Någ­ra ord till far tio år se­na­re

Åbo Underrättelser - - FARSDAGEN -

Pap­pa, du var en käm­pe!

Re­dan i unga år sat­te sig krop­pen på tvä­ren, men du gav ald­rig upp. ”He gar no ba­re man it kla­gar” sva­ra­de du dem som und­ra­de hur du mår. När jag ring­de ha­de du all­tid ett stan­dardsvar: ”He je no så bra he kan va.”

Först den allra sis­ta ti­den med­gav du att allt in­te var som det skul­le. ”He je li­te tol­lot” kun­de det he­ta el­ler ”It je­re na rik­tigt i”.

Då viss­te vi att du var sjuk – på rik­tigt.

Men du fort­sat­te tap­pert att vär­ma din le­ver­lå­da och ko­ka din gröt. Du ha­de till och med svårt att över­ge trap­por­na ner till vär­me­pan­nan i käl­la­ren – dem som du nött år ef­ter år ef­ter år med di­na ope­re­ra­de höf­ter och din sön­derskur­na rygg. Allt för att hål­la vär­me i hu­set, du tyck­te så om att ha det varmt.

Jag tänk­te ibland att du nog var odöd­lig – så myc­ket me­di­cin, så många ope­ra­tio­ner, så myc­ket skrot i din kropp, som du själv bru­ka­de sä­ga. Det var ett un­der att du satt i din tv-stol var­je gång jag kom hem, du steg upp och vän­ta­de någ­ra se­kun­der tills le­der­na hit­tat sin plats och du kom tas­san­de fram med ditt gla­da ”välkommen”.

NÄRMAMMA gick bort höll du på att ge upp. Du satt där i mörk­ret, dränkt av ödets plöts­li­ga vå­gor. Men ock­så den gång­en kom du till­ba­ka. Du lär­de dig la­ga mat, stä­da, dis­ka, by­ka och skö­ta det sto­ra hu­set.

All­tid stod kaf­fet på bor­det när vi barn kom hem, obe­ro­en­de av vil­ken tid på dyg­net det var. Du ha­de du­kat med bröd, ost, skin­ka, le­ver­korv och din egen­hän­digt gra­va­de lax.

I takt med till­ta­gan­de ål­der och sjuk­dom mins­ka­de duk­ning­en. I sam­ma ve­va för­svann först ditt ka­rak­te­ris­tis­ka viss­lan­de, ”bli­istra­se”, se­dan sång­er­na du bru­ka­de nyn­na.

Men ock­så när bor­det stå­ta­de med ba­ra bord­duk och skor­por, när ta­let näs­tan tyst­nat viss­te vi att tanken var den­sam­ma: Väl­kom­na hem. DUVARENMAN med stark in­tegri­tet, du vil­le kla­ra dig själv. Att in­te ha nå­got att gö­ra var det värs­ta du viss­te.

Att du all­tid viss­te bäst fick vi ock­så lä­ra oss. Men med ökan­de ål­der blev du mil­da­re och öd­mju­ka­re, du kun­de med­ge att du ha­de fel och du ha­de ald­rig långt till or­det tack.

”Tack för att du ring­er, tack för att ni skö­ter om mig, tack för god mat.”

DÄR DU NU VI­LAR hörs ha­vets stän­di­ga brus, ett eko från det ele­ment du tyck­te så myc­ket om.

Jag tän­ker på slutor­den i Ka­rin

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.