”Störst i Fin­land”

Åbo Underrättelser - - ETUSIVU - Ann-Christi­ne Snic­kars ann-christi­ne.snic­[email protected]­me­dia.fi

I de mas­sivt sto­ra dans­num­ren – man hin­ner in­te räk­na del­ta­gar­na – är det in­te vem som är bäst som gäl­ler, ut­an he­la den dan­san­de or­ga­nis­men – den som in­te läng­tar ef­ter att på nå­got sätt få va­ra en del av den är nog in­te rik­tigt le­van­de.

PJÄ­SEN. Att upp­le­va en ung­domsshow i Par­gas är att dras in i ett oe­mot­stånd­ligt kraft­fält. En en­da ton­å­ring kan ju (om hen vill) ge­ne­re­ra en hel mas­sa ener­gi, men mul­ti­pli­ce­ra den med fem­tio­fem och ge det ett mål!

En an­nan re­ak­tion: om man (som jag) sett al­la ung­domssho­wer som pro­du­ce­rats, hur kan man då ut­näm­na var­je till den bäs­ta? Man kon­sta­te­ra det torrt: den per­for­ma­ti­va kons­tens för­fö­rel­se­po­ten­ti­al är stor. Och mö­ter man nå­gon som vill ge en allt och för­äls­kel­sen lig­ger på lur – då är man dum el­ler död om man in­te går det till mö­tes. Med hull och hår.

ÅRETS SHOW, ”Cloud 9”, har re­san som en röd tråd. De unga kas­tas ut ur sko­lan, sjung­er som­mar­psal­men och är fria. De slängs strax in i en märk­lig tåg­sta­tion. Där ut­kris­tal­li­se­ras grupp på fem som blir de som för det dra­ma­tis­ka stof­fet vi­da­re.

Re­san ini­tie­ras av den bur­du­sa färd­le­da­ren ( Ax­el Matt­son), som stäl­ler al­la de där frå­gor­na man ore­flek­te­rat sko­par ur sig till de unga på sin spets: vad vill du all­ra helst, vad skul­le du gö­ra om det här var sista da­gen i ditt liv?

MA­NU­SET ÄR av Da­ni­e­la Fran­zell,

och hon har styrt be­rät­tel­sen framåt med lätt hand. Här av­styrs al­la för­nums­ti­ga svar och i stäl­let får de unga för­hål­la sig på sitt eget sär­skil­da vis: en om­fam­nar även­ty­ret ( An­ton Matts­son), en läng­tar skräck­sla­get hem ( Sa­ga Ro­senlund), en är sta­bilt sak­lig ( Jaak­ko Meyn), en är gravt sel­fie­be­ro­en­de (El­la Le­po­la),

en är gåt­fullt av­vak­tan­de ( Wil­ma Sun­dqvist).

Man föl­jer upp­märk­samt med när de lik­som frak­tar käns­lo­in­ne­hål­let mel­lan sig. Sa­ga Ro­senlund tar hem de ko­mis­ka po­äng­er­na, snab­ba ro­lig­he­ter och ald­rig så där ut­dra­get an­strängt lus­tigt som i full­vux­nas far­ser.

SOMIALLADRAMER blir den gåt­ful­la nå­got av en hu­vud­per­son, och Wil­ma Sun­dqvist hål­ler med god mar­gi­nal för det. Re­gin lå­ter hen­ne i själ­va ver­ket pan­ta på sitt sång- och dans­kun­nan­de ett bra tag. Där­för blir förs­ta av­del­ning­ens sista sång- och dans­num­mer ”Shut up and dan­ce” en rik­tig wow-upp­le­vel­se.

Förs­ta ak­ten tillå­ter av­vik­ning­ar från kur­sen. Själ­va in­ne­hål­let skvall­rar ju om att man in­te rik­tigt vet vart man är på väg, så man får stan­na i ögon­blic­ket. Mu­si­ka­liskt är det ock­så en ut­färd till det bro­ki­ga 80-ta­let och lan­dar bland annat i hip hop – El­mi­na Arvidsson ser­ve­rar en sti­lig ver­sion av ”It’s Tricky” – och hos Bren­da Car­lis­le och Whit­ney Houston, till slut i Ma­don­nas hit från 1990, ”Vo­gue”, spek­ta­ku­lärt ut­förd av Da­ni­e­la Sonn­tag.

