Ord kan fam­la, fo­ku­se­ra el­ler helt för­svin­na

Åbo Underrättelser - - KULTUR - Ann-Christine Snic­kars ann-christine.snic­[email protected]­me­dia.fi

Dik­ten ska in­te stå på en fast grund, för ing­et i li­vet gör det.

BOKEN.” De­tal­jer­na. Det ser an­norlun­da ut var­je gång” he­ter Oscar Ros­sis fjär­de dikt­sam­ling. Hans förs­ta het­te ”Kel­vi­na­tor” och ut­kom 2002. Den ti­teln kun­de lä­sas som en kom­bo av grad­sy­ste­met kel­vin och film­hjäl­ten Ter­mi­na­tor.

Den nya boken har sam­ma tunga energi, en stor kon­taky­ta till si­na mo­tiv­kret­sar, som of­ta lig­ger dol­da, lik­som bakom hör­net. Spre­tigt, bru­kar kri­ti­ker skri­va, och det finns bra spre­tigt och ba­ra trött­samt spre­tigt.

AVNÅGON an­led­ning tyck­tes de­but­sam­ling­en än­då hål­la ihop, och så är fal­let ock­så nu. Men den här boken krä­ver på ett nytt sätt mer ut­rym­me än de ti­di­ga­re. Krasst ut­tryckt: den är 25 cm hög och 35 cm bred. Av sin lä­sa­re krä­ver den stör­re arm­rö­rel­ser och li­te stör­re fri yta.

Det fy­sis­ka är för­stås en del av in­ne­hål­let. Att si­dor­na är så bre­da ger tex­ten en hel del val­möj­lig­he­ter – och kan gö­ra det be­svär­li­ga­re för lä­sa­ren. Men det ska in­te va­ra så lätt.

DENSOMHAR chan­sen att hö­ra Ros­si lä­sa sin egen dikt kan få svar på om man bor­de av­lä­sa upp­ställ­ning­en som spal­ter, el­ler om man ska rö­ra sig ho­ri­son­tellt på si­dan. Li­kaså kan man få ve­ta vil­ken be­to­ning man bör ge de ra­der som sträc­ker sig över he­la si­dans bredd.

Men det finns för­stås ing­et en­ty­digt svar. Lä­sa­ren får själv age­ra ef­ter eget för­gott­fin­nan­de och ta ti­teln som en an­vis­ning: ”Det ser an­norlun­da ut var­je gång”. Det finns ock­så en un­der­ti­tel som smy­ger sig på den som ser de­tal­jer­na: ”För­lös mig ifrå

av Oscar Ros­si

Gra­fisk form: Oscar Ros­si och Em­ma Strömberg

Ellips för­lag, 2018 men­niskvrs vrütt”. Den rotväls­kan får man tol­ka ef­ter för­må­ga.

TEX­TER­NA I BÖR­JAN lu­tar mot dialog och drama. Högst upp finns en kom­men­tar som kun­de tjä­na som över­skrift, en siff­ra som kan tjä­na som pa­gi­ne­ring. Gans­ka snart ger sid­num­re­ring­en upp.

Det är fly­tan­de, det är pro­vi­so­riskt, man få käns­lan av att allt kan by­ta plats. El­ler helt dra sig till­ba­ka. Små­ning­om kom­mer man till ett upp­slag som är all­de­les blankt.

I DET BE­RÄT­TA­DE finns en re­la­tion som har svårt att hål­las sam­man. Or­den fam­lar. För att rå­da bot på det bör­jar dik­ten till slut ta­la ett an­nat språk: eng­els­ka el­ler nors­ka, nå­got li­tet an­de­tag på fins­ka. Det som in­te ett slags po­e­tik.

är mo­ders­mål kan ibland hjäl­pa en att fo­ku­se­ra.

Det kan ock­så kö­ra ut en i otrygg­he­ten, det som jag upp­fat­tar som Oscar Ros­sis egent­li­ga po­e­tik. Dik­ten ska in­te stå på en fast grund, för ing­et i li­vet gör det. DEN OPERATIVA DE­LEN av po­e­ti­ken kan sä­gas så här: ”... når jeg ikke kan for­mu­le­re mig på en or­dent­lig må­te, men gjør det al­li­ke­vel”. Tex­ten om­vand­lar sig mot slu­tet till dag­bok­slik­nan­de pro­sa­no­te­ring­ar, in­nan den blir mer och mer la­ko­nisk för att till slut upp­hö­ra i afo­ris­men: ”Det krävs ett av­stånd till det stum­ma.”

Det krävs ett par blan­ka si­dor till in­nan man kan stänga boken och av­slu­ta re­san. Den här va­ri­an­ten.

PRESSBILD

DIKT SOM KRÄ­VER SIN PLATS. Oscar Ros­sis nya bok är ut­ma­nan­de till sitt for­mat. Och den ge­stal­tar ock­så

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.