der all­tid var no­ga pla­ne­ra­de, men att det trots det kun­de bli li­te även­tyr­ligt emel­lanåt.

AND­RA EGENSKAPER hos pap­pan som John gär­na lyfter fram är hans vil­ja att stän­digt va­ra öp­pen för nya in­tryck, hans mångsidig­het och mot­tag­lig­het för nya im­pul­ser. Som till ex­em­pel när han kom på idén att emi­gre­ra till Austra­li­en i mit­ten av 1950-ta­let. Pro­jek­tet stu­pa­de emel­ler­tid på för­äld­rar­nas mot­vil­ja och Egils och fruns sva­ga kun­ska­per i eng­els­ka.

– Han var eld och lå­gor över tanken att flyt­ta till Austra­li­en och det var så­dan pap­pa var till na­tu­ren. Ut­an att tve­ka var han fär­dig att bör­ja med nya sa­ker, men ut­an att va­ra en även­ty­ra­re.

– Hans ord­språk var ”snabbt och dumt” även om han ock­så ma­na­de till ef­ter­tan­ke. Var och en kan fun­de­ra på vad han me­na­de med det. TROTS ATT John som barn sjöng i ra­di­ons barn­kör blev han in­te mu­si­ker el­ler ens li­ka mu­si­ka­lisk som sin pap­pa, syst­rar och barn. I stäl­let ut­bil­da­de han sig till skepps­bygg­nads­in­gen­jör och job­ba­de med att säl­ja far­tygs­mo­to­rer för Wärt­si­lä fram till pen­sio­ne­ring­en i ju­ni 2012.

Job­bet in­ne­bar en hel del re­san­de och John till­bring­a­de myc­ket tid ut­om­lands, bland an­nat en läng­re pe­ri­od i Sy­da­me­ri­ka.

– NY­FI­KEN­HE­TEN har jag ärvt av pap­pa. Jag har lärt mig att ska­pa nät­verk och sö­ka mig till nya fron­ter. Att va­ra själv­stän­dig och in­te vän­ta på att mam­ma kom­mer.

John har ock­så ärvt spon­ta­ni­te­ten att ba­ra fa­ra och häl­sa på be­kan­ta ut­an att pla­ne­ra det fle­ra vec­kor på för-

hand. Han hål­ler fli­tigt kon­takt med vän­ner, släk­ting­ar och be­kan­ta i stäl­let för att sit­ta hem­ma och slöa.

– Det är ba­ra att knac­ka på dör­ren och se om nå­gon är hem­ma.

UNDEREN ar­bets­re­sa i Moskva i no­vem­ber 1984 får John ett sam­tal av sin fru Ca­ri­ta. Hon be­rät­tar att Egils aor­ta har brustit och att han har dött i som­mar­stu­gan på Lill-Ter­vo. Allt var över på fem mi­nu­ter.

– Det blev en slags sym­bol för hans livs­gär­ning. Han gjor­de allt snabbt, och snabbt gick han bort.

JOHN CE­DER­LÖF. Minns sin pap­pa som en mångsidig hu­mo­rist.

KIM LUND

EGIL CE­DER­LÖF.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.