DÅHARMAN ock­så grund­ligt ar­be­tat upp det vi­su­el­la spå­ret: mo­de och kar­ne­val. För att in­te ta­la om dan­sen som im­preg­ne­rar var­je hörn av fö­re­ställ­ning­en. Ko­re­o­gra­fer­na Ka­rin Eklunds och Emi­lia Törn­bloms ar­be­te för­står man har en vik­tig ock­så tyngd­punkt ut­an­för showsce­nen. De kom­pe­ten­ta sats­ning­ar­na i dans­värl­den i re­gi­o­nen gör att många unga vill dan­sa. I show­fö­re­ställ­ning­en är många så bra att de mås­te ha för­kov­rat sig bra länge.

Men i de mas­sivt sto­ra dans­num­ren – man hin­ner in­te räk­na del­ta­gar­na – är det in­te vem som är bäst som gäl­ler, ut­an he­la den dan­san­de or­ga­nis­men – den som in­te läng­tar ef­ter att på nå­got sätt få va­ra en del av den är nog in­te rik­tigt le­van­de.

AND­RA AV­DEL­NING­EN fo­ku­se­rar mer på plat­ser, Ame­ri­ka, In­di­en, Frank­ri­ke, se­mes­ter­strand och Hol- ly­wood. Och de mu­si­ka­lis­ka in­sat­ser­na är upp­skru­va­de, det är som om vo­ka­lis­ter­na i förs­ta set ba­ra gett små smak­prov, nu vi­sar de vad de verk­li­gen kan. ”Bad­ta­me­ez Dil” är en slag­dänga på Hin­di, en höj­da­re med Ma­ri­el­le Lind­holm och Em­ma Eklund som vo­ka­lis­ter. Käns­li­ga­re är ”Der­niè­re Dan­ce” ut­förd på ori­gi­nal­språ­ket av Caj­sa Sundström. En gam­mal go­ding av fins­ka Fre­e­man finns ock­så med, sjung­en av Robin Ta­pio, som öpp­nat öro­nen på publi­ken re­dan i pjä­sens bör­jan.

För de fem re­se­nä­rer­na får stra­pat­ser­na slu­ta i en in­sikts­full lätt­nad – el­ler med en stor por­tion ve­mod. Men One Re­pu­b­lics ”I Li­ved” blir, fastän den har ett högt käns­lo­in­ne­håll, in­te själ­va slu­tet på histo­ri­en. För den till­hör al­la, he­la grup­pen, ban­det som hål­lit ställ­ning­ar­na ge­nom al­la lå­tar­na, och dem som va­rit med i många dans­num­mer och dem som haft kor­ta en­tré­er.

DET SOM VÄRMER fö­re­ställ­ning­en är vetska­pen om hur den pro­du­ce- ras. Par­gassho­wer­na job­bar en­ligt no au­di­tion-prin­ci­pen, al­la som vill får va­ra med. Nå­gon­stans i mit­ten av lä­ro­pro­ces­sen be­stäm­mer del­ta­gar­na om de vill stå på sce­nen el­ler in­te.

Man job­bar in­te ba­ra för en fö­re­ställ­ning ut­an ock­så se­ri­öst till­sam­mans med ung­do­mar­na. Och Par­gas kanske in­te är först i värl­den med kon­cep­tet, men först och störst i Fin­land är man nog.

HEN­RIK ZOOM

SÅNG, DANS, DRA­MA. Ele­men­ten upp­trä­der ömsom renod­lat för sig, ömsom in­te­gre­rat. Det ger sho­wen ”Cloud 9” en rytm som in­ne­hål­ler bå­de spän­ning och spon­ta­ni­tet. Show­ban­det som he­ter Loud 9 är stän­digt och rätt­mä­tigt i blick­fång­et.

RE­SAN UT I LI­VET. Al­la för­hål­ler sig till den på sitt sätt, av­vak­tan­de el­ler en­tu­si­as­tiskt. Wil­ma Sun­dqvist, An­ton Matts­son, Sa­ga Ro­senlund, Jaak­ko Meyn och El­la Le­po­la har de dra­ma­tiskt be­rät­ta­de rol­ler­na i sho­wen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.