”Vi tän­der ljus för pap­pa i en lyk­ta som han själv har gjort”

» Syst­rar­na Bit­te Hän­ni­nen, 42, och Jen­nie Flink, 23, sak­nar sin pap­pa var­je dag.

Åbo Underrättelser - - FARSDAGEN - Ca­ri­na Holm 045-131 9620 ca­ri­na.holm@au­me­dia.fi

– Ibland kan jag bli arg för att jag in­te hann hem för­rän pap­pa dog, sä­ger Jen­nie Flink.

Hon ha­de fi­rat val­borg med si­na stu­di­e­kom­pi­sar i Åbo och ha­de in­te en tan­ke på att han skul­le va­ra så då­lig att han dog.

– Och jag ha­de just sti­git av bus­sen från Ja­kob­stad i Åbo när mam­ma ring­de. Men han ha­de va­rit så då­lig så of­ta ock­så ti­di­ga­re, så jag sa­de att jag in­te kla­rar av att bör­ja åka mot Ja­kob­stad igen. Det gick så fort på slu­tet, sä­ger hen­nes sys­ter Bit­te Hän­ni­nen.

– Vår mel­lan­sys­ter var där och höll ho­nom i han­den. Jag bru­kar tän­ka att hon re­pre­sen­te­ra­de oss syst­rar och att han in­te var en­sam, sä­ger Jen­nie.

PAP­PAN GUY FLINK i Pe­der­sö­re var 65 år när han dog den 1 maj i fjol. Då ha­de han haft can­cer­sjuk­do­men lymf­om i fle­ra år och va­rit säm­re och bätt­re i många oli­ka pe­ri­o­der.

Ibland var han helt frisk, sä­ger syst­rar­na.

– Jag tyc­ker att det är vik­tigt att de­la med sig av sor­gen och sak­na­den ef­ter pap­pa, sä­ger Jen­nie, 23, som stu­de­rar mo­ders­mål vid Åbo Aka­de­mi för fjär­de året.

– Det är ju in­te alls själv­klart att en för­äl­der finns kvar, sä­ger Bit­te, 42, som är in­stru­mentskö­ta­re vid T-sjuk­hu­set och som nu stu­de­rar vi­da­re till sjuk­skö­ta­re.

– Spe­ci­ellt som stu­de­ran­de blir det en stör­re sak att sak­na en för­äl­der. De fles­ta tar för gi­vet att man ska åka hem till fars­da­gen el­ler fi­ra jul med he­la fa­mil­jen, och då kän­ner jag att jag in­te pas­sar in, sä­ger Jen­nie.

SYST­RAR­NA TA­LAR of­ta om sin pap­pa, minns ho­nom, pra­tar om sorg och om sak­nad.

De står varand­ra nä­ra. Ål­ders­skill­na­den har bi­dra­git till när­he­ten och när mam­man bör­ja­de job­ba halv­tid tog Bit­te myc­ket hand om Jen­nie när hon var li­ten.

Jen­nie sä­ger att pap­pan var sjuk en stor del av hen­nes liv.

– Jag minns ho­nom ock­så fö­re sjuk­do­men. Sam­ti­digt tyc­ker jag att han var sig själv näs­tan än­da till slu­tet och att vi kun­de ha en bra fa­roch dot­ter­re­la­tion trots can­cern. Sjuk­do­men tog myc­ket men jag upp­skat­tar ock­så allt det vi gjor­de till­sam­mans som en fa­milj än­nu me­ra på grund av om­stän­dig­he­ter­na. Can­cern gjor­de att jag för­stod hur skört li­vet är.

SOM TOLVÅRING skrev hon i sin dag­bok att hon ha­de va­rit ute och skot­tat snö me­dan pap­pa låg på sof­fan he­la da­gen och blås­te med hår­fö­nen un­der fil­ten ef­tersom han frös så myc­ket ef­ter nå­gon av al­la be­hand­ling­ar som han gick ige­nom på grund av sjuk­do­men.

– Jag tyck­te att det kän­des fel och maj i fjol.

Vi ha­de en så bra re­la­tion i över tju­go år och nu mås­te jag kla­ra res­ten av li­vet ut­an ho­nom. Jen­nie Flink

att vad jag än gjor­de som tolvåring, så skul­le det in­te gö­ra pap­pa frisk.

Han fick upp­le­va hen­nes stu­dentex­a­men och hann lä­ra kän­na hen­nes sam­bo.

När hon flyt­ta­de till Åbo ta­la­de de med varand­ra i te­le­fon var­je dag. Om små­sa­ker, om vad kat­ten ha­de gjort, om väd­ret.

– Strax fö­re han dog frå­ga­de jag ho­nom om jag skul­le kom­ma hem till Ja­kob­stad. Nej, sa­de han, du ska ha det så bra i Åbo, det är ing­en fa­ra med mig.

– Ibland blir jag så arg, sä­ger Bit­te. Det är så ty­piskt ho­nom. Han vil­le in­te att man skul­le pra­ta om att han var sjuk. Han vil­le in­te att man skul­le tyc­ka synd om ho­nom. Ef­teråt kom allt på en gång.

DÅOCHDÅ bö­jer sig ver­ben fort­fa­ran­de i pre­sens och in­te i im­per­fekt: han är, han bor, han har.

– Jag hop­pas ibland att vi hit­tar ett ad­jö­brev, sä­ger Jen­nie, men jag vet ju: pap­pa var in­te så­dan.

Of­ta dy­ker det upp sa­ker som hon skul­le vil­ja be­rät­ta för ho­nom.

– När jag var stres­sad över en tent kun­de han sä­ga att jag skul­le gå ut och gå. Jag har lyss­nat myc­ket på de röst­med­de­lan­den som han har läm­nat. Jag är rädd att han ska gli­da bort, att jag är den sis­ta som kom­mer i håg ho­nom.

– Ni ha­de en så spe­ci­ell re­la­tion, sä­ger Bit­te.

– Jo, vi ha­de en så bra re­la­tion i över tju­go år och nu mås­te jag kla­ra res­ten av li­vet ut­an ho­nom, sä­ger Jen­nie.

HON KAN sör­ja över att han, som tyck­te om att hål­la tal, in­te kom­mer att hål­la nå­got tal den dag hon gif­ter sig, som han gjor­de på de två äld­re syst­rar­nas bröl­lop.

– Det är dumt, men det känns orätt­vist. Han var all­tid så stolt över si­na dött­rar och stöt­ta­de oss. Det är så många frå­gor jag skul­le vil­ja stäl­la ef­ter att han dog.

– Så myc­ket blev obe­sva­rat. Frå­ga så länge du har nå­gon att frå­ga, sä­ger Bit­te och sä­ger att det i hjär­tat finns ett rum för var­je män­ni­ska som in­te kan fyl­las med nå­gon an­nan, även om rum­met krym­per med ti­den.

JEN­NIE TYC­KER att det är svårt att pra­ta om sorg med and­ra unga.

– Många vet in­te hur de ska tack­la det att jag har för­lo­rat en för­äl­der. Man vill in­te ens nud­da vid äm­net dö­den, det blir för mörkt. Sam­ti­digt vill man ju att al­la ska ve­ta att han var en fan­tas­tisk män­ni­ska. Det skul­le va­ra så myc­ket enkla­re om han lev­de, då kun­de man ba­ra ta hit ho­nom och sä­ga: här är han.

FARS­DA­GEN FI­RAR de till­sam­mans med mam­ma i Pe­der­sö­re.

– Vi tän­der ljus på gra­ven och i en spe­ci­ell gårds­lyk­ta som pap­pa själv har gjort.

– Jag bru­kar ock­så tän­da ljus för ho­nom på min bal­kong i Åbo. Fars­da­gen hand­lar ock­så om ge­men­ska­pen, om att träf­fas he­la fa­mil­jen, och nu är han in­te läng­re här, sä­ger Bit­te.

CA­RI­NA HOLM

SORG OCH SAK­NAD. Syst­rar­na Bit­te Hän­ni­nen och Jen­nie Flink i Åbo pra­tar of­ta om sin pap­pa som dog i

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.